Säkerhetstänk

Att se till att man har en bra arbetsmiljö när man arbetar, oavsett vilket arbete man än utför, är av största vikt. Inte minst gäller det när man arbetar med maskiner av olika slag. Eftersom husfrun, i sitt tidigare yrkesliv, arbetat med arbetsmiljöfrågor som konsult knuten till större företag, har säkerhetsfrågan getts stort utrymme i det egna arbetet. Men är oturen framme kan saker och ting utvecklas åt ett håll man har minimal makt att påverka. Så var det i husbon’ns arbete häromdagen. Vid tillverkningen av våra slöjdredskap består en del av arbetet av att såga upp ämnen i olika dimensioner.

Sågen som användes till att såga upp virke i mindre delar består av en stor sågklinga nedsänkt i ett bord där virket förs mot sågklingan i riktning från kroppen på handhavaren. Virket som valts för sågning var tätvuxet och utan synliga defekter, vilket inte innebär att det inte finns. Det virket som skulle sågas hade just en sådan dold defekt som fick sågklingan att hugga och virket att slå tillbaka med full kraft mot husbon’n som stod mycket strategiskt placerad vid sågens kortända. Tilläggas skall att husbon’n har skyddsutrustning i form av ett stort förskinn, inhandlat mitt i djupaste skogarna i sydvästra delen av Småland i husfruns födelsebygd, småföretagarnas centrum Gnosjö.

När virket med full kraft slog tillbaka, var det detta förskinn som räddade den mest centrala delen av husbon’ns kropp från att totalt demoleras. Resultatet av incidenten blev en utbredd blåfärgning som, trots ispåse i handduk för att kyla ner och begränsa skadan, blev en tydlig påminnelse om att man måste vara nogrann med skyddsutrustning och handhavande för att inte råka ut för skador som kan äventyra tillverkningen av detaljer till våra redskap.

Nu några dagar efter incidenten börjar blånaden minska och husbon’ns ädlare delar har återtagit sitt ursprungliga utseende så vitt man via ett ytligt påseende kan bedöma. Slutet gott allting gott.

Genvägar eller senvägar

Alla söker vi väl efter att förenkla eller underlätta vårt arbete. Ibland lyckas vi och kan glädjas åt att våra framsteg, ibland är resultatet gott men tidsvinsten tveksam eller saknas helt.

Varpning är ett sådant moment som skulle må bra av att kunna göras på ett smidigt sätt för att få en jämn och problemfri vävning. Ett sätt skulle kunna vara att efterlikna industrins sätt och varpa i sektioner. För att kunna konstatera om det faktiskt underlättar arbetet måste man prova. Först krävs att man har den utrustning som krävs, alltså måste vävstolens varpbom utrustas med en tillsats för sektionsvarpning. Denna består av fyra lister med borrade hål i två rader. I dessa hål sätts stålbyglar i mitt fall med två centimeters mellanrum. Listerna skruvas fast på varpbommen. För att varpningen skall kunna ske smidigt gäller det att vara noga så att byglarna placeras exakt mitt för varandra.

sektionsvarpbom

Förutom bommen behövs någon form av hållare för de spolar som skall generera den färdiga varpen. För varje sektion med varptrådar som krävs i det två centimeter breda utrymmet måste det finnas en spole som lämpligen placeras i ett spolrack eller annan typ av hållare. Mormors spolställ, förvarat på vinden i gamla gårdshuset, blev en del av installationen.

Spolställ

Samtliga trådar skall samlas till en knappt två centimeter bred varp i en hållare med möjlighet att påverka spänningen av trådarna och sedan är det bara att dra på rätt längd i varje mellanrum på bommen tills hela varpens bredd är kompletterad. Nu är det väl inte “bara”. Det gäller att vara uppmärksam så att alla trådar hamnar där de skall, rätt längd dras på, att skälet blir riktigt och att trådarna klipps av med rätt längd kvar i “svansen”.

Varpning med sektionsvarpbom

Hur är det då med tidsåtgången? Det blir ingen tidsvinst! Att varpa i sektioner går inte snabbare än att varpa en varpfläta eller två. Blir det bättre pådraget? Ja, spänningen på trådarna blir lika i varje sektion förusatt att alla spolar har lika mycket varp. Det krävs lika många spolar som antal varptrådar vilket kräver att man antingen kan spola om varpgarnet till fler spolar eller att man använder samma varpgarn till fler varpar för att motivera inköp av ett större antal spolar av samma material, färg och kvalitet.

