Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Livstycke

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid  bommen och se ‘vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Skyttelhållare

Och från baksidan

Skyttelhållarens baksida med knapphålet

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.

Våfflor i mer svårtuggad form

Så har jag då låtit mig inspirerats av andra väverskors arbeten, något som jag inte brukar tillåta mig eftersom mina alster vävs med tanke på att hamna i butiken. Efter att ha vävt handdukar i två varianter lockades jag att komplettera med badhanddukar. Jag valde att göra dessa i våffelväv men inte den vanliga varianten på fem skaft utan med åtta skaft och åtta trampor. De åtta tramporna blev efter en stunds eftertanke tio då jag valde att väva fållar i tuskaft.

Husbon’n hade just kompletterat vävstolen med ytterligare skaft, lattor och trampor och tygbommens bomtyg byttes ut mot nytt ofläckat linne så nu skulle det på ny varp och vävas stora badlakan. Första varianten blev blå varp med grönt inslag. Fyra badlakan plus provväv var tanken att det skulle bli. Vävningen gick smidigt även om jag önskat att vi hade åstadkommit ett ryckeverk för att ytterligare kunna snabba på vävningen. Med första varpen nedvävd men inte urtagen ur vävstolen, varpades nästa variant. Istället för att klippa ned det tidigare vävda dök idén upp att knyta i den nya varpen på den gamla för att slippa solva och skeda på nytt. Från tanke till handling är inte steget så långt. Den nya varpen klipptes upp och arbetet med att knyta ihop varparna påbörjades.

DET TOG TID!

Två varpar blir en.

Så småningom var varparna ihopsatta och kunde dras på och knytas fram och vävningen av variant två kunde ta sin början.

Omgång 2 i annan färg

Den här gången var det sex stora badhanddukar som skulle vävas. Kvar fanns också provväv av varp nummer två men också av varp nummer ett som lämnats väl tilltagen för att underlätta sammanfogningen. Vävningen löpte på bra och stället där varpen skarvats närmade sig.

Slutet är nära.

Just skarven ställde till en del bekymmer eftersom knutarna hakade tag i varandra och fick säras på manuellt.

Alla handdukarna är nu nerklippta och skall fållas, förses med handvävda  hängeband och firmamärke och några av dessa skall också paketeras och bli till gåvor.

När väven nästan var färdigvävd flyttades vävstolen ett kvarts varv. Resultatet blev bättre utrymme, lättare att kommunicera med husbon’n när han finns i rummet och det är en stor fördel att slippa sitta med ryggen emot. Flytten kom till efter att ha tittat på gamla bilder från 2002 då den större vävstolen från Varpapuu, en snarlik vävstol också av finsk tillverkning, fanns uppställd i samma utrymme. På bilden kunde man se att placeringen fungerade bättre än den som den mindre Toikan haft sedan den monterades efter att jag fått den till skänks för drygt ett år sedan.

Ändrad placering

Jag måste säga att vävstolsmodellen med stående slagbom tilltalar mig. Den kräver inte så mycket kraft för att slå ihop väven, vilket är bra om man inte är så stark. Det enda problemet med denna modell av vävstol är att även om den inte kräver så stor styrka, måste man vara nästan akrobat för att kunna komma in och justera trampornas uppknytning. Det är en fördel att göra klart allt sådant innan framknytningen av varpen äger rum.

Nu finns det åter en tom vävstol. Tanken är att den skall få äran att härbärgera varpen till livstycken till sockendräkten. Den varpen är inte gjord ännu, men det kommer. Först skall växter flyttas ut i växthusen och yngsta dotterns äldsta dotter konfirmeras, sedan blir det vanliga arbetsdagar igen med komplettering av butikens nu något tomma hyllor. Förhoppningsvis skall vi också hinna njuta av det varma och soliga vädret innan ”regnperioden”inträder.

