Förändring till det bättre

Någon klok person har sagt att det är inte målet som är huvudsaken utan vägen dit.  Jag är nog en person som uppskattar resan eller kanske man hellre skall säga arbetet man måste göra för att komma fram till avsett mål. Den här gången betydde det att renovera min sist inköpta knyppeldyna. Renovering betydde, i alla fall innan jag började, att byta tyget på dynan. Det blev ett lite mer omfattande arbete än vad jag trodde. Tyget som skulle bytas ut höll inne en sönderfallande stoppning av krollsprint, nödtorftigt täckt av gråpapper, som passerat bäst före datum. Resultat blev att arbetsbordet snart var täckt med delar av något som liknade torrt hö. Jag fann mig inför valet att få tag på ny stoppning  och vänta en vecka på leveransen eller använda befintligt ”hö” och komplettera med undertyg och vadd som råkade finnas tillgängligt i mitt förråd. Det blev det sista eftersom mitt tålamod inte sträckte sig så långt att det kunde tolerera väntetid. Det tog lite längre tid än önskat men nu är dynan omklädd och har fått skyddstyg i samma färg och två överdragshuvor.

Påklädd till viss del
Yttertyget på plats

En knyppeldyna  bör ha en huva som skydd.

Skyddshuva x 2

Här blev det två, en gammalrosa och en lila. Nu är den tidigare, något slitna knyppeldynan, som en gång tillhört textilkonstnär Märta Rinde-Ramsbäck (enligt säljaren), fullt fungerande och användbar och även om nuvarande ägare inte på långt när kan anses så kvalificerad som tidigare användare, kommer den att kunna fungera som det är tänkt, till att knyppla på.

De blir fler och fler och mindre och mindre.

Ibland kan man fundera över om det kan vara så att man drabbats av en svårartad manisk dysfunktion. Det känns inte som något större problem annat än att utrymmet runt omkring oss (KM och mig) sakta men säkert krymper. Att det beror på att jag inte kan stå emot fynd av bra-ha-grejor kan väl inte vara så farligt?

Det som hänt är att jag fyndat ytterligare en knyppeldyna. Denna gång är dynan mindre än mina tidigare och fast och fin. Den är väl använd så tyget är något slitet men det är på gång att åtgärdas. Nytt tyg är införskaffat och befintligt tyg har börjat lossas för att bytas ut. Denna dyna skall få sin egen färg, vilken så småningom att presenteras här.

Så här ser den ut innan renovering.

Nyaste dynan

KM har dessutom gjort ett stativ som passar samtliga dynor och ger en bra arbetsställning.

Stativ till knyppeldyna

En sak som är bra med knyppeldynor är att de tar mindre plats än vävstolar.

Uppdatering kräver – ny uppdatering.

I mitt förra inlägg nämnde jag mitt nytillskott till redskapsbanken, min knyppeldyna nr 2. Den är klädd i ett kärt gammalt tyg, det som kallades skötersketyg då när sköterskor bar klänning med förkläde över och stärkt hätta. Ack ja visst kan man bli en smula fundersam över hur snabbt tiden rinner iväg för visst var det igår?

Knyppeldynan saknade överdrag och hade inte heller ett skyddstyg där man oftast har sina händer. Det är väl i och för sig inte lag på att ha men sparar ju dynans klädsel lite längre. Skyddstyget går dessutom att lätt ta av och tvätta vilket är lite svårare med klädseltyget. Överdraget var inte något större problem. Den gamla dynan hade ett exakt likadant överdrag som nya dynans klädsel så det fick byta dyna. I mina tyggömmor fanns också en bit tyg av samma färg och kvalitet som med lite trixande räckte till ett skyddstyg. En liten stund vid symaskinen så var det fixat.

