Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Livstycke

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid  bommen och se ‘vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Skyttelhållare

Och från baksidan

Skyttelhållarens baksida med knapphålet

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.

Våfflor i mer svårtuggad form

Så har jag då låtit mig inspirerats av andra väverskors arbeten, något som jag inte brukar tillåta mig eftersom mina alster vävs med tanke på att hamna i butiken. Efter att ha vävt handdukar i två varianter lockades jag att komplettera med badhanddukar. Jag valde att göra dessa i våffelväv men inte den vanliga varianten på fem skaft utan med åtta skaft och åtta trampor. De åtta tramporna blev efter en stunds eftertanke tio då jag valde att väva fållar i tuskaft.

Husbon’n hade just kompletterat vävstolen med ytterligare skaft, lattor och trampor och tygbommens bomtyg byttes ut mot nytt ofläckat linne så nu skulle det på ny varp och vävas stora badlakan. Första varianten blev blå varp med grönt inslag. Fyra badlakan plus provväv var tanken att det skulle bli. Vävningen gick smidigt även om jag önskat att vi hade åstadkommit ett ryckeverk för att ytterligare kunna snabba på vävningen. Med första varpen nedvävd men inte urtagen ur vävstolen, varpades nästa variant. Istället för att klippa ned det tidigare vävda dök idén upp att knyta i den nya varpen på den gamla för att slippa solva och skeda på nytt. Från tanke till handling är inte steget så långt. Den nya varpen klipptes upp och arbetet med att knyta ihop varparna påbörjades.

DET TOG TID!

Två varpar blir en.

Så småningom var varparna ihopsatta och kunde dras på och knytas fram och vävningen av variant två kunde ta sin början.

Omgång 2 i annan färg

Den här gången var det sex stora badhanddukar som skulle vävas. Kvar fanns också provväv av varp nummer två men också av varp nummer ett som lämnats väl tilltagen för att underlätta sammanfogningen. Vävningen löpte på bra och stället där varpen skarvats närmade sig.

Slutet är nära.

Just skarven ställde till en del bekymmer eftersom knutarna hakade tag i varandra och fick säras på manuellt.

Alla handdukarna är nu nerklippta och skall fållas, förses med handvävda  hängeband och firmamärke och några av dessa skall också paketeras och bli till gåvor.

När väven nästan var färdigvävd flyttades vävstolen ett kvarts varv. Resultatet blev bättre utrymme, lättare att kommunicera med husbon’n när han finns i rummet och det är en stor fördel att slippa sitta med ryggen emot. Flytten kom till efter att ha tittat på gamla bilder från 2002 då den större vävstolen från Varpapuu, en snarlik vävstol också av finsk tillverkning, fanns uppställd i samma utrymme. På bilden kunde man se att placeringen fungerade bättre än den som den mindre Toikan haft sedan den monterades efter att jag fått den till skänks för drygt ett år sedan.

Ändrad placering

Jag måste säga att vävstolsmodellen med stående slagbom tilltalar mig. Den kräver inte så mycket kraft för att slå ihop väven, vilket är bra om man inte är så stark. Det enda problemet med denna modell av vävstol är att även om den inte kräver så stor styrka, måste man vara nästan akrobat för att kunna komma in och justera trampornas uppknytning. Det är en fördel att göra klart allt sådant innan framknytningen av varpen äger rum.

Nu finns det åter en tom vävstol. Tanken är att den skall få äran att härbärgera varpen till livstycken till sockendräkten. Den varpen är inte gjord ännu, men det kommer. Först skall växter flyttas ut i växthusen och yngsta dotterns äldsta dotter konfirmeras, sedan blir det vanliga arbetsdagar igen med komplettering av butikens nu något tomma hyllor. Förhoppningsvis skall vi också hinna njuta av det varma och soliga vädret innan ”regnperioden”inträder.

Vårkänslor

Sen kväll eller snarare natt. Efter att ha tillbringat en stund i sociala media och blivit mer än en smula irriterad över en persons sätt att kommentera en fråga från en medmedlem, en kommentar som inte har någon som helst intention att vara upplysande eller ens ha ett uns av vänligt bemötande utan enbart görs för att framhäva den egna förträffligheten som naturligtvis står högt över alla andras, är det nödvändigt med en tillbakablick på min egen tillvaros små glädjestunder.

