Nörd ? – Nerd?

English below

Är man en nörd om man har ett vittgående intresse, eller flera, som gärna tar överhanden i perioder? Ibland har jag undrat. Hur är det när man har sju vävstolar i drift samtidigt och dessutom några till nedplockade och förvarade på loftet? Bandvävstolar är praktiska och helt klart i lagom storlek för att väva band som är för smala att väva i en golvvävstol. Det kan väl inte vara fel med ett par sådana av golvmodell och inte heller att man har fler som är lagom att ha i knät när man väver och dessutom små nog att stoppa i en kasse och bära med sig dit man skall. Hur är det med en gobelinvävstol, golvstående, eller vävramar för mindre arbeten, är man en nörd då?

Just nu är fixeringen på betydligt mindre saker som du kan se i mitt tidigare inlägg. Jag täljer små bandgrindar!
Det startade med att jag bara var tvungen att tälja en gumma i björk. En helt OK sådan även om den inte precis var något mästararbete i träbearbetning. Den följdes av ett par till. Sen var jag ju tvungen att prova hur det var att tälja i andra material och hur var det om man använde olika knivar att tälja med? Funderingar stannar inte länge innan de börjar omsättas till praktiskt arbete. Några fler gummor nu i eneträ som följdes av äppleträ för att fortsätta med lind och slutligen trä av sälg.

Ene var lurigt att skära i. Det kunde plötsligt finnas en krökning av fibrerna eller en liten gren som inte fanns där vid starten. Det blev ett par gummor ändå. Äppleträ var hårt! Här fick man ta i för att kunna skära men skären blev fina och släta. Lind passar inte så bra till bandgrindar. Det var relativt lättskuret men svårt att få helt slätt. Ytan fick lätt ett luddigt utseende även om man efterbearbetade ytan med finaste sandpapper. Passar säkert till andra föremål där slitaget inte kan påverka ytan negativt.

Mitt favoritträslag så här långt är faktiskt sälg. Av trä från sälg, som stått i fårhagen en bit från huset, blev det några gummor i olika storlekar och ett par mer traditionella modeller varav en med ett hus i överkanten. Och nej, det är ingen efterapning. När mitt hus var färdigskuret visade min inspirationskälla, Kerstin, upp sina påbörjade bandskedar med hus på, som tur var i en helt annan stil vilket också hennes bandskedsgummor är.

Bandgrindar - tape looms
Till vänster längst upp-björk, till höger ene. I mitten till vänster äppleträ, till höger lind som betsats svart. Längst ned mina favoriter i sälg. Upper left birch – right common juniper. In the middle left appeltre – right lindentree , bottom goat willow.

Jag hade tänkt avsluta min täljarsejour med bandskedarna i sälg men jag hade en i äpple som bara låg och såg ensam ut. Så vad gör en nörd – täljer bara en till!

Bara en till i äppleträ – Just one more in apple-tree

Nu är det åter till vävstolen. Återstår en liten bit kvar på varpen till mitt klänningstyg. Planeringen för nästa projekt är klar – återstår att varpa, dra på varpen och provväva för att se att allt stämmer.

Are you a nerd if you have an extensive interest, or maybe several, that sometimes grow very big. I have thaught a lot about that. How about having seven looms work at the same time and a few more set aside at the attic? Band-looms are practical in size and suitable for weaving bands too small for a loom. It can’t be wrong having a couple of those and a couple of inkle looms to bring with you where ever you might go. How about a tapestry loom and some tapestry frames for smaller work, are you a nerd then?

At the moment I’m hooked om smaller things as you can see in my last post. I’m carving tiny rigid heddles! It all started with me having to carv a lady in birch tree. An OK lady even if it was not a master work in wood working. The first one had followers. I also wanted to try carving in other types of wood and what if I used different kind of knives for carving? I usualy don’t hesitate before trying. I made some more ladies in common juniper , appletree, lindentree and finaly in goat willow.