Skyddstyg
Överdrag

Nu var det ju bara det att nu saknades det överdrag till ”gamla” dynan. Tyget på dynan och skyddstyget var grön lakansväv som sattes på när originalklädseln byttes ut. Dynan var, när jag fick den, klädd i skinnimitation som med tiden blivit sprucken. Dynan behövde också stoppas om så då blev bytet en naturlig följd. Att få tag i just den färgen på lakansväv visade sig vara omöjligt och inte heller fanns det några rester av tyget i mina gömmor. Helst ville jag ha något i samma färg men det var inte så enkelt. Istället hittade jag ett känt mönster i nytillverkning, ett madrassvarstyg med diagonalruta med invävt blommönster. Det tyget fanns i grönt – på nätet. I tyghandeln, IRL, var den gröna färgen obefintlig. Andra färger fanns men inte den som skulle passat så bra på min knyppeldyna. Efter en stunds funderande fick det i stället bli ett tyg med samma motiv men med mönsterfärgen i en dov röd färg. Tyget är nu omvandlat till ett överdrag och skyddar dynan från allt som kan tänkas flyga runt i luften och falla ned på dynan med pågående arbete.

Nytt överdrag
Fullt påklädd

När symaskinen ändå var framme blev det ett par nya dragkedjor i husbon’ns arbetsbyxor. Sagda dragkedjor inhandlade på second hand då tygaffären inte hade byxdragkedjor med låskläpp.

 

Tillbaka till ursprunget

En titt på en köp och säljsite resulterade i en resa till Småland och den stad där jag en gång startade mitt liv på jorden, Värnamo. Anledningen till resan var en knyppeldyna som komplement till den som redan bor hos oss. Den nya dynan har bredare rulle vilket passar bra. Det innebär också att jag kan fortsätta med den spets som finns på gamla dynan och börja på en hättespets på den nya. Bra va’?

Dynan är i mycket gott skick med en påbörjad spets som man naturligtvis får göra färdigt.

Knyppeldyna

Vi gjorde också en avstickare till Nydala, ett par mil från Värnamo, för ett besök i klosterkyrkan och den rekonstruerade klosterträdgården. Munkarna som planerade sin återkomst till klostret kom och vände om och idag är det föreningen Nydala klosterträdgård som sköter om trädgårdsdelen. Kyrkan ingår i idag i västra Smålands kyrkor.

Koret
Kormatta
En del av klosterträdgården

Även här blev det tillfälle att titta på mitt specialintresse, textil, i form av den vackra kormattan. Designer och väverska är än så länge okända för mig men jag skall försöka hitta både skaparen och utföraren. En trevlig dag tillsammans med KM som är en dröm att ha med på äventyr som detta.

Notering 12/8 2018.  Mattans skapare var Inga-Mi Varneus Rydgren som arbetade för Jönköpings läns hemslöjd.

Ett steg tillbaka

Efter den senste tidens varma väder, som fått oss att leva ett mer inaktivt liv dagtid, har temperaturen sjunkit och åter gjort det möjligt att  uppleva livet utanför hemmets väggar. Idag, efter att ha uträttat några ärenden, gjorde vi en avstickare till Torpa Stenhus, en byggnad vars första del är från 1470. Torpa Stenhus räknas som en av landets bäst bevarade medeltidsborgar. Vi, KM och jag, har besökt borgen tidigare i samband med skolresor man gjorde under låg-/mellanstadietiden. Sedan dess har borgen renoverats med bland annat nytt golv i Kungssalen. Kungssalens tak är bara det värt ett besök. Det är prytt med  målningar av gudar från den romerska mytologin.

Kungssalens tak

Att besöka huset som vuxen och intresserad av historiska byggnader och inredning ger en ny syn på de minnen som finns kvar från tidigare besök.

De tjocka väggarna syns tydligast i fönsternischerna. I Riddarsalen pryds dessa av målningar i blågrått.

 

Målningar i blågrått

På stenbänkarna i nischen låg lammskinn som säkert behövdes under medeltiden när den enda värmekällan bestod av öppna spisar. En närmare titt på skinnens baksida gjorde oss litet besvikna. På baksidan satt en lapp med texten ”Made in China”.   Textilnörden fick också sitt, kopior av vävda tapeter, en broderram som stod placerad i en av de öppna spisarna och en spinnrock, dock utan spinnvinge som fanns uppställd i det som tidigare användes som barnkammare.

