Från ull till fäll – en dag i Ryans tecken

Only in Swedish today

Lördagar brukar vara den dag då veckan summeras och livet saktar av en aning.
Den gångna lördagen gick vi istället upp tidigt för att vara oss, packade bilen med väldoftande råvara för en timmes resa till ett ställe med lantlig natur. Det var samling på Sörby Naturhälsogård hos Vagn Abel, en av oss i gruppen som har Ryafår.
På gården finns förutom Vagn också hans fru och döttrarna som alla är involverade i verksamheten.
Gården har utvecklats från att vara enbart ett lantbruk till en gård för ett naturligt och hälsosamt liv och den gamla ladugården har fått både kök, boende och konferensutrymmen. I naturen utanför den vackra konferenssalen kan man, genom de stora glasfönstren, se rehabiliteringsträdgården, dammen och ängarna runt gården.

Vagn Abel berättar om Sörby  Naturhälsogård
Vagn Abel berättar om Sörby  Naturhälsogård

Till Sörby har vi kommit, 20 stycken entusiastiska fårägare, för att lyssna på Alan Waller och Sonja Thyen. Ämnet är, som initierade kan räkna ut, ull, ullens utveckling och vår avel av Ryafår för att få fram den vackraste och för Ryafåret mest representativa ullen.
Alan är, som många vet, tidigare ägare till spinneriet Sotenäs Spinndrift, numera saligen avsomnat.

Alan är mycket behaglig att lyssna till och tog upp hur ullen utvecklas från befruktningen och framåt.
För mig som är intresserad av ull, nästan till överdrift, och läser och suger åt mig allt som kommer i min väg om ullen, blev det en bekräftelse på att det jag läst, upplevt och hävdat stämmer.
Fårets ull börjar sin utveckling redan under andra fostermånaden då det i huden bildas gropar som sedan utvecklas till hårsäckar. De första säckarna är det som kallas primära och de innehåller det som hos våra svenska lantrasfår blir täckhåren.

Hudområde med en primär fiber
Hudområde med en primär fiber

Efter ytterligare en månad bildas sidoprimärer, två på varje primär och efter ytterligare en fostermånad bildas sekundärerna som varierar i antal beroende på vilken fårras det gäller.

Centralprimär (1), sidoprimär (2) och sekundär (3)
Centralprimär (1), sidoprimär (2) och sekundär (3)

Vid födseln har lammet totalt antal hårsäckar och har utvecklat fibrer i de flesta hårsäckar och  någon månad efter födseln har lammet/fåret det antal fibrer som det kommer att ha under hela livet.
Ullfibrerna blir alltså inte fler under fårets livstid men fibrerna kan bli både grövre och längre än vid födseln.

Fåravel kan också leda åt olika håll. Till exempel avel av Gotlandsfår som utvecklats till att få bottenullen till att anta täckhårskaraktär för att åstadkomma en bra lock på pälsskinnen.
De grå skinnen som består av svarta täckhår och vit bottenull har delvis förändrats genom att bottenullen gått från att motsvara ca 45 % av totala antalet fibrer till att i extremfallet innehålla enbart ca 10 % fibrer med ren bottenullskaraktär. Det verkar också finnas en fiber som har blivit ett mellanting i grovlek mellan täckhår och bottenull som är vita. Om man tittar på fibrerna i mikroskop blir det mycket tydligt med de tjockare svarta täckhåren de mellangrova fibrerna samt de tunnare vita bottenullsfibrerna.
Men, vilket jag tidigare har hävdat – Gotlandsullen består fortfarande av en (om än minskande) del bottenull som inte är möjlig att avla bort helt och hållet. Ett skinn med enbart primärer blir ett glest skinn vilket troligen inte är målet.
Återstår att se hur det går i framtiden.

Det omvända har skett med Wensleydale-fåret. Där har aveln inriktats på att få bottenullskaraktär det vill säga för att få samma fiberdiameter på både täckhår och bottenull.

Alan framför en bild av Wensleydalfåret
Alan framför en bild av Wensleydalfåret

Alan pratade också om när vi upplever att ullen sticks. Det verkar finnas en gräns vid ca 30 micron men denna gräns kan höjas om garnet innehåller långa fibrer.

Efter en vegetarisk lunch var det Sonja Thyens tur. Sonja har arbetat som ullbedömare för Ryaklubben sedan många år. Det är till henne vi skickar ullprover på våra lamm och 1½-åriga tackor. Sonjas bedömning är tänkt att vara en ledstjärna vid val av livdjur för fortsatt avel. Det är sedan upp till varje fårägare att bedöma relevansen och att ta till sig eller förkasta bedömningen.

Sonja Thyen tittar på ull.
Sonja Thyen tittar på ull.

Vår medförda ”väldoftande” last bestod av fyra fällar av våra får. Dessa bildade en del av materialet för bedömning av ullen.
Att titta på och få andras åsikter om ullen är ett led i att kunna validera den egna bedömningsförmågan.
Utan att skryta tror jag att vi har gjort många bra val i vår avel. Vår ull är stark och märgfri. Vi har också ibland valt på egen hand. Bland annat har vi valt att spara en svart tacka som har melerad ull vilket innebär att hon har både svarta och vita fibrer även om de inte är många. Hennes ull är behaglig att både spinna och använda.
ullprov
En fäll av våra Rya-Klövsjöfår  fick också beskådas av gruppen liksom  fällar av Dala-Pälsfår (Ryafårets ursprung) från Annika som jag sedan hade lyckan att få med hem.
Ann hade med sig både handspunnet garn av brun Rya och sina fina fällar där några hade fått tryck på baksidan. Oklippta Ryafällar är mycket vackra och trycket på fällens baksida förhöjer skönheten.
skinntryckSom kontrast till Anns garn som var spunnet av hela locken, både täckhår och bottenull, visade jag mitt garn spunnet av bottenullen av min första bruna Ryatacka. Bottenullen hos Rya är mycket finfibrig och garnet jag spunnit är tvåtrådigt, spunnet på en av våra Miniturksländor,  grovlek Nm 2/17 där tvåan står för att garnet är spunnet med kort drag (som kamgarn) och grovleken motsvarar 8500 meter /kg tvåtrådigt garn.
Gertrud hade också med garn spunnet på Ull i Väst som gör ett fint jobb med ryaullen.
De olika garnerna visar på Ryaullens olika användningsområden om man väljer rätt ull till rätt produkt.

Efter en dag tillsammans med andra samlade runt ull och ullfrågor, vände vi bilen hemåt nöjda med vad dagen gett av samvaro och kunskaper. För det är ju så att ju mer vi lär oss om ull desto mer förstår vi hur mycket det återstår att lära sig. Det kommer att finnas material för utveckling resten av livet.