Common juniper was a bit tricky to carve. Suddenly there was fiber bending or a small branch that was not there at a start. Still, it became some old ladies. Wood from apple was very hard but the inserts were fine. Wood of linden is not so good for rigid heddles! The wood was rather easy to carve but it was difficult to get a smooth surface. It became fuzzy even if I used very fine sanding paper.

My favorite kind of wood, so far, is goat willow. In wood from goat willow, grown in the sheep pasture near our house, I made some old ladies in different sizes and a couple of ordinary rigid heddles, one of wich with a house on top. No, this isn’t an imitation. When I had made my house, my well of inspiration, Kerstin, shows her heddles with houses. Luckily in a different style from mine, which her tape -loom -ladies also are.

I had a plan to stop carving when I had finished the rigid heddles in goat willow, but I hade a piece of apple tree laying there looking lonely. So what would a nerd do – carve just one more!

Now I will return to my loom. It still remains a small piece of the warp. My planning for next project is ready – all I have to do is make the warp …

Trä av skiftande slag

Det händer en hel del även om Sverige inte helt har återgått till tidigare status. Så har ateljén nu utökats med ytterligare en vävstol. Platsen räckte till (nätt och jämt) och tillfället dök upp så det gällde att slå till. Nytillskottet hämtades en bit ovanför Borås, dit husbon’n och undertecknad tog en tur med bil och släpkärra. Vi börjar så smått bli vana vid den sortens resor men ändå är det lätt att glömma en del av väsentligheter för att underlätta resan för främlingen. Det löste sig tack vara att främlingens tidigare värdfolk var väl försedda med stora pappkartonger.

Hemma vidtog det vanliga när en nykomling skall introduceras till befintliga vänner. En tvätt med såpvatten för att förbereda för planerat arbete och ett besök hos närbelägna AK.s Snickeri för att komplettera skönheten från en 8:a till en 12:a. Kompletteringen fick hämtas nästkommande dag så monteringen påbörjades för att färdigställas efter hämtningen av de nya delarna.

Nu står hon där, på plats bland de andra, med sin 150 cm bredd och kompletterad till en 12-skaftare, en Cyrusvävstol från AK.s tillverkad 1981 enligt det nummer som finns på vävstolen och i mycket gott skick trots tidigare användning. Hon är tänkt att få starta lätt med badhanddukar och handdukar i lin. Mönstret är konstruerat och färdigt, 5 skaft och 7 trampor, garnet finns i mina garnhyllor redo att varpas. Inte än men snart när mitt klänningstyg är färdigvävt i en av de andra vävstolarna.

Den nya damen på plats.
Klänningstyg på gång.

Förutom vävar i plural finns fler redskap i mitt huvud, men nu i litet mindre skala än dessa mina mastodonter till vävstolar (det finns även en tredje vävstol med harnesk i ateljén). Inspirerad av Kerstin Neumüller och hennes täljda bandskedar finns nu trästycken, späntkniv och täljknivar på plats på vårt allt-i-allo-bord det vill säga vårt köksbord. Plats finns det eftersom vi nu bara är två vid bordet, inte sex som när det begav sig. Träarbeten är i vanliga fall husbon’ns arbete. Det som gör att han mer eller mindre bor i sin verkstad, med vissa undantag för att ta hand om gårdsarbetet som annars riskerar att få gården att verka, bokstavligen, igengrodd. Sedan vi slutat med fåren växer det massor och det kräver sin man att hålla slyet under kontroll.

Redskap för träbearbetning och förstadier till bandskedar

Så det är alltså mina fingrar som är utsatta för knivens skarpa delar, och de är vassa det har både fingrar och naglar fått erfara. Skadorna är dock inte så stora att jag behövt använda förbandsutrustning. Jag har tidigare gjort några bandskedar på egen hand men de flesta jag har har gjorts av Åke Erlandsson från Kind som bland annat sålt sina alster på Vävkompaniet i Borås. Även några inte så fina men ändå användbara bandskedar i olika storlekar finns i mina korgar.