Efter varpning, solvning och framknytning kommer så arbetet med att se om bilden i huvudet motsvarar det färdiga resultatet. I detta fall är det en bärsjal att användas för att bära familjens allra nyaste medlem som väntas om någon vecka.

Bärsjal

Vårbestyr

Tydliga vårtecken har blivit synliga. Tranor flyger mot åkrarna vid sjön. Kanske ett av de par som brukar häcka på en åker i närheten och stannar kvar hela sommaren. De gör inte som de stora streck som stannar enbart för att hämta krafter på sin väg mot norr. Förutom tranor är beteshagarna vid sjöarna i trakten fulla av gäss, både grågäss, sädgäss och vitkindad gås. En enstaka myskand fanns mitt ibland gässen men verkade sakna partner.

Förutom alla fåglar, vars läten får luften att vibrera, har träd och buskar börjat göra sitt bästa för att skapa liv till nästa års växtlighet. Luften fylls av pollen från alla hängen från hassel, al och asp. Ett inte fullt så angenämt tillstånd för alla som liksom mig påverkas av detta. Tur att det finns allergitabletter annars vore alternativet att bli kvar inomhus utan att kunna njuta av ett allt behagligare väder både varmare och mer soligt – i alla fall då och då.

Arbetsmässigt är det planeringstid. En stor del nya ideer skall få sin form, redskapen skall anpassas till dessa ideer vilket involverar såväl husbon’n som husets fru. Arbete både med papper och penna (ja här används fortfarande dessa uråldriga prylar) och datorer i den mån dessa kan underlätta arbetet eller kanske de helt enkelt krävs för att kunna åstadkomma det önskade slutresultatet. Ibland kan de senare göra att huvudets beklädnad blir än mer gråtrist än man trodde var möjligt. I mitt fall gäller det att en programvara, som var tänkt att kunna bli ett bra komplement till ateljens egen hemsida, visat sig så fruktansvärt svårarbetad och med så många brister att det köpet blev en flopp numera ratad och ersatt med en väl fungerande programvara som tyvärr inte kan integreras utan skall ha sin egen adress. Program som inte håller vad de lovar är tidstjuvar av stora mått.

Anpassningen av arbetsredskap tillhör den trevligare delen av arbetet. Sedan en tid har planering pågått för att komplettera vävstolarna med utrustning för att kunna dra på varpen sektioner istället för en hel varp gjord på traditionellt sätt på varpan. Det har nu påbörjats. Min vävstol med dragrustning har kompletterats med lister med borrade hål fastsatta på befintlig varpbom (husbon’ns del av arbetet) . I dessa hål placerades stålbyglar, en otrolig mängd, tillverkade av husfrun på en gigg husbon’n gjort för ändamålet. Nästa del i projektet är att göra en manick som kan hålla ihop en mängd trådar som skall placeras i mellanrummet mellan två byglar på varpbommen. För att tillverka denna har slakt av några gamla vävskedar visat sig nödvändigt.

sektionsvarpbom

I en av mina andra vävstolar pågår ett arbete som jag egentligen inte förstår varför jag valt att göra. Den sista lilla delen av föregående varp knyts i med ny varp. Garnet är bomullsgarn 30/2 och antalet trådar är omfattande. Tidsvinst tror jag inte det blir om man jämför med att dra på en helt ny varp, solva och skeda. Tidigare liknande arbete var med bomullsgarn 8/2 vilket gick betydligt smidigare.

iknytning av ny varp

Vår innebär också utomhusarbete. Husbon’n har ökat ljusinsläppet i en del av omgivningen d v s tagit ner några träd som växt sig för stora. Dessa blir en del av kommande års värmelager. Träden är delade i lagom stora längder för att passa i klyven, ett arbete som enligt “di gamle” skall vara avklarat före första maj. En del av husbon’ns tid läggs också i verkstan på saker som skall in i webbutiken t ex bandvävstolar, som är det senaste, och ullkammar som alltid behövs kompletteras. Tillverkningen av det vi säljer är tidskrävande så därför blir tillgången begränsad. Den begränsas också av arbete med husfruns önskemål om saker som behövs vid den tillverkning som rör det mjukare området (det textila), och som nu av vårarbetet på gården.

Tvålkok

Att göra tvål är en syssla som pågått hos oss årligen sedan nästan tjugo år. Tvål kan göras på flera olika sätt och med flera olika råvaror där den ena, av en del, anses bättre än den andra för att åstadkomma en så bra, hudvänlig tvål som möjligt. Någon förespråkar animalt fett andra växtoljor som ingredienser. Den ena tillverkaren anser att den mest hudvänliga tvålen görs av fett från nöt, får och gris, en annan använder enbart oljor som rapsolja, olivolja med flera oljor från växtriket och anser det vara de enda råvaror som kan användas.