Vårkänslor

Sen kväll eller snarare natt. Efter att ha tillbringat en stund i sociala media och blivit mer än en smula irriterad över en persons sätt att kommentera en fråga från en medmedlem, en kommentar som inte har någon som helst intention att vara upplysande eller ens ha ett uns av vänligt bemötande utan enbart görs för att framhäva den egna förträffligheten som naturligtvis står högt över alla andras, är det nödvändigt med en tillbakablick på min egen tillvaros små glädjestunder.

Äntligen har vi fått vår med allt vad det innebär av spirande grönska, både utomhus där hasseln visar sina guldgula, välmatade hängen och där fåglarnas skara utökats med både tranor, bofink,flugsnappare och idag stora flockar av starar och inomhus där de växter som förodlas under belysning har kommit upp och håller på att växa till sig, för att så småningom kunna planteras ut i växthusen och på friland. Även om våren också innebär att pollensäsongen startat, måste man bara glädjas åt de ljusnande kvällarna och den stundtals riktigt behagliga temperaturen utomhus.

Hasselhängen -ser ni biet?

En levande trädgård kräver en del arbete. Att klippa ur grenar som inte fyller en funktion i äppleträdet av sorten Halländskt brunnsäpple, vårt äpplemosträd, är en lämplig vårsyssla. Och visst är det nu möjligt att kasta hatten genom kronan som det sägs att man skall kunna.

Gallring

En lite annorlunda frukt kan också skönjas i trädets krona men bara tillfälligt.

Handdukarna som jag vävt är nu nedklippta, fållade och också försedda med handvävda band.

Handvävda handdukar med dito hängeband

En ny väv är på gång. Denna gång är det tänkt att bli badhanddukar. Förråden av handdukar har det senaste åren decimerats och istället för att väva för försäljning har jag nu vävt för vår egen räkning. För att kunna sätta upp denna väv har husbon’n fått i uppgift att tillverka nya lattor (de befintliga var enbart till fyra skaft och tillhörde  troligtvis inte heller den vävstolen från början) och komplettera med ytterligare två trampor. Den vävstol som jag fick för drygt ett år sedan har numera 8 skaft och trampor och eftersom den, som mina övriga, är försedd med kontramarsch så är det många träbitar som skall till.

Nytt bomtyg, lattor och trampor

Med många vävstolar i huset är det också mycket tillbehör som krävs. Idag har vi därför bevistat vår favoritleverantör av bra-ha-grejor för vävstolsanvändare, AK’s snickeri i Öxabäck,  och inhandlat hålsnöre, solv och sprintar. Trots att jag inte är ägare till en enda vävstol av deras produktion har många av mina vävstolar delar som tillverkats av dem på beställning i de fall husbon’n inte haft tid eller möjlighet.

Mekanik i praktiskt arbete – Mechanics in practical work

Att arbeta med handvävning är att använda sig av gamla redskap meď ursprung långt tillbaka i tiden. Visst har det tillkommit en hel del praktiska detaljer som både underlättar hantverket och är tidsbesparande. Att solva och skeda en väv med tunna trådar tar tid, är petigt när man använder en tätare sked och risken att det blir fel är överhängande. Jag är nog varken den första eller sista som fått göra om efter att ha provvävt och kunnat konstatera att ett rör är överhoppat eller fått fler trådar än det skulle ha. Ligger felet i ytterkant är det relativt lätt att åtgärda men ett fel mitt i väven kan få den bästa att ge upp – i vart fall för resten av den dagen.

Hittar man då redskap som inte finns i det egna sortimentet skall de inhandlas och provas med förhoppningen att arbetet i framtiden kommer att gå som en dans.  Så var det för mig, då när Vävmässan var i Malmö, och jag och  maken rest dit bara för att få en härlig stund tillsammans med likasinnade. På mässan fanns en utställare, nästan hemifrån, som sålde ett fantastiskt redskap som skulle göra arbetet med att skeda till en barnlek – trodde jag. Redskapet var en mekanisk skedkrok. Hem och prova och det fantastiska moment jag föreställt mig uteblev! Efter flera misslyckade försök hamnade skedkroken i garnhyllan. Där har den legat tills nu. När jag nu skulle solva den femte väven i min Toika Liisa bestämde jag mig för att försöka igen. Och se – nu fungerade det. Inte ett enda skedfel. Ett solvfel som var lätt åtgärdat och sedan var det bara att provväva.

