Materialtillpassning

Som bekant har vi åtgång på material i vår tillverkning av slöjdredskap. När lagret börjar bli mindre är det dags att fylla på med nytt material som hinner torka till innan det skall användas. Vi har egen skog och ibland måste den ansas i kanten för att den så begärliga elförsörjningen inte skall lida skada vid de blåsväder som då och då uppträder i trakten. Själva fällningen av träden har ombesörjts av yrkesmän, men att reda upp röran blir vår sak.
När man nu har fällda träd med en grövre dimension fick KM för sig att prova att klyva stocken på gammalt vis, alltså med slägga och kilar. Som medföljande blev min uppgift att dokumentera försöket. En bit blev dokumenterat med mobilens kamera.

Här kommer ett smakprov

Det skall tilläggas att stocken nu är i två delar som skall sågas upp till plankor för användning i något av våra många projekt (dock ej i vår tillverkning eftersom stocken är gran).

En stickig historia

När man nu har beslutat sig för att väva upp tyg till  sockendräkter, är det bara att ta ett steg till och plocka fram knyppeldynan som de senaste 8 – 9 åren har tillbringat en något undanskymd tillvaro.

Hembygdsdräkter skall ha en huvudbonad, ofta i form av en bindmössa. En bindmössa har ett stycke, en spets eller ett broderat tyllstycke, i mössans framkant. För de dräkter jag tänker på har den ena en knypplad spets och den andra ett broderat stycke.

På min knyppeldyna har det suttit en påbörjad spets, en del av två spetsar som skall monteras tillsammans. Spetsen hade inte blivit mer än en knapp decimeter innan dynan ställdes undan. Nu var det dags att ta fram och slutföra denna spets för att sedan fortsätta med den breda spetsen. Men … hur i hela friden var det jag gjorde med slagen, nålarna mm?  Fram med bok, mönsterblad och och ta på tänkarluvan. Efter ett tag och flera misstag föll poletten ned och där var den, Nunneudden.

Knyppeldyna
Den något orediga början på spetsen.

Bilden är någon dag gammal så spetsen har nu blivit längre och det är inte längre ett problem att komma ihåg de olika slagen.

Att sitta med knyppling är ett bra alternativ när det gäller att ta det lugnt vid vävstolen för att inte bråka för mycket med nacken och axeln och när pollenhalterna stigit  till mängder som en känslig kvinna inte tål.

Böcker, böcker, böcker

Jag har troligtvis nämnt tidigare att jag älskar litteratur och läsande och speciellt facklitteratur får mig att känna ett intensivt ha-behov. Den kunskap och det arbete som en författare lägger ned på att skriva och ge ut en bok späckad med fakta ger mig oftast en positiv känsla.

Den senaste boken jag införskaffade och som nu är läst från ”pärm” till ”pärm” är Ull blir vadmal, författare Kerstin Paradis Gustavsson.  Boken är omfattande, 296 sidor, med Kerstins samlade kunskap om ull och vadmalstillverkning. Bokens innehåll är samlat i kapitel som behandlar olika delar av processen och också tar upp ull och vadmal ur ett historiskt perspektiv. I jämförelse med Kerstins tidigare bok om vadmal har denna nya bok gått djupare in i ämnet.

Ett önskemål, som jag också framfört till Kerstin, är att en så omfattande bok borde vara inbunden istället för klistrad. Min erfarenhet av klistrade fackböcker är inte särskilt god. (Se mitt inlägg om Pattern and Loom, boken som blev till lösbladssystem efter endast ha öppnats vid några få tillfällen.) Boken skulle tyvärr då blivit ännu dyrare än nu. Kostnaden blir strax under 600 kronor i nuvarande tappning.

Läsmässigt är den, om man kan bortse från den för mig besvärande styckeindelningen med ett antal ord i fetstil i början på varje nytt stycke, en trevlig bok. Den hade dock enligt min åsikt tilltalat mig mer om styckena varit en mer sammanhängande text som den tidigare boken om vadmal. Nu får den mig att se ett antal meningar, av typ klippa och klistra, som sammanfogats utan sammanhang, vilket inte alls är fallet om man bortser från fetstilen.