Broderram
Gamla barnkammaren

Ytterligare ett vackert tak med målningar drog till sig mitt intresse liksom den vackra överdelen över dörrarna. Eller varför inte skaffa ett nytt matbord a’la medeltid. Ingen brist på inspiration efter dagens besök. Något kanske kommer att bli en del i något av våra framtida projekt.

Takmålning
Bord
Dörr överstycke

Innan vi lämnade byggnaden gick vi in i kapellet som troligtvis tidigare var det gamla köket.

Kapellet

På väggarna satt tavlor med verser på gammalsvenska.

Texten som är psalm 110 vers 33 säger ”Lär mig Herre finna rätt väg att jag må bevara den in till slutet”  (min tolkning ). Utsidan av borgen sett från vallgraven visar en pampig byggnad från 1400-talets slut, tillbyggd under 1500-talet och fortfarande möjlig att besöka. Tala om en fläkt av historiens vingslag.

Torpa Stenhus

Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Livstycke

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid  bommen och se ’vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Skyttelhållare

Och från baksidan

Skyttelhållarens baksida med knapphålet

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.

Våfflor i mer svårtuggad form

Så har jag då låtit mig inspirerats av andra väverskors arbeten, något som jag inte brukar tillåta mig eftersom mina alster vävs med tanke på att hamna i butiken. Efter att ha vävt handdukar i två varianter lockades jag att komplettera med badhanddukar. Jag valde att göra dessa i våffelväv men inte den vanliga varianten på fem skaft utan med åtta skaft och åtta trampor. De åtta tramporna blev efter en stunds eftertanke tio då jag valde att väva fållar i tuskaft.

Husbon’n hade just kompletterat vävstolen med ytterligare skaft, lattor och trampor och tygbommens bomtyg byttes ut mot nytt ofläckat linne så nu skulle det på ny varp och vävas stora badlakan. Första varianten blev blå varp med grönt inslag. Fyra badlakan plus provväv var tanken att det skulle bli. Vävningen gick smidigt även om jag önskat att vi hade åstadkommit ett ryckeverk för att ytterligare kunna snabba på vävningen. Med första varpen nedvävd men inte urtagen ur vävstolen, varpades nästa variant. Istället för att klippa ned det tidigare vävda dök idén upp att knyta i den nya varpen på den gamla för att slippa solva och skeda på nytt. Från tanke till handling är inte steget så långt. Den nya varpen klipptes upp och arbetet med att knyta ihop varparna påbörjades.

DET TOG TID!

Två varpar blir en.

Så småningom var varparna ihopsatta och kunde dras på och knytas fram och vävningen av variant två kunde ta sin början.

Omgång 2 i annan färg

Den här gången var det sex stora badhanddukar som skulle vävas. Kvar fanns också provväv av varp nummer två men också av varp nummer ett som lämnats väl tilltagen för att underlätta sammanfogningen. Vävningen löpte på bra och stället där varpen skarvats närmade sig.

Slutet är nära.

Just skarven ställde till en del bekymmer eftersom knutarna hakade tag i varandra och fick säras på manuellt.

Alla handdukarna är nu nerklippta och skall fållas, förses med handvävda  hängeband och firmamärke och några av dessa skall också paketeras och bli till gåvor.

När väven nästan var färdigvävd flyttades vävstolen ett kvarts varv. Resultatet blev bättre utrymme, lättare att kommunicera med husbon’n när han finns i rummet och det är en stor fördel att slippa sitta med ryggen emot. Flytten kom till efter att ha tittat på gamla bilder från 2002 då den större vävstolen från Varpapuu, en snarlik vävstol också av finsk tillverkning, fanns uppställd i samma utrymme. På bilden kunde man se att placeringen fungerade bättre än den som den mindre Toikan haft sedan den monterades efter att jag fått den till skänks för drygt ett år sedan.