Mekanisk skedkrok – the automatic reed hook

Hoppas att ni ser skedkroken. Vinkeln är svår att hantera med kameran i ena handen.

Den färdigsolvade och skedade väven provvävdes med det inslag som jag planerat och kasserades direkt då det förtog varpens effekt. Det fick bli ett med mer färg. Nu är väven igång och nu är det bara att väva de planerade fem meter plus prover innan nästa väv skall upp i väven. Den varpen är varpad idag för att färgas till rätt kulör för att sedan vävas upp till livstycken. Men det blir en senare fråga.

Framknuten och klar för provvävning – ready to make the test

To be a handweaver means working with ancient tools. It has of course been some new tools that makes the work more easy and also save time. To heddle and sley the reed takes a lot of time if you use thin threads and it may also go wrong. I’m not the first or the last one to have to start all over again after I have made a   first test and noticed  an empty dent or an extra thread in another. If this happens near the edge it’s easy to mend but when it happens in the middle  you have to rest for a while before starting to make it right.

If you find new tools you don’t have, you just have to buy them and try them with the hope they will make work more easy than ever. I thought I found the ultimate tool in Malmö 1999, hubby and I was there to visit Vävmässan an exhibition for weavers. There was an exhibitor, almost from where we live, selling a fantastic tool which would make sleying the reed so simple – so I thought. The tool was an automatic reed hook. So we went home and I tested the hook and  that fantastic moment I imagined completely  disappeared. After several failed attempts the hook ended in my yarn shelf where it has been until now. Now I was going to heddle my fifth warp in the Toika Liisa and I decided to try it one more time. And it worked! Not a single fault. One thread in wrong heddle was easy to fix and I could weave to test the yarn I had chosen for weft. It wasn’t the best choise so I changed to another colour. Now I can proceed weaving, five meter and a half for sampling.

I hope you can see the hook on the picture  on top. It’s difficult to use the hook and the camera at same time. The picture below show the warp ready for weaving.

Today I have prepared another warp. I will dye it and set it up to weave vests, but thats another story.

 

Ull i miniformat, ljus björk och färgglad varprumpa.

Året har börjat i högsta hastighet. Under januari började årets lamning med resultatet 25 lamm av våra 13 tackor. Två tackor har ännu inte bidragit till skocken. Tre av tackorna har fått tre lamm vardera och två är duktiga på att fördela matstunderna meda den tredje kommer att få respass till hösten. För henne duger det bara att se till ett av lammen. Tyvärr upptäckte vi inte direkt att hon negligerade två av lammen så dessa var för svaga för att repa sig trots matning. Idag tog vi därför beslutet att skicka dessa till fårhimlen för en behagligare tillvaro. Alltid frustrerande och sorgligt men inte desto mindre en syssla som man inte alltid kan undvika. Övriga lamm är aktiva och väl omhändertagna av sina mammor och passar på att ha lammrace när mammorna äter.

Några av lammen

I januari fick jag också möjlighet att få en vävstol till. Inte för att jag behövde en till men vävstolen är  mindre skrymmande och ändå med bra kapacitet för delar av mitt sortiment. Det visade sig vara en Toika Liisa med 120 cm invändig bredd. Trots att utrymmet i vårt hus är starkt begränsat, var jag tvungen att montera vävstolen för att kunna provväva. Det blev en väv i bomull  och vävlängd ca 7 m. Den har numera vävts ned och fått ge plats för ytterligare en, lite mer färgglad väv, med vävlängd som den tidigare.

Första uppsättningen i nya vävstolen
Framknuten varp klar för arbete.