För att se vad jag menar visar jag en sida av varje bok som jämförelse.

Ull blir vadmal
Vadmal

Det skall tilläggas att bokens innehåll tilltalar mig mycket och en inbunden variant skulle kännas bättre och tåla bläddring fram och tillbaka utan att man riskerar samma sak som hände med min ”Pattern and loom”.

Jag ser fram mot fler böcker av Kerstin som med sin kunskap kan berika oss andra som också gillar att arbeta med det finaste materialet som vi begåvats med – ULL.

En bärande fråga med komplettering

Är man för ivrig så får man snart en påtaglig påminnelse om att kroppen är ett redskap som bör respekteras. Utan förvarning  – en intensiv, förlamande smärta – som tillintetgjorde alla försök att ens fundera på något annat än stillasittande. Inte väva eller på annat sätt använda muskulaturen, bara att tänka var en ansträngning. Men nu har jag skådat ljuset igen. Med lämpliga åtgärder har det värsta lagt sig och livet har börjat te sig ljusare igen och funderingar på nästa projekt tar form allt fastare.

Det som finns i min planering är en fortsättning på nuvarande projekt som beatår av olika varianter på bärsjalar. Hittills har det blivit fyra varianter och en femte variant som är varpad och klar att sätta upp.

Bärsjalar
Kypertvariation

En fortsättning är planering för att väva tyger till vår bygdedräkt. Den rekonstruerades av ett antal kvinnor i bygden för snart fyrtio år sedan. Få av dessa finns kvar i livet och några mer försök att föra det vidare har inte gjorts. Min tanke är att det skall finnas möjlighet att få tag i material för fortsatt tillverkning för den som så önskar.                                                                                                   Jag har fått möjlighet att fotografera och dokumentera en dräkt och har börjat leta efter material. Ett problem är att kvaliteter och färger som fanns då är borttagna ur sortimentet, företagen som levererade då har lagt ned och vilket material eller teknik som användes, har fallit i glömska eller blivit undangömt eftersom ingen efterfrågat det. Det är tur att man till en del kan både analysera vävar, ta fram ersättningsgarn och färga detsamma. Tidigare har jag vävt upp tyg  till livstycket som tillhör dräkten från min födelsebygd och tanken är att komplettera med fler delar också till denna.

Västbo häradsdräkt.
bild från Hemslöjden Jönköping

Ull i miniformat, ljus björk och färgglad varprumpa.

Året har börjat i högsta hastighet. Under januari började årets lamning med resultatet 25 lamm av våra 13 tackor. Två tackor har ännu inte bidragit till skocken. Tre av tackorna har fått tre lamm vardera och två är duktiga på att fördela matstunderna meda den tredje kommer att få respass till hösten. För henne duger det bara att se till ett av lammen. Tyvärr upptäckte vi inte direkt att hon negligerade två av lammen så dessa var för svaga för att repa sig trots matning. Idag tog vi därför beslutet att skicka dessa till fårhimlen för en behagligare tillvaro. Alltid frustrerande och sorgligt men inte desto mindre en syssla som man inte alltid kan undvika. Övriga lamm är aktiva och väl omhändertagna av sina mammor och passar på att ha lammrace när mammorna äter.

Några av lammen

I januari fick jag också möjlighet att få en vävstol till. Inte för att jag behövde en till men vävstolen är  mindre skrymmande och ändå med bra kapacitet för delar av mitt sortiment. Det visade sig vara en Toika Liisa med 120 cm invändig bredd. Trots att utrymmet i vårt hus är starkt begränsat, var jag tvungen att montera vävstolen för att kunna provväva. Det blev en väv i bomull  och vävlängd ca 7 m. Den har numera vävts ned och fått ge plats för ytterligare en, lite mer färgglad väv, med vävlängd som den tidigare.