Äntligen har vi fått vår med allt vad det innebär av spirande grönska, både utomhus där hasseln visar sina guldgula, välmatade hängen och där fåglarnas skara utökats med både tranor, bofink,flugsnappare och idag stora flockar av starar och inomhus där de växter som förodlas under belysning har kommit upp och håller på att växa till sig, för att så småningom kunna planteras ut i växthusen och på friland. Även om våren också innebär att pollensäsongen startat, måste man bara glädjas åt de ljusnande kvällarna och den stundtals riktigt behagliga temperaturen utomhus.

Hasselhängen -ser ni biet?

En levande trädgård kräver en del arbete. Att klippa ur grenar som inte fyller en funktion i äppleträdet av sorten Halländskt brunnsäpple, vårt äpplemosträd, är en lämplig vårsyssla. Och visst är det nu möjligt att kasta hatten genom kronan som det sägs att man skall kunna.

Gallring

En lite annorlunda frukt kan också skönjas i trädets krona men bara tillfälligt.

Handdukarna som jag vävt är nu nedklippta, fållade och också försedda med handvävda band.

Handvävda handdukar med dito hängeband

En ny väv är på gång. Denna gång är det tänkt att bli badhanddukar. Förråden av handdukar har det senaste åren decimerats och istället för att väva för försäljning har jag nu vävt för vår egen räkning. För att kunna sätta upp denna väv har husbon’n fått i uppgift att tillverka nya lattor (de befintliga var enbart till fyra skaft och tillhörde  troligtvis inte heller den vävstolen från början) och komplettera med ytterligare två trampor. Den vävstol som jag fick för drygt ett år sedan har numera 8 skaft och trampor och eftersom den, som mina övriga, är försedd med kontramarsch så är det många träbitar som skall till.

Nytt bomtyg, lattor och trampor

Med många vävstolar i huset är det också mycket tillbehör som krävs. Idag har vi därför bevistat vår favoritleverantör av bra-ha-grejor för vävstolsanvändare, AK’s snickeri i Öxabäck,  och inhandlat hålsnöre, solv och sprintar. Trots att jag inte är ägare till en enda vävstol av deras produktion har många av mina vävstolar delar som tillverkats av dem på beställning i de fall husbon’n inte haft tid eller möjlighet.

Värme i dubbel uppsättning

Kallt, lågom djup snö, vårsol som värmer trots kylan, då är det dags att förbereda inför kommande års kalla dagar och nätter.

Husbon’n har filat kedjan till motorsågen och fällt ett antal björkar till ved och några småekar som skall bli till stängselstolpar. När han klyver stolparna på längden och vässar ena ändan på dessa faller det på matmors lott att hugga björkklabbarna till ved lagom för att stoppas in i kökets vedspis.

Vi arbetar några timmar per dag med veden och  den huggna högen växer sakta men säkert till både på höjden och bredden. När vägen blivit något mer snöfri, skall kärran kopplas på bilen och köras fram för att lastas med  den huggna veden som sedan skall staplas upp under tak för torkning.

Vid huggkubben.

Nu tänker säkert vän av ordning att ”varför klyver de inte veden med maskin”?  Det finns en klyv på gården men eftersom det är kallt går kolven långsamt och trögt. Och sedan skall man ju ha motion och att hugga ved innebär att man både rörelse- och styrketränar samtidigt som man producerar bränsle för vinterns uppvärmning.

Att hugga ved innebär inte bara ett idogt arbete, det kan också innebära en pratstund med husbon’n eller chans att få både husbon’n och husets hund på samma bild.

Lugn stund

Att hålla sig uppdaterad

Bäst-före-datum  kan vi se angivet på varor vi köper framför allt när det gäller livsmedel. Att det idag också gäller kommunikationsmedel, datorprogram och också maskinvara får man påtagliga bevis för. Programvara står sig bara en kort tid innan påverkan gör, att det man lagt ned mycket arbete på, måste få en uppfräschning för att motstå hotande angrepp. En del uppdateringar går smärtfritt andra leder till en massa oförutsett arbete för att få programmet att fungera som det var avsett.