Februari har fortsatt i samma fart med planering av och genomförande av dag 1 av årets första kurs i spånad d v s att spinna för hand. Innan ateljen är fullt färdig håller vi till i vår bostad vilket begränsar deltagarantalet. Med färre deltagare är det däremot lättare att ge deltagarna  mer intensiv uppmärksamhet än vid större antal.  Årets premärdeltagare var intresserade och kom en bra bit på väg till att i framtiden kunna spinna sina egna garner. En kursdag återstår innan de skall stå på egna ben.

Laboration och utvärdering. Én första tanke.

Mitt arbete börjar ofta med en fundering eller en tanke som på något sätt landar i min hjärna, växer och till slut kräver svar.
Så också den här gången.
Ett inköp av ett tweedgarn, ett tillfällighetsköp som inte ger möjlighet till komplettering av garn och med begränsad färgskala, har  fått tankarna att snurra runt och fått mig testa olika variationer. Efter mycket tankesnurrande har jag så kommit fram till att en av tankarna skall testas praktiskt.
Vad göra?
Jo, det första som sker är att se över tillgången på lediga vävstolar att använda för testet. Ingen lämplig vävstol är tom. De som finns är för stora för mitt lilla prov eller innehåller redan varp som är tänkt för helt andra arbeten.
Men se vad som står innanför en av vävstolarna! En helt oanvänd vävstol som passar alldeles förträffligt för ett mindre arbete.
För några år sedan fyndade jag en Götavävstol, 60 cm bred,  på en second handaffär i vår närhet. Den kostade en hel 50-lapp och jag, som frälst på arbete med trådar av alla slag, kunde inte passera förbi utan att ta med vävstolen hem.
Lite komplettering behövde göras för naturligtvis fanns ingen lagom bred vävsked till hands. Som tur är är det inte långt till ett företag som kan förse även den  mest kräsna person med förbrukningsmaterial utan dröjsmål.
Tänk er själva att bo på bara två mils avstånd fågelvägen till det företag som tillhandahåller den vävstol som  av vävare är ansedd som vävares/väverskors dröm,  dvs AK:s snickeri och att detta företag, förutom sina vävstolar, också kan tillhandahålla nödvändigheter som vävskedar, solv, skyttlar med mera.
Mitt besök (tillsammans med KM) gjorde att det nu går att arbeta i vävstolen i ett försök att göra verklighet av tankarna som snurrat i huvudet och få se om det verkligen håller, det där som verkar så bra på insidan.
Vävstolen är ju som bekant avsedd att fästa vid ett bord eller en list på väggen men en person som gillar och förutsätter flexibla redskap vill inte låsa fast sig i en position så vad göra då?
Man tager vad man haver. I detta fall en enkel arbetsbock i lämplig höjd och simsalabim går vävstolen att flytta dit man vill ha den för tillfället.
Vad vore väl en berättelse utan en bild – så håll till godo med vävstolen, numera försedd med vävsked om än fortfarande inpackad.

photo_editor_1457032816926
Göta klar för arbete

 

Att väva är livet

Vår resa norrut är över och efter lite arbete har min nya vävstol burits in. Monteringen får vänta ett tag. Vi håller på att ändra om en del hos oss och när omändringen är avslutad skall både denna och min jättevävstol få ny plats.
Vävstolen som hämtades är en 150 bred vävstol med harnesk.
Den blir ett komplement till min vävstol med dragrustning och till min vävstol med skaftväxlare.
Av en ren tillfällighet fick jag syn på annonsen på blocket på min födelsedag för knappt en månad sedan. Det var en annan person som tingat vävstolen men jag stod som reserv. Eftersom den som var först inte kunde hämta som utlovat fick jag förmånen att få köpa den.
Idag var det så dags för hämtning, inom farbart avstånd. Vävstolen var demonterad och vi (läs KM)  fick förnämlig hjälp med att bära ut och lasta alla delar på släpkärran för transport hem till oss.
Jag kan garantera att det var en mycket nöjd och belåten kvinna som till sist kunde sätta sig vid kaffebordet och pusta ut.