Första uppsättningen i nya vävstolen
Framknuten varp klar för arbete.

Februari har fortsatt i samma fart med planering av och genomförande av dag 1 av årets första kurs i spånad d v s att spinna för hand. Innan ateljen är fullt färdig håller vi till i vår bostad vilket begränsar deltagarantalet. Med färre deltagare är det däremot lättare att ge deltagarna  mer intensiv uppmärksamhet än vid större antal.  Årets premärdeltagare var intresserade och kom en bra bit på väg till att i framtiden kunna spinna sina egna garner. En kursdag återstår innan de skall stå på egna ben.

Ode till en hantverkare

Efter en intensiv höst med byte av foderbrädor på husets södersida, börjar livet återgå till någorlunda normala aktiviteter.

Husbon’n är mer eller mindre permanent placerad i gårdens verkstad med tillverkning av våra slöjdredskap. Efterfrågan på både turkiska sländor och våra olika typer av ullkammar har inneburit många timmars intensivt arbete med både husbon’n och undertecknad inblandade i de olika tillverkningsmomenten. De moment som omfattar träarbete är husbon’ns ansvar och under sena hösten har verkstaden kompletterats med ytterligare en svarv, allt för att slippa ställa om verktygen mellan olika moment.  Svarven hämtades och kördes hem på släpkärra efter hjälp med lastning av en truck. Vid hemkomsten gällde andra förutsättningar för avlastning – ingen tillgång till truckhjälp, enbart gårdstun i stället för asfaltsunderlag och dessutom en tung, otymplig maskin. Efter användning av fantasi och okonventionella redskap var svarven på marken och kunde till slut baxas in på plats i träverksta’n.

Svarven på väg in i verkstaden

Den nya svarven har hunnit testas. En hel del nya sländtenar till både topptyngda och bottentyngda sländor till våra ”prova på paket” har blivit svarvade för att monteras med sländtrissor till färdiga sländor för nybörjare. Våra nybörjarsländor är tillverkade speciellt med tanke på att tåla en träff med golvet och trissorna görs därför i björklammell av hög kvalitet. Alla trissor svarvas för att bli helt runda och ge en trygg och stabil gång. Den efterföljande behandlingen med naturvax gör ytan extra tålig. Alla sländor kompletteras med vår speciella krok vars utformning tagits fram genom noggrann utprovning och alla sländor provspinns sedan av gårdsfrun för att få sitt slutgiltliga godkännande. De sländor som inte befinns värdiga att säljas i butiken hamnar i husets vedspis och får ge värme till frusna kroppar. Trots allt blir det inte mycket till värme eftersom husbon’ns alster har hög kvalitet.

Det andra som tar mycket tid och kräver både kunskaper, noggrannhet och känsla för materialet är vår tillverkning av ullkammar. Med tiden har det hunnit bli fem olika varianter i olika storlek, utseende, täthet och olika varianter som passar till olika typer av ull.  Utformningen bygger helt och hållet på gårdsfruns kunskaper och erfarenheter som ergonom. Det innebär att eventuella ändringar görs inte utan att noggrannt rannsakas, provas och utvärderas innan de eventuellt kan dyka upp i butiken. En liten förändring kan få stor inverkan på belastning på kroppen och eftersom vi som tillverkare ansvarar för att våra produkter har både hög kvalitet och är säkra att använda är vi mycket restriktiva till snabba ändringar.

Alla våra redskap är tillverkade av material av hög kvalitet. Vi använder med glädje material som växt i vår trädgård eller på vår gård. När vårt virke tryter köper vi in virke från gårdar i vår omgivning eller företag i vår närhet. Valet av virke är avgörande för hållbarheten. Trä är ett levande material som inte är statiskt. Trä lever och förändras i olika miljöer, olika träslag i olika hög grad. Vissa träslag förändras när man förvarar det i överdrivet torr eller fuktig miljö. Olika träslag förändras olika mycket. Det virke vi använder kan ha naturliga skiftningar i veden, däremot använder vi inte virke som försvagats genom överdriven påverkan av skadeinsekter. Dock kan en viss blånad förstärka träets struktur så länge det inte påverkar hållfastheten i de färdiga föremålen. Vi är måna om att de redskap vi tillverkar skall hålla i flera generationer men detta kräver också en viss omtanke från ägarens sida vad gäller skötsel, förvaring och hantering.