Tillverkningsmetoden skiljer sig också åt. Koka tvål kan betyda allt från just det som uttrycket säger att framställa tvål genom att “koka” lut och fett till en fast konsistens, eller att göra tvål med kallprocess följt av att “mogna” tvålen i ugnen till en ren kallprocesstvål. Varmprocesstvål kan också betyda att man framställer tvålen på det sätt man kan läsa om i Seymor’s bibel för självhushållare eller att man efter att ha gjort tvålmassa med en kallprocess färdigställer tvålen genom att “koka” den i gryta på spisen till den fått rätt konsistens eller använder en s k slow cooker för att göra tvålen klar. Kallprocesstvål är troligtvis det mest vanliga sättet att göra tvål i liten skala och också det sätt som tillämpas utav de flesta försäljare av tvålar i Sverige.

Hur är det då med hudvänlighet – beror det på processen eller råvarorna eller kanske båda eller kan man göra hudvänlig tvål oavsett om man utgår från antingen animalt fett eller oljor.

Läser man om tvåltillverkning i stor skala så använder man ofta animalt fett, dels för att detta ses som en överskottsprodukt och priset därmed blir lägre än med växtoljor. Storskaligt tillverkad tvål anses (av en del) inte hudvänlig men samma personer framhåller att äkta tvål skall tillverkas av just animalt fett som ju de stora tvåltillverkarna använder. Tvål av växtoljor, framför allt olivolja framhålls av någon som det finaste som kan användas för huden medan andra anser att tvålen skadar huden och dessutom måste lagras väldigt länge för att mogna dvs få ett pH som inte är skadligt för huden. Tvål, som andra rengöringsmedel bör ha ett pH mellan 8-9 för att fungera. En tvål med pH 7, neutralt, har inte så bra rengörande effekt.

Vid vår tillverkning använder vi det fett som vi får naturligt som restprodukt vid slakt. För vår del är det fårtalg. Fårtalg får vi främst från utslagstackor som samlat på sig lager och som vi inte vill låta gå till spillo. Fårtalg behöver renas innan det går att använda i tvålen, det gör man genom att smälta talgen vid låg värme och hälla upp på burkar för förvaring.

Fårtalg
Smält renad talg

Förutom talg använder vi också växtoljor. Om det nu inte kan helt säkert avgöras vad som är bäst, det animaliska eller det växtbaserade fettet, varför då inte använda det som fungerar bäst till den tvål man vill göra. För vår del använder vi, förutom fårtalg, dessutom olivolja, mandelolja, rapsolja allt efter vilken karaktär vi vill ha på vår tvål. Det brukar inte vara något problem att åstadkomma förtvålning och någon längre lagringstid brukar inte heller behövas. Om tvålen är användbar beror till syvende och sist på att man är noga med ingredienserna, som vägs inte mäts upp, och det slutliga pH-värdet som tvålen fått som färdig. Den tvål som tillverkas hos oss kan vara kallprocessad vilket ger en ljusare tvål som ibland behöver lagras några veckor för att bli som bäst, kallprocessad/ugnsprocessad ger också en relativt ljus tvål som behöver vila en ibland två veckor för att bli tillräckligt hård men som är fullt användbar direkt eller varmprocessad vilket också ger en helt färdig tvål men som tar längre tid med “kokning” för att bli klar. Den varmprocessade tvålen blir mörkare i tonen än den kallprocessade. Framför allt gäller det mjölktvål dvs tvål där man istället för vatten blandar luten med mjölk.

Tvålen skall, när den är färdig, hällas upp i en behållare för att få sin form och kunna delas i lämplig storlek. Husbon’n har tillverkat lagom stora formar som kläs med vaxat papper för att lätt kunna lyfta ur tvålen när den stelnat.

Tvålformar
Tvålformar med vaxat papper
Kokt tvål

Årets tillverkning av tvål omfattar både kallprocesstvål, kallprocess med mogning i ugn samt varmprocesstvål/kokt tvål. Samtliga tvålar har fått ligga till sig någon vecka men var helt säkra redan vid tillverkningen. Någon sort har fått en svag doft, någon har fått en tillsats av årets sista skörd av ringblommor som fått ligga till sig i olja. En sort har en mustig egendoft och färg på grund av mjölkbasen. Alla är bra för huden, ger ett lagom lödder, inte för mycket eller för lite utan precis som det skall vara lagom.

