Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Livstycke

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid  bommen och se ’vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Skyttelhållare

Och från baksidan

Skyttelhållarens baksida med knapphålet

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.

Våfflor i mer svårtuggad form

Så har jag då låtit mig inspirerats av andra väverskors arbeten, något som jag inte brukar tillåta mig eftersom mina alster vävs med tanke på att hamna i butiken. Efter att ha vävt handdukar i två varianter lockades jag att komplettera med badhanddukar. Jag valde att göra dessa i våffelväv men inte den vanliga varianten på fem skaft utan med åtta skaft och åtta trampor. De åtta tramporna blev efter en stunds eftertanke tio då jag valde att väva fållar i tuskaft.

Husbon’n hade just kompletterat vävstolen med ytterligare skaft, lattor och trampor och tygbommens bomtyg byttes ut mot nytt ofläckat linne så nu skulle det på ny varp och vävas stora badlakan. Första varianten blev blå varp med grönt inslag. Fyra badlakan plus provväv var tanken att det skulle bli. Vävningen gick smidigt även om jag önskat att vi hade åstadkommit ett ryckeverk för att ytterligare kunna snabba på vävningen. Med första varpen nedvävd men inte urtagen ur vävstolen, varpades nästa variant. Istället för att klippa ned det tidigare vävda dök idén upp att knyta i den nya varpen på den gamla för att slippa solva och skeda på nytt. Från tanke till handling är inte steget så långt. Den nya varpen klipptes upp och arbetet med att knyta ihop varparna påbörjades.

DET TOG TID!

Två varpar blir en.

Så småningom var varparna ihopsatta och kunde dras på och knytas fram och vävningen av variant två kunde ta sin början.

Omgång 2 i annan färg

Den här gången var det sex stora badhanddukar som skulle vävas. Kvar fanns också provväv av varp nummer två men också av varp nummer ett som lämnats väl tilltagen för att underlätta sammanfogningen. Vävningen löpte på bra och stället där varpen skarvats närmade sig.

Slutet är nära.

Just skarven ställde till en del bekymmer eftersom knutarna hakade tag i varandra och fick säras på manuellt.

Alla handdukarna är nu nerklippta och skall fållas, förses med handvävda  hängeband och firmamärke och några av dessa skall också paketeras och bli till gåvor.

När väven nästan var färdigvävd flyttades vävstolen ett kvarts varv. Resultatet blev bättre utrymme, lättare att kommunicera med husbon’n när han finns i rummet och det är en stor fördel att slippa sitta med ryggen emot. Flytten kom till efter att ha tittat på gamla bilder från 2002 då den större vävstolen från Varpapuu, en snarlik vävstol också av finsk tillverkning, fanns uppställd i samma utrymme. På bilden kunde man se att placeringen fungerade bättre än den som den mindre Toikan haft sedan den monterades efter att jag fått den till skänks för drygt ett år sedan.

Ändrad placering

Jag måste säga att vävstolsmodellen med stående slagbom tilltalar mig. Den kräver inte så mycket kraft för att slå ihop väven, vilket är bra om man inte är så stark. Det enda problemet med denna modell av vävstol är att även om den inte kräver så stor styrka, måste man vara nästan akrobat för att kunna komma in och justera trampornas uppknytning. Det är en fördel att göra klart allt sådant innan framknytningen av varpen äger rum.

Nu finns det åter en tom vävstol. Tanken är att den skall få äran att härbärgera varpen till livstycken till sockendräkten. Den varpen är inte gjord ännu, men det kommer. Först skall växter flyttas ut i växthusen och yngsta dotterns äldsta dotter konfirmeras, sedan blir det vanliga arbetsdagar igen med komplettering av butikens nu något tomma hyllor. Förhoppningsvis skall vi också hinna njuta av det varma och soliga vädret innan ”regnperioden”inträder.

Arbetsmaterial

För någon vecka sedan fick jag ett samtal från en man boende i sta’n inte så långt från oss. Han frågade om jag var intresserad av vävböcker. En klart intressant fråga till en som förutom att väva också är extremt intresserad av att få veta bakgrundshistoria och alltid ställer frågor som hur, var och varför.

Det visade sig att mannen på sin utbildning fått tillverka sin egen litteratur med vävteori. Tre stora pärmar fulla med vävmönster, inte färdiga vävnotor men massor av tekniker från enklaste tuskaft till avancerade jaquarder.

En skatt för en väverska

Förutom dessa omfattande pärmar fanns också två handböcker i handhavande av Ruti maskinvävstolar. (skall vara tyskt y). Efter att ha arbetat på Ludvig Svensson i Kinna hade mannen nu börjat röja i sina gömmor och hade en önskan om att få lämna över sitt mate rial till någon som var intresserad av detsamma.

Tänk att han hittade just mig!