Våra turkiska sländor kräver en särskild uppmärksamhet. Husbon’n har tillverkat turkiska sländor i tre utföranden, en stor modell som väger ca 35 gram. Den stora turkiska gör vi bara i rent naturfärgat trä. Som standard görs den i björk men också i t ex äpple, körsbär, päronträ  eller ek. Kännetecknet för en turkisk slända tillverkad av oss är, förutom att den är märkt med vårt varumärke, att den har, den av oss konstruerade,  fyrkantiga infästningen som gör att den inte påverkas nämvärt av att hålet slits och sländkorset blir instabilt.   En turkisk slända har hög bärkraft och roterar länge vilket passar också nya spinnerskor som behöver extra tid för att dra ut ullen.

Den stora turkiska sländan följdes så småningom av våra turkiska minisländor. De görs dels i en helt naturell variant, en variant med röda vingar med krok och en grön som har knopp eller spets och där garnet säkras med hjälp av dubbla halvslag. Vilken variant man föredrar är en smaksak. Minisländan väger ca 15 gram och passar till finfibrig ull och spinner tunt garn. Också minisländorna har vår fyrkantiga infästning.

Vi har under de 17 år företaget funnits hunnit designa åtskilliga varianter av sländor som tillverkats av husbon’n. Alla har inte kommit ut till försäljning men vissa av dem som vi tidigare sålt har vi planer på att ta upp igen.  Några av dessa är topptyngda slänďor men också en understödd slända med sländskål är tänkt att tas upp igen.)

Några personer har gjort försök att kopiera våra produkter vilket gör mig både ledsen och besviken. Jag har också råkat ut för att en person ringt mig och frågat om vad priset bör vara på den slända som tillverkats efter min design. Vad säger man?

Husbon’ns arbete med de slöjdredskap gårdsfrun designat och som i starten var tänkt att enbart användas av just gårdsfrun förtjänar definitivt en guldstjärna, inte minst för att han står ut med de krav som gårdsfrun har på antal, utförande och slutfinish.

Och på den sjunde dagen…

Det är en gång sagt att Gud skapade himmel och jord, djur och människor. På den sjunde dagen avslutade Gud sitt skapelsearbete och vilade.

I :a Mosebok 2 kapitlet vers 1 står följande:   (1 Mosebok 2:1)

Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.

Vers 2  Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.

Vers 3 Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.

Med dessa citat från Gamla Testamentet vill jag säga att idag, söndag, som enligt tradition och tro skall vara vilodag, har vi istället för vila arbetat med vårt ständigt pågående projekt det vill säga vårt hus och vår trädgård. Som egen företagare försiggår arbete med vår verksamhet veckans alla dagar men istället för att arbeta med trä,ull,garn eller tyg valde vi att ta vara på dagens uppehållsväder och fortsätta med det som skall bli en trädgårdsgång. Hösten har präglats av arbete med vårt hus där södergavelns  brädfodring bytts mot nya fräscha bräder. En stenlagd trädgårdsgång har varit planerad sedan många år men vi har inte kommit till skott förrän nu. Idag har en stor del av den resterande sträckan avtäckts, försetts med markduk och belagts med singel. Nu klarar sig gången till våren då den skall få den slutgiltiga formen med stenmjöl som bas och bli stensatt. Stenarna har legat på pall och väntat länge. Nu är det så dags.

passage
Den nästan färdiggrävda gången och Nellie

Kunskap är makt

En källa till kunskap är litteratur. I vår familj är vi läsare det vill säga vi tar alla tillfällen i akt att suga åt oss ordens betydelse genom rikliga boklån på vårt närbelägna bibliotek. Böckerna vi lånar kan sorteras in i arten skönlitteratur som omfattar allt från historiska  romaner till deckare. Vi, egentligen KM, besöker biblioteket åtminstone var annan till var tredje vecka för att låna tillräckligt många böcker för att räcka för två personer tills nästa biblioteksbesök.