Tillpassning av lagom stora tvålar
En del av årets tvål färdig för användning

Förändring till det bättre

Någon klok person har sagt att det är inte målet som är huvudsaken utan vägen dit.  Jag är nog en person som uppskattar resan eller kanske man hellre skall säga arbetet man måste göra för att komma fram till avsett mål. Den här gången betydde det att renovera min sist inköpta knyppeldyna. Renovering betydde, i alla fall innan jag började, att byta tyget på dynan. Det blev ett lite mer omfattande arbete än vad jag trodde. Tyget som skulle bytas ut höll inne en sönderfallande stoppning av krollsprint, nödtorftigt täckt av gråpapper, som passerat bäst före datum. Resultat blev att arbetsbordet snart var täckt med delar av något som liknade torrt hö. Jag fann mig inför valet att få tag på ny stoppning  och vänta en vecka på leveransen eller använda befintligt “hö” och komplettera med undertyg och vadd som råkade finnas tillgängligt i mitt förråd. Det blev det sista eftersom mitt tålamod inte sträckte sig så långt att det kunde tolerera väntetid. Det tog lite längre tid än önskat men nu är dynan omklädd och har fått skyddstyg i samma färg och två överdragshuvor.

Påklädd till viss del

Yttertyget på plats

En knyppeldyna  bör ha en huva som skydd.

Skyddshuva x 2

Här blev det två, en gammalrosa och en lila. Nu är den tidigare, något slitna knyppeldynan, som en gång tillhört textilkonstnär Märta Rinde-Ramsbäck (enligt säljaren), fullt fungerande och användbar och även om nuvarande ägare inte på långt när kan anses så kvalificerad som tidigare användare, kommer den att kunna fungera som det är tänkt, till att knyppla på.

De blir fler och fler och mindre och mindre.

Ibland kan man fundera över om det kan vara så att man drabbats av en svårartad manisk dysfunktion. Det känns inte som något större problem annat än att utrymmet runt omkring oss (KM och mig) sakta men säkert krymper. Att det beror på att jag inte kan stå emot fynd av bra-ha-grejor kan väl inte vara så farligt?

Det som hänt är att jag fyndat ytterligare en knyppeldyna. Denna gång är dynan mindre än mina tidigare och fast och fin. Den är väl använd så tyget är något slitet men det är på gång att åtgärdas. Nytt tyg är införskaffat och befintligt tyg har börjat lossas för att bytas ut. Denna dyna skall få sin egen färg, vilken så småningom att presenteras här.

Så här ser den ut innan renovering.

Nyaste dynan

KM har dessutom gjort ett stativ som passar samtliga dynor och ger en bra arbetsställning.

Stativ till knyppeldyna

En sak som är bra med knyppeldynor är att de tar mindre plats än vävstolar.

Uppdatering kräver – ny uppdatering.

I mitt förra inlägg nämnde jag mitt nytillskott till redskapsbanken, min knyppeldyna nr 2. Den är klädd i ett kärt gammalt tyg, det som kallades skötersketyg då när sköterskor bar klänning med förkläde över och stärkt hätta. Ack ja visst kan man bli en smula fundersam över hur snabbt tiden rinner iväg för visst var det igår?

Knyppeldynan saknade överdrag och hade inte heller ett skyddstyg där man oftast har sina händer. Det är väl i och för sig inte lag på att ha men sparar ju dynans klädsel lite längre. Skyddstyget går dessutom att lätt ta av och tvätta vilket är lite svårare med klädseltyget. Överdraget var inte något större problem. Den gamla dynan hade ett exakt likadant överdrag som nya dynans klädsel så det fick byta dyna. I mina tyggömmor fanns också en bit tyg av samma färg och kvalitet som med lite trixande räckte till ett skyddstyg. En liten stund vid symaskinen så var det fixat.

Skyddstyg

Överdrag

Nu var det ju bara det att nu saknades det överdrag till “gamla” dynan. Tyget på dynan och skyddstyget var grön lakansväv som sattes på när originalklädseln byttes ut. Dynan var, när jag fick den, klädd i skinnimitation som med tiden blivit sprucken. Dynan behövde också stoppas om så då blev bytet en naturlig följd. Att få tag i just den färgen på lakansväv visade sig vara omöjligt och inte heller fanns det några rester av tyget i mina gömmor. Helst ville jag ha något i samma färg men det var inte så enkelt. Istället hittade jag ett känt mönster i nytillverkning, ett madrassvarstyg med diagonalruta med invävt blommönster. Det tyget fanns i grönt – på nätet. I tyghandeln, IRL, var den gröna färgen obefintlig. Andra färger fanns men inte den som skulle passat så bra på min knyppeldyna. Efter en stunds funderande fick det i stället bli ett tyg med samma motiv men med mönsterfärgen i en dov röd färg. Tyget är nu omvandlat till ett överdrag och skyddar dynan från allt som kan tänkas flyga runt i luften och falla ned på dynan med pågående arbete.