En hemsida skall vara företagets ansikte utåt och när den, efter uppdatering, visar tecken på sönderfall eller i alla fall inte beter sig som den gjort innan uppdateringen, ja då sitter man där och undrar var felet uppstod och vad i hela friden man skall göra åt det.

Så var det för mig, som glatt lydde uppmaningen att uppdatera för att förhindra att sidan blev utsatt för angrepp via de säkerhetshål som konstruktören av programvaran upptäckt. Resultatet blev många timmar för att få bort de plötsligt dubblerade sidrubrikerna. Uppdateringen tog bort alla inställningar för hur sidan skulle visas för er besökare. Efter mycket grymtande och flertaliga försök till åtgärder är nu allting nästan som vanligt igen men några fler gråa hår har det säkert blivit. Dessa hade redan tidigare boostats med ekonomiarbete. Bokslut, ett för vart av verksamheterna hos oss, momsredovisning och nu i antågande deklarationerna som inte är så enkla som försäkrats om att de skall vara. Nåja, det är ju till viss del självförvållat. Vill man agera småföretagare får man finna sig i alla svårigheter som undersysselsatta byråkrater förser oss med.

Efter all administration är det skönt att arbeta med mer praktiskt arbete. I en av mina vävstolar sitter handduksväv. Våra frottéhanddukar har börjat att ge upp sin funktion och förpassas en efter en till putstrasor istället för den funktion som de ursprungligen var tänkta för. Som envis återbrukare finns det alltid användning även för det som inte fungerar som avsett. För oss som ytbehandlar de produkter som säljs i webbutiken är utslitna handdukar guld. Vi behöver inte använda våra slantar till trassel utan kan klippa handdukarna i lagom stora bitar och ge dessa ett fungerande slut. Men det kräver att det finns nya handdukar att ta till. Det är en sådan väv som nu sitter i vävstolen.

Handduksväv  – ett av två olika mönster vävda i samma uppsättning

En handduk återstår att väva innan vi har tolv nya handdukar att använda istället för de gamla. Det får bli ett antal nya badhanddukar också när handdukarna är nedklippta. Stora, heltäckande sådana som man kan svepa in sig i efter duschen, vi som inte har supervarmt inne eftersom vi eldar själva och värme under vintern kräver en viss mängd energi  för att bygga upp ett vedförråd under vårvintern. Det är vad vi gör just nu.

Vävstolen med handdukar står vid ett söderfönster. Utanför fönstret växer en ormhassel. I denna har vi  satt upp ett antal talgbollar till våra vänner småfåglarna. Oftast är det Blåmesar, Talgoxar och Nötväckor som sitter i bollarna men ibland får vi finbesök som när en hackspett kommer och tar del av de serverade delikatesserna. Fåglarna brukar vara svåra att fånga på bild men ibland har man tur.

Hackspett på besök

 

 

Arbetsmaterial

För någon vecka sedan fick jag ett samtal från en man boende i sta’n inte så långt från oss. Han frågade om jag var intresserad av vävböcker. En klart intressant fråga till en som förutom att väva också är extremt intresserad av att få veta bakgrundshistoria och alltid ställer frågor som hur, var och varför.

Det visade sig att mannen på sin utbildning fått tillverka sin egen litteratur med vävteori. Tre stora pärmar fulla med vävmönster, inte färdiga vävnotor men massor av tekniker från enklaste tuskaft till avancerade jaquarder.

En skatt för en väverska

Förutom dessa omfattande pärmar fanns också två handböcker i handhavande av Ruti maskinvävstolar. (skall vara tyskt y). Efter att ha arbetat på Ludvig Svensson i Kinna hade mannen nu börjat röja i sina gömmor och hade en önskan om att få lämna över sitt mate rial till någon som var intresserad av detsamma.

Tänk att han hittade just mig!

 

Naturligt helande

Livet är inte alltid enkelt. Sår uppträder både i själen och mer synligt också som skador i vårt yttersta skyddslager, huden. En skadad själ kräver ibland mer professionell hjälp, skador i huden kan vi oftast åtgärda med diverse hjälpmedel mer eller mindre effektiva.  Idag kan vi gå till närmaste livsmedelsbutik eller i mer avancerade fall till apoteket för att inhandla diverse salvor och medikamenter.