Ändrad placering

Jag måste säga att vävstolsmodellen med stående slagbom tilltalar mig. Den kräver inte så mycket kraft för att slå ihop väven, vilket är bra om man inte är så stark. Det enda problemet med denna modell av vävstol är att även om den inte kräver så stor styrka, måste man vara nästan akrobat för att kunna komma in och justera trampornas uppknytning. Det är en fördel att göra klart allt sådant innan framknytningen av varpen äger rum.

Nu finns det åter en tom vävstol. Tanken är att den skall få äran att härbärgera varpen till livstycken till sockendräkten. Den varpen är inte gjord ännu, men det kommer. Först skall växter flyttas ut i växthusen och yngsta dotterns äldsta dotter konfirmeras, sedan blir det vanliga arbetsdagar igen med komplettering av butikens nu något tomma hyllor. Förhoppningsvis skall vi också hinna njuta av det varma och soliga vädret innan ”regnperioden”inträder.

Vårkänslor

Sen kväll eller snarare natt. Efter att ha tillbringat en stund i sociala media och blivit mer än en smula irriterad över en persons sätt att kommentera en fråga från en medmedlem, en kommentar som inte har någon som helst intention att vara upplysande eller ens ha ett uns av vänligt bemötande utan enbart görs för att framhäva den egna förträffligheten som naturligtvis står högt över alla andras, är det nödvändigt med en tillbakablick på min egen tillvaros små glädjestunder.

Äntligen har vi fått vår med allt vad det innebär av spirande grönska, både utomhus där hasseln visar sina guldgula, välmatade hängen och där fåglarnas skara utökats med både tranor, bofink,flugsnappare och idag stora flockar av starar och inomhus där de växter som förodlas under belysning har kommit upp och håller på att växa till sig, för att så småningom kunna planteras ut i växthusen och på friland. Även om våren också innebär att pollensäsongen startat, måste man bara glädjas åt de ljusnande kvällarna och den stundtals riktigt behagliga temperaturen utomhus.

Hasselhängen -ser ni biet?

En levande trädgård kräver en del arbete. Att klippa ur grenar som inte fyller en funktion i äppleträdet av sorten Halländskt brunnsäpple, vårt äpplemosträd, är en lämplig vårsyssla. Och visst är det nu möjligt att kasta hatten genom kronan som det sägs att man skall kunna.

Gallring

En lite annorlunda frukt kan också skönjas i trädets krona men bara tillfälligt.

Handdukarna som jag vävt är nu nedklippta, fållade och också försedda med handvävda band.

Handvävda handdukar med dito hängeband

En ny väv är på gång. Denna gång är det tänkt att bli badhanddukar. Förråden av handdukar har det senaste åren decimerats och istället för att väva för försäljning har jag nu vävt för vår egen räkning. För att kunna sätta upp denna väv har husbon’n fått i uppgift att tillverka nya lattor (de befintliga var enbart till fyra skaft och tillhörde  troligtvis inte heller den vävstolen från början) och komplettera med ytterligare två trampor. Den vävstol som jag fick för drygt ett år sedan har numera 8 skaft och trampor och eftersom den, som mina övriga, är försedd med kontramarsch så är det många träbitar som skall till.

Nytt bomtyg, lattor och trampor

Med många vävstolar i huset är det också mycket tillbehör som krävs. Idag har vi därför bevistat vår favoritleverantör av bra-ha-grejor för vävstolsanvändare, AK’s snickeri i Öxabäck,  och inhandlat hålsnöre, solv och sprintar. Trots att jag inte är ägare till en enda vävstol av deras produktion har många av mina vävstolar delar som tillverkats av dem på beställning i de fall husbon’n inte haft tid eller möjlighet.

Värme i dubbel uppsättning

Kallt, lågom djup snö, vårsol som värmer trots kylan, då är det dags att förbereda inför kommande års kalla dagar och nätter.

Husbon’n har filat kedjan till motorsågen och fällt ett antal björkar till ved och några småekar som skall bli till stängselstolpar. När han klyver stolparna på längden och vässar ena ändan på dessa faller det på matmors lott att hugga björkklabbarna till ved lagom för att stoppas in i kökets vedspis.