Det lockande med att göra fler bandskedar är att man kan göra den utsmyckning man vill ha på dessa små praktiska saker. Jag började med att apa efter som man gör för att lära sig, så här har gjorts gummor i olika format, inte alls så fina som Kerstins men det gör inget för dessa är enbart mina. Björk var startmaterialet och det blev några stycken, men snart infann sig frågan – hur blir det att tälja i andra material? Svaret är att äppelträ är hårt!!! Det blir fina snitt när man väl karvat sig igenom och fått en skåra men det går långsamt. Jag har inte provat att skära i färskt äppelträ, kanske det går lättare.

Åppelträ, hårt att skära i. Knivarna är en ny kniv och min fars lilla Morakniv med ett mycket bättre skaft som ligger bra i handen ( med rött skaft).

Eneträ är lurigt. Det kan se lättskuret ut men det kan finnas små grenämnen som gör att fibrerna plötsligt inte går rakt utan gör en avstickare som man inte räknat med. Splinten kan också vara väldigt lös och då kan stycket gå i bitar.

Eneträ med en svaghet som inte syntes innan.

Jag har några träslag till att prova innan jag återgår till mitt huvudsakliga intresse, till exempel päronträ och sälg. Det är roligt och intressant att arbeta i trä även om det aldrig kommer att bli min huvudsakliga kärlek men när det kan användas till att väva band, som jag är fascinerad av, då finns det en glädje också i detta.

För dig som är intresserad av Kerstin Neumüllers bandskedar finns en artikel i Hemslöjd nr 4 2020. Kerstin finns också på Instagram där hon heter @dearcarvingdiary

Använda eller förkasta gamla metoder

Sedan uppdateringen av ateljén med tillhörande “butik” har jag arbetat med en uppdatering av två av mina vävstolar, dels den harnesk som stått uppställd under en tid och dels den vävstol som är anpassad till min skaftväxlare.

Skaftväxlarvästolen har genom husbon’ns arbete fått nya trampor, något längre än de gamla som fungerade men gav en något annorlunda benställning.

Skaftväxlarvävstolen med nya trampor

Harneskvävstolen har förändrats och uppdaterats med en del delar för att bli mer lätthanterlig och anpassad till de små detaljer som dagens väverskor kan ha stor nytta av. Bland annat har den fått ny topplattor eftersom de befintliga hade alldeles för stora hål för att passa med “tvåbeningarna” de små plastproppar som kan fixera de snören som används för uppbindning.

När husbon’n ändå höll på fick han göra nya långlattor med passande hål för vävstolens trampor. En sak som var mer omfattande var ställningen för lod som var placerad i mitten, vid sidan om kontramarschens mittsnören (till långlattorna). De har flyttats till ytterkanterna där loden är mindre i vägen. Lodens vikt har också halverats från de befintliga loden som vägde 2,3 kg st (23 kg för 10 lod) till ca 1,1 kg per lod = 5,5 kg per sida.

Lodställning till harnesk

Damastloden, om 50 gr/styck, som använts tidigare var knutna ett till varje solv i stygnet. Solven var handknutna men fanns inte i tillräcklig omfattning, så nya solv var tvungna att anskaffas för att räcka till den bredd och det antal stygn som var tänkt att användas till min provväv. Nya mönstersolv fanns men en dåraktig tanke slog rot i min hjärna om att knyta egna solv till denna vävstol – bara för att prova. Sagt och gjort. Husbon’n tillfrågades och förseddes med en ritning och wips så hade jag en solvstock för mönstersolv. Ytterligare en för opphämtasolv gjordes och sedan knöts det solv i parti och minut. De olika sorterna fick olika färg. Praktiskt för att kunna hålla ordning på solven.

Solvstock till mönstersolv. En färdig bunt med 25 stycken

Efter solvtillverkningen vidtog varpning och pådragning av en varp i bomull. Solven placerades på två mönsterskaft, grupperades 5 och 5 , försågs med lod, 60 gram styck i stället för de gamla och knöts till harneskvarpen. Mönstervävning med två solvsystem innebär dubbelt arbete med solvning först i mönstersolv och sedan i upphämtasolv. Idag är varpen pådragen, solvad och framknuten. Nu återstår att knyta harnesklockar. Men det är en annan sak.