Förr gällde det att lita till sin egen eller närmaste läkekunniga persons förmåga. Naturen stod med utgångsmaterial, tillagningen av effektiva dekokter fick man stå för själv. Vi har nog många av oss plockat groblad, eller läkeblad som det kallades i min omgivning, för att lägga på skrubbsår, äggets hinna användes på brännskador, tussilago eller hästhov utgjorde en effektiv substans i hostmedicin, enbärsdricka verkade urindrivande och björkavkok stärkande.

Den mer avancerade gjorde salvplåster och hudsalva, tvål kokades i många hem liksom såpa för rengöring. Naturen stod också här för råvaror, familjen för traderad kunskap och träning fick man redan som liten även om uppgifterna från början var mindre avancerade.  I äldre tider var det naturligt att man tillverkade det man behövde och en del av de äldres kunskap har också slagit rot i efterkommande generationer även om den praktiska kunskapen inte lika lätt kunnat överföras.

Små fragment av berättelser kan ge intresse att utforska dold kunskap och genom att själv prova och göra misstag kan gammal kunskap bli till levande sådan och också resultera i ett eget husapotek. Sedan vi tog över mors föräldrahem för snart 30 år sedan har vi tillverkat vår egen tvål. Har man en gång provat att tvätta sig med ”äkta tvål”, gjord på naturliga råvaror, vill man inte använda köpetvål igen. Med handgjord tvål behövs inga fuktkrämer, den är naturligt återfuktande.

Sårskador läks på ett helt fantastiskt sätt med hjälp av kådsalva. Såren läker inifrån och salvan är dessutom smärtstillande och sårskorpan, om den bildas, är smidig och hindrar inte rörelser. Husbon’n, som har en tendens att tillfoga sig både skärsår och få stickor och metallflisor i händerna, är lyrisk över kådsalvans läkande effekt. Som tur är finns den alltid att tillgå både som salva i burk eller som ett stift med salva som är lätt att stoppa i fickan för att finnas till hands ifall oturen är framme.

Naturligt sårläkningsmedel, kådsalva.

 

Det gården ger

När man bor på en gård, om än en liten sådan, finns det sysslor som då och då måste utföras även om man helst skulle slippa. En sådan är den årliga slakten. Har man djur som är mer än boskap, mer som våra vänner och arbetskamrater, kommer det en dag då man måste skiljas från några av dem. Det är ju så att även om man skulle vilja kan man inte ha kvar alla djur som föds på gården. Bland annat ställer det till en hel del bekymmer när man måste hålla tackor och baggar separerade från varandra under en stor del av året, den del när hormonerna svallar i framför allt de unga bagglammen.  Ett sätt att lösa problemet är att låta överskottet av produktionen bli en del av vår överlevnad, dvs att genom slakt  fylla våra frysboxar med mat.

Den mat vi äter vet vi hur den är producerad. Vi vet vad våra djur får att äta, vi vet att de inte utsatts för gifter i onödan genom att hålla våra marker öppna och låta djuren beta marker där grödan fått växa utan tillskott av konstgödsel, endast den gödsel som djuren själva är upphov till får gräset att växa. Vi vet att djuren har det gott hos oss under sin livstid och att de inte behöver stressas när det sista ögonblicket i deras liv inträder eftersom vi slaktar på gården.

Att ta vara på välhängt kött av fin kvalitet och få fylla frysboxarna med färdigpaketerat kött redo för tillagning till mat som väl kan mäta sig med de fina restaurangernas kvalitetsvaror, ger en sorts tillfredsställelse som inte är många förunnat.

Under några dagar har boxarna toppats upp med kött för sommarens grillning, för vinterpromenadernas snabbmat och för långkok där alla naturliga smaker får komma till sin rätt. Det tar tid att ta hand om allt men ger mycket njutning tillbaka.

Lammburgare
Grillskivor

 

Lammkotletter

Till vår hjälp med beredningen har vi skarpa knivar som hanteras av husbon’n, malningen av kött sköter vår kvarn av storköksformat och förpackningen sker med hjälp av en fantastisk vacuummaskin som klarar det mesta, från förpackning av kött till förpackning också av den ull som säljs i vår webbutik.

Vacuummaskin

Maskinen som får göra tjänst vid förpackningen klarar upp till fyrtio cm breda påsar/slang. Bra när man förpackar rökta fårfioler som kräver mycket utrymme för att kunna förvaras på ett bra sätt. En fördel med att förpacka livsmedel på detta sätt är dessutom att tiden som köttet kan förvaras i frysboxen förlängs påtagligt.