När det gäller facklitteratur är det en annan sak. Då träder habegäret in och talar om att en fackbok skall läsas flera gånger både fram- och baklänges och sedan kunna användas som referenslitteratur.

Denna vecka har referensbiblioteket utökats med två böcker, dels Annemor Sundbøs bok ”Usynlige trådar i strikkekunsten” , dels en tung bok med titeln ”The Andean Science of Weaving”, författare Denise Y Arnold och Elvira Espejo.  Annemor har också skrivit ”Spelsau og samspill” som lästs med stor behållning. Hennes grundliga arbete med genomgång av såväl äldre som nyare syn på ämnet ger mycket kött på benen för den som är intresserad av det hon skriver om. Jag hoppas och tror att den nyinskaffade boken skall ge samma glädje som den tidigare. Författarna till boken om vävning som man gör i Anderna har jag inte läst tidigare men eftersom boken behandlar de olika tillvägagångssätten vid vävning där varpen dominerar och bildar mönster och jag är fascinerad av bandvävning, tror jag den kommer att platsa i mitt bibliotek.

20161115_162511

Egentligen skulle jag haft fler böcker om lin och linhantering eftersom det är vad min ”forskning” är inriktad på just för tillfället.  Som vanligt är det påståenden som gör att jag triggas igång och vill veta hur det egentligen är och framför allt varför och om det förändrats och vad anledningen är till detta.

Alltså spinner jag lin på det sätt som litteraturen sedan gammalt talat om att man bör göra, för att sedan göra tvärtom och utvärdera resultatet. En sak jag redan kunnat konstatera är att källorna säger en sak och dagens utövare gör något helt annat. Beror detta på att gammal kunskap tappats bort eller att nya kunskaper skapats. Det skall bli intressant att söka svaret på.

För er som lyckats undvika min bild med min skammelrock under pågående arbete kommer den här igen.20161107_172434

Jag använder ett rockblad med kammar att fästa linet i för att jag tycker det fungerar bäst för mig. Vad man använt under den tid man spann lin som odlades här i trakten vet jag inte eftersom de spinnrockar jag träffat på använts för att spinna ull. Spinnrocksrullen är idag mer välfylld än på bilden även om jag bara kunnat ägna några få stunder till spånaden eftersom vi fortfarande håller på att arbeta med husets beklädnad och omgivning.

 

Vilka kammar skall jag använda…..

Only in Swedish about combing wool.

Ullkammar är för många en dyr investering. Inte alla har möjlighet, eller lust, att skaffa sig flera olika sorters ullkammar.
Finns det kammar som klarar flera olika typer av ull eller måste man hålla sig till en sorts ull med de kammar man köpt?
Blir det bättre kammat med en viss storlek på kammen i förhållande till ullens grovlek och längd?

Det kan bli många frågor och utan vägledning står man ibland vilsen och riskerar att välja fel.
För mig som arbetar med ull i olika former har det varit naturligt att prova genom att designa och låta KM tillverka kammar i olika storlek och utförande. De som har passerat en omfattande prövning och blivit godkända för vidare tillverkning har till slut fått ta plats i webbutiken.

Men om jag nu inte kan någonting om ull och inte har tillräckliga kunskaper för att välja själv, vilka kammar skall jag då välja?