Nytt överdrag

Fullt påklädd

När symaskinen ändå var framme blev det ett par nya dragkedjor i husbon’ns arbetsbyxor. Sagda dragkedjor inhandlade på second hand då tygaffären inte hade byxdragkedjor med låskläpp.

 

Tillbaka till ursprunget

En titt på en köp och säljsite resulterade i en resa till Småland och den stad där jag en gång startade mitt liv på jorden, Värnamo. Anledningen till resan var en knyppeldyna som komplement till den som redan bor hos oss. Den nya dynan har bredare rulle vilket passar bra. Det innebär också att jag kan fortsätta med den spets som finns på gamla dynan och börja på en hättespets på den nya. Bra va’?

Dynan är i mycket gott skick med en påbörjad spets som man naturligtvis får göra färdigt.

Knyppeldyna

Vi gjorde också en avstickare till Nydala, ett par mil från Värnamo, för ett besök i klosterkyrkan och den rekonstruerade klosterträdgården. Munkarna som planerade sin återkomst till klostret kom och vände om och idag är det föreningen Nydala klosterträdgård som sköter om trädgårdsdelen. Kyrkan ingår i idag i västra Smålands kyrkor.

Koret

Kormatta

En del av klosterträdgården

Även här blev det tillfälle att titta på mitt specialintresse, textil, i form av den vackra kormattan. Designer och väverska är än så länge okända för mig men jag skall försöka hitta både skaparen och utföraren. En trevlig dag tillsammans med KM som är en dröm att ha med på äventyr som detta.

Notering 12/8 2018.  Mattans skapare var Inga-Mi Varneus Rydgren som arbetade för Jönköpings läns hemslöjd.

Ett steg tillbaka

Efter den senste tidens varma väder, som fått oss att leva ett mer inaktivt liv dagtid, har temperaturen sjunkit och åter gjort det möjligt att  uppleva livet utanför hemmets väggar. Idag, efter att ha uträttat några ärenden, gjorde vi en avstickare till Torpa Stenhus, en byggnad vars första del är från 1470. Torpa Stenhus räknas som en av landets bäst bevarade medeltidsborgar. Vi, KM och jag, har besökt borgen tidigare i samband med skolresor man gjorde under låg-/mellanstadietiden. Sedan dess har borgen renoverats med bland annat nytt golv i Kungssalen. Kungssalens tak är bara det värt ett besök. Det är prytt med  målningar av gudar från den romerska mytologin.

Kungssalens tak

Att besöka huset som vuxen och intresserad av historiska byggnader och inredning ger en ny syn på de minnen som finns kvar från tidigare besök.

De tjocka väggarna syns tydligast i fönsternischerna. I Riddarsalen pryds dessa av målningar i blågrått.

 

Målningar i blågrått

På stenbänkarna i nischen låg lammskinn som säkert behövdes under medeltiden när den enda värmekällan bestod av öppna spisar. En närmare titt på skinnens baksida gjorde oss litet besvikna. På baksidan satt en lapp med texten “Made in China”.   Textilnörden fick också sitt, kopior av vävda tapeter, en broderram som stod placerad i en av de öppna spisarna och en spinnrock, dock utan spinnvinge som fanns uppställd i det som tidigare användes som barnkammare.

Broderram

Gamla barnkammaren

Ytterligare ett vackert tak med målningar drog till sig mitt intresse liksom den vackra överdelen över dörrarna. Eller varför inte skaffa ett nytt matbord a’la medeltid. Ingen brist på inspiration efter dagens besök. Något kanske kommer att bli en del i något av våra framtida projekt.

Takmålning

Bord

Dörr överstycke

Innan vi lämnade byggnaden gick vi in i kapellet som troligtvis tidigare var det gamla köket.

Kapellet

På väggarna satt tavlor med verser på gammalsvenska.

Texten som är psalm 110 vers 33 säger “Lär mig Herre finna rätt väg att jag må bevara den in till slutet”  (min tolkning ). Utsidan av borgen sett från vallgraven visar en pampig byggnad från 1400-talets slut, tillbyggd under 1500-talet och fortfarande möjlig att besöka. Tala om en fläkt av historiens vingslag.

Torpa Stenhus

Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Livstycke

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid  bommen och se ‘vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Skyttelhållare

Och från baksidan

Skyttelhållarens baksida med knapphålet

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.