Varpen färdig och framknuten, loden uppsatta, Bara inplockning av mönster återstår.

Spår

Vi lämnar spår efter oss vart vi än rör oss. En del spår är avsiktliga andra inte. En del spår väljer vi aktivt själva, andra finns utan att vi medverkar till dem eller kan påverka förekomsten. Idag handlar spåren om omvärldens sätt att hantera ett scenario som vi inte i vår vildaste fantasi kunde tro skulle hända i vår livstid – Corona. När denna farsot började spridas över världen, tidigt under 2020, var vi inte beredda på den inverkan det skulle få på vårt liv, våra relationer eller vårt handlingssätt. Vårt liv har förändrats på många sätt. Tillhör man riskgrupp blev man automatiskt utestängd, blockerad, från aktivt liv under nästan ett år. All kontakt med omvärlden fick ske via sociala media, inga kontakter med familj eller bekanta som inte tillhörde det egna hushållet var “tillåtna” vilket innebar att inte kunna träffa barn och barnbarn, som för vår del, finns utspridda över hela södra Sverige.

Inköp fick ske via beställning via nätet, och vad vi har använt nätet. Vi har beställt mat som sedan har kunnat hämtas på valfritt ställe, i små skåp, ibland fanns den tillgänglig i andra fall fick vi vänta femton minuter medan personalen plockade in den i skåpen. Att handla via nätet är till viss del praktiskt, till viss del inte eftersom de varor man i vanliga fall kan bedöma på plats, nu väljs av någon annan utan samma preferenser som mig. Det har fungerat men blivit avsevärt dyrare.

Förutom maten har vi handlat allt vi behövt över internet. Eftersom vi de senaste åren arbetat med att iordningställa en arbetslokal, tidigare använt för hantering av ullen från våra får, har vi haft möjlighet till meningsfull sysselsättning även under pandemin. En del gånger har vi varit tvungna att ge oss ut utanför bostaden för att få hem bland annat en del material för att kunna färdigställa utrymmet eller under senare delen av 2020, införskaffa en del behövlig inredning. En del av detta har kunna handlats på nätauktioner för att enbart hämtas upp.

Mitt i allt arbete gick vår varmvattenberedare sönder. En liten fläck i kanten som noterades den ena dagen blev till en sifon den andra dagen med vatten som formligen sprutade ut över tvättstugans inredning och golv. Innan husbon’n hann att stänga vattentillförseln och börja tömma beredaren på ett mer ordnat sätt fick vi torka vatten som runnit ut på golvet. My-y-y-cket vatten! Vi diskade för hand i cirka en vecka innan nästa varmvattenberedare kunde installeras och vi fick varmvatten igen. Det första vi gjorde var att ta var sin dusch. En mycket njutbar sådan.

Den gamla varmvattenberedaren

Så kom vi då till början av 2021 då all el var monterad, lokalen försedd med värme och inredningen monterad och det som var tänkt att finnas i lokalen skulle få hitta sin plats. Hyllor (inköpta på nätauktion för en otroligt billig peng) fylldes med vävgarner av framför allt ull i olika kvalitéter, butiksdiskens skiva oljades in – många gånger- för att bli tålig, en del av de slöjdredskap och DIY-kit plockades in i hyllor och korgar för att stå färdigt när/om kontakten med våra kunder kan bli som tidigare och vi kan tillåta besök och handel på plats.

Efter att garnet fått plats i hyllorna kom turen till några stora vävstolar. En av dessa hade tidigare haft sin plats i det kombinerade kontoret, skärrummet, förvaringsrummet och vävrummet. Trångt, men med tiden har vi blivit riktigt bra på att gå sidledes i stället för rakt fram och det har fungerat. Den andra vävstolen är en harneskvävstol som tidigare stått till allmän beskådan för besökare i vårt vardagsrum. Hopplockad, på den enda plats som inte inkräktade på vårt personliga utrymme (om man är mycket tolerant och har visioner för framtiden) men måste tett sig väldigt underligt för människor som vågat sig fram till detta par som inrett sitt hem så märkligt. Utrymmet som var så väl dimensionerat för vår hantering av ull, är nu väl utnyttjat även om jag fortfarande har några vävstolar som inte fått plats här eller på annan plats i vårt lilla hus.