Vi arbetar några timmar per dag med veden och  den huggna högen växer sakta men säkert till både på höjden och bredden. När vägen blivit något mer snöfri, skall kärran kopplas på bilen och köras fram för att lastas med  den huggna veden som sedan skall staplas upp under tak för torkning.

Vid huggkubben.

Nu tänker säkert vän av ordning att ”varför klyver de inte veden med maskin”?  Det finns en klyv på gården men eftersom det är kallt går kolven långsamt och trögt. Och sedan skall man ju ha motion och att hugga ved innebär att man både rörelse- och styrketränar samtidigt som man producerar bränsle för vinterns uppvärmning.

Att hugga ved innebär inte bara ett idogt arbete, det kan också innebära en pratstund med husbon’n eller chans att få både husbon’n och husets hund på samma bild.

Lugn stund

Att hålla sig uppdaterad

Bäst-före-datum  kan vi se angivet på varor vi köper framför allt när det gäller livsmedel. Att det idag också gäller kommunikationsmedel, datorprogram och också maskinvara får man påtagliga bevis för. Programvara står sig bara en kort tid innan påverkan gör, att det man lagt ned mycket arbete på, måste få en uppfräschning för att motstå hotande angrepp. En del uppdateringar går smärtfritt andra leder till en massa oförutsett arbete för att få programmet att fungera som det var avsett.

En hemsida skall vara företagets ansikte utåt och när den, efter uppdatering, visar tecken på sönderfall eller i alla fall inte beter sig som den gjort innan uppdateringen, ja då sitter man där och undrar var felet uppstod och vad i hela friden man skall göra åt det.

Så var det för mig, som glatt lydde uppmaningen att uppdatera för att förhindra att sidan blev utsatt för angrepp via de säkerhetshål som konstruktören av programvaran upptäckt. Resultatet blev många timmar för att få bort de plötsligt dubblerade sidrubrikerna. Uppdateringen tog bort alla inställningar för hur sidan skulle visas för er besökare. Efter mycket grymtande och flertaliga försök till åtgärder är nu allting nästan som vanligt igen men några fler gråa hår har det säkert blivit. Dessa hade redan tidigare boostats med ekonomiarbete. Bokslut, ett för vart av verksamheterna hos oss, momsredovisning och nu i antågande deklarationerna som inte är så enkla som försäkrats om att de skall vara. Nåja, det är ju till viss del självförvållat. Vill man agera småföretagare får man finna sig i alla svårigheter som undersysselsatta byråkrater förser oss med.

Efter all administration är det skönt att arbeta med mer praktiskt arbete. I en av mina vävstolar sitter handduksväv. Våra frottéhanddukar har börjat att ge upp sin funktion och förpassas en efter en till putstrasor istället för den funktion som de ursprungligen var tänkta för. Som envis återbrukare finns det alltid användning även för det som inte fungerar som avsett. För oss som ytbehandlar de produkter som säljs i webbutiken är utslitna handdukar guld. Vi behöver inte använda våra slantar till trassel utan kan klippa handdukarna i lagom stora bitar och ge dessa ett fungerande slut. Men det kräver att det finns nya handdukar att ta till. Det är en sådan väv som nu sitter i vävstolen.

Handduksväv  – ett av två olika mönster vävda i samma uppsättning

En handduk återstår att väva innan vi har tolv nya handdukar att använda istället för de gamla. Det får bli ett antal nya badhanddukar också när handdukarna är nedklippta. Stora, heltäckande sådana som man kan svepa in sig i efter duschen, vi som inte har supervarmt inne eftersom vi eldar själva och värme under vintern kräver en viss mängd energi  för att bygga upp ett vedförråd under vårvintern. Det är vad vi gör just nu.

Vävstolen med handdukar står vid ett söderfönster. Utanför fönstret växer en ormhassel. I denna har vi  satt upp ett antal talgbollar till våra vänner småfåglarna. Oftast är det Blåmesar, Talgoxar och Nötväckor som sitter i bollarna men ibland får vi finbesök som när en hackspett kommer och tar del av de serverade delikatesserna. Fåglarna brukar vara svåra att fånga på bild men ibland har man tur.

Hackspett på besök