För att hjälpa dig som är tveksam har jag valt att testa våra kammar med olika ull. Idag är det lammull av finull-/gobelängtyp.
Ullen är tvättad i varmt vatten (inte hett) med en tesked ammoniak för att de smutsiga topparna skall bli mer tilltalande att kamma.
Jag tvättar alltid ullen innan kamning av hänsyn till mina redskap som jag vill skall hålla länge och dessutom hålla sig fräscha inför nästa omgång ull som skall kammas. Jag vill inte heller arbeta närgånget med ull som kan innehålla både det ena och det andra (även om det inte är vanligt med smitta som följer med ull  kan det hända).

Ullen för detta prov är locktvättad vilket gör det lättare att fästa ullen på kammarna.ullinnankamningco

Längden varierar mellan 7 och >10 cm och lockarna är olika tjocka beroende på var på fåret ullen har vuxit.

De kammar jag använt är Gammeldags

  • Minikammar
  • MiniMidi med kamstation
  • Maxi med kamstation

Minikammar är små dubbelradiga kammar som hålls i händerna. Den ena kammen laddas till ½ eller 2/3 med ull. Ullen sätts över kamspetsarna med klippändan så nära kanten som möjligt och ullen kammas

mini2co
När ullen är genomkammad dras ett band från kammen.
topsmini
och rullas till ett fågelbo

kammadminikammarco

MiniMidi kammar med kamstation är våra tätaste kammar. Dessa har också en kamstation där en kam kan placeras fast. Kammen fästs med tänderna mot taket. Den andel ull som kan kammas är något större än den som kammas med Minikammarna. Förfarandet är likvärdigt men en kam förs i sidled med början i ullens topp in mot kammen.

minimidi2co

När all ull finns i den rörliga kammen förs den tillbaka genom att kammen dras uppifrån och ned över den stationära kammen.

minimidi1co

minimidi3co

När ullen är färdigkammad dras ullen till en spets och dras från kammen med hjälp av små drag från sida till sida.

kammadminimidico

Det färdiga bandet – topsen – rullas till ett fågelbo som med MiniMidikammarna blir större än den från Minikammarna.

Maxikammarna har en kamstation där den ena kammen sätts fast och ullen fästs med kammen i upprätt läge. När ullen skall kammas vrids kammen 1/4 varv till sidläge och den fria kammen kammar uppifrån och ned. När all ullen finns i den fria kammen vänds den fasta kammen med tänderna uppåt och ullen förs på genom att den fria kammen förs uppifrån och ned så att ullen förs tillbaka till den stationära kammen.

maxi1co
Kammen i kamningsläge

Kammen i dragläge

Det kammade bandet rullas om handen

kammadmaxico

Ullen som kammades fick ett likvärdigt utseende med samtliga tre kamsorter. Den enda skillnaden blev mängden ull som kunde kammas samtidigt.

kammadull2co
kammadgruppco
På bilden visas ullen som kammades med våra tre olika kamvarianter. Till höger i bild visas ull kammad med en kamkarda.

För jämförelse kammades också en del lockar med en kamkarda. En del av den kammade ullen drogs till ett ullband men detta blev inte så homogent som de som drogs direkt från kammen.

Vid all ullkamning blir det kamrester. Dessa rester blir olika stora beroende på hur väl kammarna arbetar. De rester som bildades kardades med fina kardor till kardrullar.

kardadullco

Slutsats: Den ull jag valt att arbeta med kammas med lika gott resultat i samtliga Gammeldags kammar. Det var endast mängden ull som kunde kammas som varierade. All ull, oavsett kamsort, kammades två gånger och kamresterna togs tillvara för att kardas. Som jämförelse kammades också lockar med kamkarda. Resultatet av kamning med kamkarda är sämre att dra till ullband/tops  och lämpar sig bättre att spinnas från vikningen (from the fold).

Bara en till – Just one more

English below

Efter att ha haft en något tight arbetsvecka bestämde vi oss igår för att riktigt slå oss lösa och ta en tur till de loppisar som valt att ha öppet under lördagen.
Vi satte klockan att ringa för att säkert komma upp i tid. Efter utfodring av djur, dusch mm satte vi oss i bilen för en fyrtiofem minuters resa. Under våra loppisresor har vi ingen ambition att hitta något. Hyllor, skåp och övrigt utrymme är minst sagt välfyllt allaredan.