Vy från entrén

Kvar på kontoret blev en plats för packning av order, återställd plats på skärbordet och obeskuren kontorsplats. Och fortfarande finns det fyra vävstolar kvar på annan plats i huset.

Packbord

Nu väntar vi på utlovad vaccination mot Covid-19, om vi nu kommer fram innan alla icke riskgrupper, kommunchefer, politiker och deras anhöriga snikit till sig all tillgänglig vaccin och innan smittan nått oss trots försiktighet, munskydd och isolering.

Den som spar han har – waste not, want not

English in between

Det är ett tag sedan som jag letade i mina gömmor efter garn att sticka tröjor av. De senaste åren har det varit handspunnet som gäller, men i mormors fars gamla kista finns en samling värd att använda.

Jag ansåg mig i stort behov av ytterligare en tröja, en senapsgul sådan. I mina gömmor visste jag att jag någonstans, någon gång hade köpt på mig ett lager av garn. Kunde det fortfarande finnas kvar?

För cirka 30 år sedan fanns, några mil från oss, en garnfirma med garn i riktig ull. Att betänka var att det var betydligt vanligare att då sticka i syntetgarner eller blandningar med syntet. Företaget i vår närhet var under avveckling på grund av dålig lönsamhet. Det här var tiden mellan två hantverksboomar. Alla satsade på personlig utveckling i stället för att lägga den dyrbara tiden på handarbete. Inför nedläggningen gick jag loss ordentligt och köpte flera kilo av Sandnes Fritidsgarn i 100% ull i olika nyanser av dämpade toner av senapsgul, tegel och rost. Vad har återigen blivit populärt om inte senapsgul, tegel och rost. Ett annat av mina fynd var Jacobsdals garn Mac Mohair i “senapsgult”. Mina sparade garner kommer nu, efter mer än trettio år, väl till pass.

Första projektet blev en tröja i mohair. Tänk er ett mohairgarn bestående av 67 % mohair, 28 % ull och 5 % polyamid att jämföra med dagens mohairgarn från icke nämnd garnfirma där sammansättningen är 40 % acryl, 30 % mohair och 30 % polyamid. Tröjan blev luftig och passar bra under en tunnare jacka, att använda vid våra promenader på landet där vi bor. Modellen har växt fram ur mitt huvud med rätstickade kanter och muscher på oket som enda dekoration förutom träknapparna som husbon’n gjort.

It’s been a while since I searched in my hiding places for yarn to knit sweaters from. In recent years, I have used my hand-spun yarn, but in Grandma’s father’s old coffin there is a collection worth using.

I felt in great need of another sweater, a mustard yellow one. In my hiding places I knew that sometimes I had bought myself a stock of yarn. Could it still be there?

About 30 years ago, a few miles from us, there was a yarn company with yarn in real wool. To consider was that it was much more common to then knit in man made yarns or mixtures with synthetic. The company in our vicinity was being wound up due to poor profitability. This was the time between two craft booms. Everyone invested in personal development instead of spending the precious time on needlework. Before the closure, I bought several kilos of Sandnes Fritidsgarn in 100% wool in different shades of muted tones of mustard yellow, brick and rust. What has become popular again if not mustard yellow, brick and rust. Another of my finds was Jacobsdal’s yarn Mac Mohair also in “mustard yellow”. My saved yarns now, after more than thirty years, come in handy.

The first project was a sweater in mohair. Imagine a mohair yarn consisting of 67% mohair, 28% wool and 5% polyamide to compare with today’s mohair yarns from an unnamed yarn company where the composition is 40% acrylic, 30% mohair and 30% polyamide. The sweater became airy and fits well under a thinner jacket, during our walks in the country where we live. The model has grown out of my head with garter stitch edges and musches on the yoke as the only decoration besides wooden buttons made by hubby.