Min nya vävstol
Min nya vävstol

Egentligen tror jag inte att jag behöver fler vävstolar. Idag har jag fem vävstolar uppmonterade och ytterligare några som inte används just nu, för att inte tala om bandvävstolar och gobelin dito. Men jag hade ingen med harnesk!

Rekonstruktion eller nykonstruktion

Ibland är det tur att man har en make med både tålamod och kunskaper att tillverka delar till mina arbetsredskap.
En vävstol jag köpte för många år sedan har aldrig varit fullkomlig. Den har därför fått nya delar med bättre funktion ett flertal gånger under sin tillvaro hos mig.
Nu senast var det garnbommen som fick en något annorlunda form. Mannen som tillverkade vävstolen åt sin fru gjorde säkert så gott han kunde men garnbommens omkrets lyckades han inte med.
En dag blev det bara för mycket att behöva kompensera för en garnbom som inte stämmer så bommen plockades ur väven, togs till en mer lämplig plats och fick med hjälp av en hyvel en omkrets som är likadan över hela bommens bredd.
Eureka – nu behöver jag inte kompensera varken pådragning eller vävning längre.

Denna vävstol har snart inga gamla delar kvar förutom sidstyckena, men också dessa har fått förändringar.
I stort sett alla bommar (utom tygbommen) har nytillverkats eller omkonstruerats för att göra vävstolen till det perfekta redskap den borde varit från början.

Vävstolen
Vävstolen

 

Den nya tramslån tillverkad
Den nya tramslån tillverkad

KM i aktion med isättning av fler trampor
KM i aktion med isättning av fler trampor

Vävstolen – en av många hos oss – är trots alla skavanker värd ett bättre liv och eftersom dessutom är den vävstol till vilken min skaftväxlare är gjord så får den finnas kvar.

Senast har den fungerat som väv för dotterdotterns matta. Vad som kommer härnäst får vi se.
Den väv som används just nu är den näst minsta Glimåkra vävstolen. En vävstol med 90 cm vävbredd, försedd med kontramarch, 8 skaft och uppsatt med en väv till fälltäcken  i barnvagnsstorlek eller passande som sittdyna i en stol, fåtölj eller på en bänk.
Mina fälltäcken har mönster efter min design och appliceras på skinn av vår egen uppfödning.

Svisch – och så var hösten förbi – Whoosh – and that was fall

English in between 

Har ni tänkt på hur fort tiden går när man är engagerad i något man tycker mycket om att göra och allt det där som man inte måste men borde får komma i andra hand.
Det har jag känt den sista månaden.
Jag har tänkt att skriva, varje dag, men dagen har gått och något annat har tagit den tiden som var avsedd för skrivandet.
Nu har jag äntligen funnit ro att koncentrera mig och sätta mig bekvämt tillrätta framför skärmen för att dokumentera september och oktobers aktiviteter.

Slutet av september bestod bland annat av att göra i ordning en vävstol till äldsta barnbarnet i yngsta dotterns kull. Detta barn är så intresserat av hantverk att det vore synd att inte se till att understödja hennes intresse och med positiv förstärkning se till att det blir ett intresse för livet.
Det var tänkt att hon skulle få en något större golvvävstol, men genom ett byte med äldsta dottern, som fick en Glimåkra med 100 cm invändig bredd fick vi en bord/golvvävstol ”LillStina” istället. Den vävstolen har en  mer passande storlek för en nioåring.
Innan den kunde överlämnas till barnbarnet fick den en ordentlig genomgång med ytbehandling och uppsättning av en varp passande för många olika experiment, det bästa för att inte minimera en nioårings kreativitet.

Att vävstolen var till belåtenhet var tydligt.