Grindsystem

English below

Ett av höstens arbeten när man har får är att förbereda fårstallet för vintern. Vi har en gammal byggnad för fåren, en byggnad som inte är anpassad till modern hantering eller maskinell sådan. Det gäller alltså att bruka handkraft för att gödsla ut permanentbädden inför den nya ”stallperioden”. Vinterhanteringen av våra får sker på fårens villkor. Med andra ord  fåren kan tillbringa sin tid som de önskar, inom- eller utomhus. Vårt grindsystem består av grindar och utfodringsdel tillverkad av gårdens smed, också kallad husbon’n eller KM. Grindar av järn måste underhållas med ny färg åtminstone vart annat år. I år är ett sådant år. Som tur är kan vi hålla till inomhus med målning vilket gör att grindarna torkar betydligt fortare än om vi skulle gjort det i fårstallet.

Målning av grindar till utfodringsränna – Painting gates for sheep feeding
Del av lilla foderrännan – Part of the small feeding lane

Förutom målning av grindar skall väggar kalkas om för att göra det lite ljusare och mer hygieniskt för våra tackor. Det arbetet har utförts av KM som efter att väggarna torkat nu kan montera utfodringsrännorna. Snart är stallet återigen brukbart som vinterbostad, i uppfräschat skick om än inte nyskick. Mormors och morfars djurstall kan bevaras ytterligare en tid innan tidens tands påverkan kräver en annan bostad för våra får.

One thing to do in the fall is to make the sheep house ready for winter. Our sheep barn is an old building not suitable for modern machine handling. We have to use hand power to remove  manure for next winter. The management of the sheep during the winter is under the conditions of the sheep. In other words our sheep can use their time as they wish, inside or outside the sheep’s barn. Our gating  and feeding partare made by the farms blacksmith, aka master or DH. Gates of iron has to be painted every two years. This year is a painting year. Fortunately we can take the gates indoors for painting and drying, and the gates dry more quickly than if we have had to do it in the barn.

Except for painting gates the walls are going to be chalked to make the barn a little lighter and more hygienic to our ewes. That work has been done by DH who, after the walls have dried, can mount the feed slots. The sheep’s barn is soon usable as winter residence, in refreshed condition, if not in new condition. Grandmother’s and grandfather’s  house for their animals, can be saved for a time, before time has come for us to build a new home for our sheep.


	

Ett äpple om dagen…

Äpplen  är en lycka att ha tillgång till. På gården finns fortfarande kvar träd som planterades av mina morföräldrar. En del av träden som fanns när vi tog över gården har försvunnit. Ett par har fallit under någon av de stormar som härjat på landets västsida, något har drabbats  av röta och fallit för sågen och några stod för nära huset med risk för påverkan på husets utsida eller grund.  Kvar finns några träd bland annat ett Halländskt Brunnsäpple, ett äpple som passar utmärkt som matäpple. Hos oss får det lov att fylla årets behov av äpplemos.

Förra året fick vi enormt mycket äpplen på det trädet, i år var det mer måttliga mängder. Ett träd som inte ofta ger helt mogna äpplen hos oss är Cox Pomona.  De två sistå åren har också detta träd gett mogna äpplen som också dessa fått ingå i moskoket.

Äpplemos på vårt sätt är ett passerat mos. Äpplena delas och kärnas ur och delas sedan i skivor. Vi skalar inga äpplen utan skalen får vara med och ger också en del av sin färg till det färdiga moset. Äppleskivorna ångas i Saftmajan till en ”nästan färdig” konsistens och passeras sedan med hjälp av köksmaskinens tillsats.

Äppleskivor färdiga för ångning. –

 

Passering pågår.

Även om maskinen för en del oväsen är jag tacksam för att det går fort och relativt enkelt.

Det färdiga resultatet blev ett antal burkar som skall förgylla  vår frukostgröt eller flingorna och beräknas räcka för vinterns behov. – och lite till.

Färdigt att hälla upp

Två dagar anslogs till äpplena. Resultatet blev ett tjugotalet burkar som skall förvaras i gamla husets fantastiska matkällare.