Tröja i mohair – sweater in mohair yarn
Närbild på okets muscher – close-up of the yoke pattern

Nästa projekt är en tröja till husbon’n i Sandnes Fritidsgarn i rostfärg. Bakstycke och ftamstycke är stickade, Nu återstår ärmar och kragstånd. Husbon’n vill ha en tröja som liknar den jag stickade när sonen gick i fyran eller kanske var det femman och som användes under en lägervecka med sonens klass. Tröjan blev blöt under en roddtur, där kära maken “råkade” hamna i vattnet. Sagda tröja skulle sedan torkas i torkskåp på låg värme vilket husbon’n hade snappat upp av husmors information om ullprodukter. Inte visste han att klassens glada flickor hängde in sina kläder tätt, tätt i torkskåpet, vred upp värmen på full effekt och gick därifrån utan en tanke på husbon’s älskade tröja. Tröjan blev sig aldrig lik igen och husbon’n har upprepade gånger, lyriskt omtalat denna tröja som under lägerveckan antog en ny, mycket mindre form och gick till de sälla jaktmarkerna dvs textilåtervinningen.

The next project is a sweater for hubby, in Sandnes Fritidsgarn, in rusty red color. Back and front are knitted, sleeves and a collar remains. Hubby wants a sweater that is similar to the one I knitted when our son was in middle scool and that hubby used during a camp week with our sons class. The sweater got wet during a rowing trip, where the dear husband “happened” to end up in the water. The said sweater would then be dried in a drying cabinet on low heat, which hubby had intercepted from the housewife’s information about wool products. Little did he know that a bunch of happy girls, hung their clothes tightly, tightly in the drying cabinet, turned up the heat to full effect and left without a thought of hubby’s beloved sweater. The sweater never became the same again and hubby has repeatedly, lyrically referred to this sweater which, during the camp week, assumed a new, much smaller form and went to the rare hunting grounds, ie the textile recycling.

Det mer än trettio år gamla garnet (färgen är något mer åt rost) – The moore than thirty year old yarn (the colour is more rusty)

Eftersom ersättningtröjan inte kommit till presenterbart skick ännu, blir det en bild på garnet, det välsignade, som säkerligen var betydligt billigare än dagens motsvarighet och som klarat lagring så många år.

Since the replacement sweater has not yet reached a presentable condition, it will be a picture of the yarn, the blessed one, which was certainly significantly cheaper than today’s equivalent and which has lasted storage for so many years.

Skördetid – Harvest time

English in between

Tiden går fort. Sommaren har passerat vilket känns inte minst på att vi har fått sätta på elementen i vår bostad. De har stått på 12 grader under hela perioden från maj till oktober, nu var det dags att höja några grader för att få ett drägligt inneklimat i den del vi vistas mest. Också våra odlingar behöver göras i ordning inför vintern. De sista tomaterna och paprikorna har skördats, kryddor har tagits tillvara och bönstänglarna har fått bli kvitt de senast mognade bönorna och ställningen för störbönor är numera enbart en ställning. Det enda som återstår är grönkål och persilja som får bli kvar på plats så länge som möjligt.

Time flies. The summer has passed, which feels not least that we have had to put on the elements in our home. They have been at 12 degrees Celsius throughout the period from May to October, now it was time to raise a few degrees to get a tolerable indoor climate in the part where we stay the most. Our crops also need to be prepared for the winter. The last tomatoes and peppers have been harvested, spices have been taken care of and the bean stalks have had to get rid of the last ripe beans and the stand for runnerbeans is now only a stand. The only thing left is kale and parsley, which must remain in place for as long as possible.