Första stället bjöd på skugga för bilen, vår hund finns alltid med oss och finns det ingen skugga blir det inget besök, en regnskur och massor av folk i bygdegården där loppisen hölls.
På några dukar vid podiet låg en pryl, inte okänd och det finns ett par alla redan, men denna hade fler möjligheter.

1. Varpsticka – warping paddle

En varpsticka med plats för 66 trådar. Inte illa. Min mormors varpsticka hade inte lika många hål. Hon varpade till handdukar med varpgarnet uppspolat på rullar som sattes i en rullstol med plats för många rullar. Varpan var en som fästes mellan golv och tak i huset de bodde och min mor har talat om att syskonen i familjen åkte på varpan när den var tom men uppställd för arbete. Den varpan och spolställningen blev mina första redskap för att kunna varpa själv.
Idag har jag en modern varpa som KM har gjort till mig.

På samma ställe köpte vi också en kafferostare för vedspisen. Vi tillhör dem som aldrig skulle komma på tanken att göra oss av med vår vedspis. Under hela den kalla årstiden tillför den värme och dessutom lagar vi all mat på den.
En klammerapparat blev nästa fynd. Den är av samma modell som den man ser i blomsterhandeln. Vi har redan en men en reserv är alltid bra att ha.
Innan vi lämnade för att åka vidare hittade maken en bok som väckte nostalgiska tankar om en gång för länge sedan. Författaren var Sven Hassel som skrev om att vara soldat i krig. Han lyckades trots det mindre trevliga ämnet att få både maken och mig att skratta mitt i allt eländet. Den fick följa med hem.
Alla våra fynd kostade tillsammans som en maskinspunnen garnhärva på ett hekto. Garnnördar förstår jämförelsepriset.

Ett par ställen till fick ett snabbt besök som inte ledde till mer uttag ur kontantkassan.

På det sista stället vi stannade innan vi vände bilens nos mot hemmet, fastnade jag direkt på andra våningens ena halva. Efter en snabb blick på stolar, soffor, bord och mattor stod hon där, i ensamt majestät framför ett fönster, sorgligt intrasslad men inte värre än att det gick att med lite lirkande få henne fri och rörlig igen. Jag tror att hon blev glad över uppmärksamheten och över att få komma tillsammans med likasinnade hos oss. Hennes enda sällskap hittills var en härvel som hade svårt att hålla styr på alla sina delar.
Ni har säkerligen förstått att denna något äldre dam är en spinnrock. När hon väl blivit uttrasslad visade det sig att hennes hjul är välformat och rakt, Trampan gnisslar lite men inte värre än att en dutt med smörjande effekt skulle avhjälpa gnisslet.
Damen är välklädd. Förutom spinnvinge har hon ett linfäste och rullen, tyvärr bara en, var klädd i grovt spunnen lintråd.
Priset var nästan oöverkomligt lågt. Jag betalade hela 45 kronor för henne.
Väl hemma visade det sig att hon har en exakt kopia av min ”Finskerocks” spinnvinge och de spolarna passar också till den nyas. Spinnvingen var dessutom märkt med Toikas märke. Jag tror däremot att spinnrocken är tillverkad av en helt annan person. På rockens undersida står det nämligen K. C.n  Hasselfors 1976.
Är det någon som känner till att det fanns någon i Hasselfors under den tiden som tillverkade spinnrockar får ni gärna höra av er med en kommentar till mig.
Den nya bekanten fick en rengöring och uppsmörjning, förseddes med nytt drivsnöre och rullen fick ett startsnöre av ullgarn som mina spolar brukar få.
En ny spinnrock bara måste man testa. Att provspinna säger betydligt mer om en spinnrocks kapacitet och hur bekväm den faktiskt är att spinna på. Med sitt stora tunga hjul går den otroligt lätt att trampa. Utväxlingen kan jag inte heller klaga på 13,5:1 dvs att spinnvingen hinner snurra tretton och ett halvt varv medan stora hjulet snurrar ett.
Har ni hunnit bli nyfikna på min nya spinnrock? Här kommer hon i egen hög person eller hur man nu säger om en träkonstruktion.