Have you thought about how fast time goes when you’re involved in something you really like to do and all the things that you do not have to do but should have done  come second.
That’s the way I’ve felt the last month.
I’ve been meaning to write every day, but the day has gone and something else has taken the time, which was designed for writing.
Now I’ve finally found peace to concentrate and sit comfortably in front of the screen to document September and October activities.

End of September, which included the making of the order of a loom to our eldest grandchild in the youngest daughter’s litter. This child is so interested in the craft that it would be a shame not to see to support her interest and positive reinforcement to ensure that there is a lifelong interest.
It was thought that she would get a slightly larger floor loom, but by chance we could give our eldest daughter a Glimåkra with 100 cm internal width, and she had a table / floor loom ”LillStina” which we could have. The loom has a more suitable size for a nine year old girl.
Before it could be forwarded to the grandchild it got a thorough  surface refreshment  and  a warp suitable for many different experiments, it is best not to minimize a nine year old girls creativity.
That the loom was to the satisfaction was evident.

September innebar också start på höstens första spinnkurs för nybörjare. I vanliga fall brukar kursen omfatta två heldagar men denna kurs delades upp på fyra halvdagar istället.
Det är alltid inspirerande att ha kurser och få ge vidare en del av de kunskaper som samlats under tiden man utövat sitt hantverk.
Det är också spännande att se de enskilda kursdeltagarnas utveckling och den glädje de upplever när det hittar nyckeln till spinnandets hemligheter.
Deltagarna tar med sina egna spinnrockar som kan vara av de mest skiftande modeller. Det är ju dessa spinnrockar som är tänkta att användas för att åstadkomma det hett eftertraktade egenspunna garnet att använda till diverse stickprojekt och då är de dessa som de måste lära sig på. Det ges också tillfälle att gå igenom och justera inställningen av spinnrocken för att den skall arbeta så smidigt som det bara går.

Nästa kurs startar i november. Då som två kursdagar som blir lite mer komprimerade men med samma innehåll.
Eftersom kursdagarna ligger med fjorton dagars mellanrum ger det deltagarna tid att bearbeta och tillämpa sina nyvunna kunskaper på hemmaplan .

September also marked the start of the autumn’s first spin course for beginners. Normally the course include two full days, but this course was divided into four half-day instead.
It is always inspiring to have courses and to be able to  pass on some of the knowledge gained during the time you practiced your craft.
It is also exciting to see the individual students’ development and the joy they experience when they find the key to spin by hand.
Participants bring their own spinning wheels that can be of the most varied models. It’s that  spinning wheels that are supposed to be used to achieve the coveted own spun yarn to use for various knitting projects and then it is these  they must use to learn on. It is also given the opportunity to review and adjust the spinning wheel to make it work as smoothly as it can.
The next course starts in november. Then as two training days, which will be a bit more compressed, but with the same content.
As the course days is  fourteen days apart, the participants have time to process and apply their newly acquired skills at home.

Vad vore en höst utan något för sinnet. Vi brukar göra små upptäcksresor i vår omgivning. Eftersom vi har djur blir det för det mesta dagstripper. Så också i år. I gränstrakterna till Småland ligger en gammal kvarn med ett enormt vattenhjul. Kvarnen var i gamla tider en  så kallad  tullkvarn vilket innebar att av varje säck malt mjöl skulle mjölnaren ha en kappe mjöl för sitt arbete. En kappe motsvarade ca 4,58 l mjöl.
Gammalsjö Tullkvarn  var i bruk fram till 1942 då den hårda vintern förstörde kvarnhjulet. Kvarnen har restaurerats och står idag öppen för besökare.

What would a fall, but for the mind. We usually make small journeys of discovery in our environment. Since we have animals, it is mostly day trips. So also this year. In the border regions to Småland is an old mill with a huge waterwheel. The mill was in ancient times known as a duty grinder which meant that each bag of malt flour miller would have a peck flour for their work. A peck equivalent to about 4.58 liters of flour.
Gammalsjö Customs mill was in use until 1942 when the harsh winter destroyed the mill wheel. The mill has been restored and is now open to visitors.