En del av årets tomater för både tomatkross och som ättomater – A small part of this years tomatoes, for both crushed tomatoes an for eating.
Förvällda bönor redo för att konserveras – Pre-cooked beans to be canned
Purpurbönor som tyvärr inte behåller sin färg efter upphettning – Purple beans that unfortunately do not retain their color after heating
Konserveringsgryta på spisplatta (glaskeramikhäll utbytt mot induktionshäll som inte accepterar aluminiumkastruller) – Preservation pot on hob (glass-ceramic hob replaced with induction hob that does not accept aluminum pots)

Efter att under ett antal år inte odlat potatis, har vi i år både odlat och skördat tillräckligt för vårt behov. En annan rotfrukt som inte heller har varit standard är jordärtskockor som av tre inköpta knölar gett tiofalt tillbaka. De har inte bara gett skörd utan dessutom varit dekorativa med sina gula blommor. I år har jordärtskockorna dessutom fått vara solskydd för våra två nysatta vinstockar, så kallade staketdruvor, som fått komplettera våra befintliga stockar. De gamla skall nu beskäras tillbaka kraftigt eftersom de i år tillåtits breda ut sig till glädje för allehanda fåglar som kunnat gömma sig i bladverket och kalasa på våra blå druvor. Vinstockarna har i höst också fått en helt fantastisk färg.

After not growing potatoes for a number of years, this year we have both grown and harvested enough for our needs. Another root fruit that has not been standard either, is Jerusalem artichokes, which have been given back tenfold by three purchased tubers. They have not only given a harvest but also been decorative with their yellow flowers. This year, the Jerusalem artichokes have also been given sun protection for our two newly planted vines, so-called fence grapes, which have been allowed to complement our existing vine plants. The old ones will now be cut back sharply because this year they have been allowed to spread to the delight of all kinds of birds that have been able to hide in the foliage and feast on our blue grapes. This autumn, the vines also got an absolutely fantastic color.

Blommande jordärtskockor- Jerusalem artichoke flowers
Husbon’n i färd med att ta upp jordärtskockor – Hubby harvesting Jerusalem artichokes
Våra äldsta vinstockar som är ca 25 år – our oldest grape vine about 25 years of age

Att ta vara på skörden kan man göra på olika sätt, dels frysa in och förvara i frysbox, dels göra som i äldre tider, konservera i glas. Det senare sättet är mer praktiskt för vår del då vi i det gamla huset på gården har en matkällare där temperaturen inte ens under varmaste delen av sommaren överstiger 10 grader. I år, till skillnad mot föregående år, har vi dessutom fått en helt fantastisk skörd av äpplen på vårt gamla träd med Halländska Brunnsäpplen. Äpplen som transformerade numera står i burkar i källaren i form av äpplemos till morgongröten.

Taking care of the harvest can be done in different ways, partly frozen and stored in a freezer box, partly as in older times, preserved in glass. The latter way is more practical for us as we, in the old house on the farm, have a food cellar where the temperature does not exceed 10 degrees Celsius even during the hottest part of the summer. This year, unlike last year, we have also had an absolutely fantastic harvest of apples on our old tree with Halländska Brunnsäpplen ( “Halland” is a county in western Sweden and “Brunn” is a Well, approximately Apples growing at a Well in Halland). Apples that have transformed, now stand in jars in the cellar in the form of apple puree for the morning porridge.

Äpplen skurna i klyftor (husmors arbete) som skall ångas – Sliced apples (to be done by the house wife) to be steamed
!:e maskinskötare vid kvarnen – 1:st operator
Färdigt äpplemos till frukostgröten – Complete applesauce for breakfast porridge

Skurdag

Sommar, varmt väder och uppehåll innebär tvätt av trasmattor. När jag var liten skurade mamma mattor vid ån där det var gott om vatten att skölja mattorna i efter såpskurandet. Då fanns det grönsåpa i fast form inte den blaskiga, flytande såpa som finns idag. Då kunde man ta en klick såpa ur burken där såpan förvarades, stryka ut den på en bit av mattan och sedan skura längs med mattans inslag. Idag känns det som att åtgången på såpa är mycket större än då eftersom den redan är uppblandad med vatten.