2. Spinnrocken och linslusen Nelly - the spinning wheel and our Border Collie Nelly
2. Spinnrocken och linslusen Nelly – the spinning wheel and our Border Collie Nelly

Ullen som användes för provspinning var grå shetlandsull, den sista resten av ett tidigare inköpt parti. Ett nytt parti har tagit dess plats. Damen är lättspunnen. Här syns det första resultatet.

3. Det först spunna garnet – the first spun yarn

After a weeks hard work we, hubby and I, decided to take a day off, visiting a couple second hand shops that are open this Saturday. We  put the alarn clock to ring to get up in time. After feeding our sheep, taking a shower and so on we sat in our car for a fortyfive minutes trip. We have no ambition to find a special thing  when we take our second hand trips. Our shelves, cupboards and rooms are so to say already filled up.
First place offered shade for the car, a shower of rain and lots of people. We always bring our dog, is there no shadow there will be no visit. 
On a couple of tabelcloths there was a thing, not unknown and I have a pair of them already, but this one had more opportunities.  pic 1
A warping paddle for 66 threads. Not bad. My grandmothers warping paddle did not have so many holes. She made warps for towels and hade the warp yarn on bobbins in a bobbin frame that could hold a lot of them. The warping-reel was of a kind attached to the floor and the ceiling in the house where they lived and my mother have told me that she and her siblings took a ride on the warping-reel when empty. That warping-reel was my first tool to enable me to make a warp myself. Today I have a modern warping-reel made by DH.

At the same place we bought an old coffee roaster for our wood stove. We would never even think of taking out our wood stove. During winter it makes us warm and we cook all our meals on it.
A stapler was the next bargain. This model you can find in flower shops. We already have one but an extra one is good to have.
Before leaving, DH found a book that reminded us of times long ago. The author, Sven Hassel, wrote about how to be a soldier. He managed to make this not so nice subject a bit funny and absurd. We bought it too.
We got all our finds for a total of what a skein of machine spun yarn would cost. Yarn geeks understand the comparison.

We visited some more places but did not reduce our cash.
The last place we visited before going home, I emidiately got stuck on first floor.. After a quick glance at chairs, sofas, tables and carpets there she was, in solitude at the window, sad entangled but not more than  we could get her free and flexible again.  I think she was glad of the attention, and to come together with like-minded with us. Her only companion so far had been a yarn reel  that had difficulties controlling  it’s parts.
You have of cource already guessed that this elderly lady is a spinning wheel. When she got rid of  the clutter we could see that her drive wheel was straight, the pedal squeaks a little but  could be good with a little lubrication.
The lady is well dressed. Beside the flyer she has  a distaff for flax or wool but only one bobbin. The price was almost prohibitively low. I paid 45 SEK (about  5$) to get her.
When home I could see that one of my spinning wheels have same sort of flyer that this new one has and the bobbin fits both flyers. The name on the flyer says it’s a Toika but the spinning wheel is probably made by another person. Under the breast is a name K.C.n Hasselfors 1976.
If someone knows of a person in Hasselfors during that period making spinning wheels, please let me know. 
After cleaning and lubricating all parts, the wheel got a new drive-band and the bobbin got a start string.
When you get a new spinning wheel you have to make a test. A test let you know more of the capacity and how well it spins. With the heavy wheel it is unbeleively easy to tread. The ratio is 13,5:1  that means when the flyer spins 13,5 laps the drive wheel makes one.
Have you got curious to see my spinning wheel? Here she is. pic. 2.
The wool i used to spin a sample was grey shetland wool, the remainder of a previously purchased batch. A new batch is taken its place. 
The lady is easy-spun. Here is the first result. pic.3.