Försvinnande fina lamm

Only in Swedish today about ewes giving birth to lambs.

Ni har väl inte tröttnat på lammbilder för här kommer några till.

Den första bilden är av Huldra och hennes lilla tacklamm Jytte. Jytte har en försvinnande egenhet. När hon är trött kryper hon in i foderhäcken och lägger sig att sova, väl utom räckhåll för de andra tackorna men också för Huldra som blir helt förtvivlad och vänder sig mot huset och bräker. Hennes bräkande är inte dåligt. Det är som hon vill påkalla vår uppmärksamhet för att få hjälp att hitta lammet igen.

Huldra, som var betäckt för första gången, bar på två lamm men det sista lammet som föddes var dödfött. Detta tacklamm överlevde förlossningen och vägde 3,5 kg. Både Huldra och hennes kavaljer Jacob är Värmlandsfår.

Nästa mamma födde sina två lamm igår morse. Två tacklamm varav ett vitt och ett svart. Mamma är Filippa, en Ryatacka och pappa är Rutger, en Klövsjöbagge. Filippa klarade sina två utan besvär och är en duktig mamma.

En timma senare var vår ungtacka, Ida, beredd att föda.  Det är första gången jag sett en tacka som gjorde försök att, innan det egna lammet föddes,  ta till sig ett av de tidigare födda lammen i tron att det var hennes eget. Övriga tackor med lamm fick gå ut och Ida vara själv för att i lugn och ro få sköta det viktigaste, att föda ett lamm, ett tacklamm, som får heta Jessie. På bilden har Jessie en del av fostersäcken kvar. Ida är också ett Värmlandsfår och pappa är också här Jacob.

Jag känner samma lycka varje år när lammen föds. Trots massor av pollen som gör tillvaron en aning begränsad, i alla fall när det gäller utomhusvistelse, kan jag inte motstå att tillbringa en hel del tid hos tackorna och lammen.
Och kan ni tänka er, vi står på plus när det gäller tacklamm. Sex tacklamm och tre bagglamm hittills. Men det kan ändra sig. Det är fortfarande tio tackar till som skall lamma.