Årets mattvätt fick ske på gården hos oss. Två stora rostfria baljor fylldes delvis med vatten, en avpassad läm lades över var balja, mattorna blötlades en stund – en matta i var balja. Efter en stund kunde det något slitsamma skurandet påbörjas, först mattans ena sida sedan den andra. Tre mattor skurades, sköljdes i balja och dessutom med vattenslangen, fick rinna av genom att rullas hårt och ställas på högkant i skuggan en stund.

Mattvätt i baljor

Husbon’n deltog på sin kant med att förbereda för avancerad torkning genom att klippa häcken. Måbärshäcken är lagom bred och tillräckligt lång för att rymma två gångmattor och en bredare matta.

Torkställning

Efter avslutat arbete, som en varm dag genererar massor av energi i form av värme och som kroppen gjorde sitt bästa för att kyla av (svettigt), kunde vi tillsammans beskåda vårt verk, häcklippning och mattvätt, och glädja oss åt fräscha mattor att placera på golven igen.

Sätta pris

Skriver ner mina funderingar om prissättning med viss risk att sticka huvudet i rävsaxen och göra några förgrymmade.

Som väverska och också utövare av annat hantverk kan det vara svårt att sätta pris på sina produkter. Det är alltid en avvägning mellan att få en vara att vara attraktiv i en kontext där det finns många som är/ anser sig kapabla att själva åstadkomma samma/liknande produkt, – (om det finns en tillgänglig beskrivning som helst omfattar en materialnota, beskrivning av vilka redskap som använts och dessutom en färdig design att använda), och att ge arbetet, som läggs ned innan varan är färdig för försäljning, sitt rätta värde.

Ett sätt att försöka ge en rättvis bild av det som alltid blir en subjektiv uppfattning är att göra en noggrann beskrivning av alla delmoment som ingår innan varan är färdig.

Min beskrivning är vad jag har kommit fram till. En som ägnat tid åt att beskriva detta tidigare är Åsa Martinsson, handväverska som arbetar på Gotland och som har mångårig erfarenhet av beställningsarbeten framför allt kyrkotextil.

Så här har mitt senaste projekt sett ut.

Det startar alltid med en idé i mitt huvud. När idén har kommit så långt att det går att få ned den på papper har det gått allt från några timmar till flera veckor ibland också månader innan den är gripbar. När den här idén tog form som skiss på ett papper behövde den utvecklas till en någorlunda hanterbar bild. Rutpapper är bra att använda. Det är oftast på ett vanligt A4-block som idén först skrivs ned.

Vävnotan är en del som tar sin tid. Vilket garn, vilka färg eller färger som skall användas, vilken vävsked och vad som skall tillverkas är bastankar som måste bli konkreta riktlinjer innan det verkliga arbetet kan starta.

Tidsåtgången kan vara som nedanstående.

Aktiviteth
Idé utveckling7
Varpning (flera färger med upprepade färgbyten)6
Förskedning3
Pådragning12
Solvning i mönstersolv (över tusen trådar)28
Solvning i bottensolv10
Skedning 3
Framknytning1
Uppknytning av mönsterskaft5,5
Sammanlagd tid innan provvävning75,5
Förberedelser innan vävning i damastvästol

Ovanstående lista är tiden innan vävningen kunde påbörjas. Följande är vävning av två stycken separata delar med olika mönster men samma mönstersolvning. Dragnoterna är olika och tiden för utveckling av dragnota nr 2 tillkommer .

Vävning prov3
Vävning variant 1 30
montering variant 14
dragnota variant 2 inkl prov5
Vävning variant 224
montering variant 24
Tvätt, strykning, fotografering4
Sammanlagd tid vävning och montering74
Tidsåtgång för vävning och montering

Till detta kommer kostnad för material i detta fall GOTS-certifierad bomull och bambuviskos. Kostnad 2200 SEK (kostnaden varierar något beroende på var man köper sitt vävmaterial). Slutsats; material + ca 150 timmar arbetstid är det pris som i slutändan skall delas på ovanstående produkter ( två stycken knytsjalar ca 5,5 m vardera efter tvätt och montering).

Vad värderar du din tid till? Alternativt vad är din timlön om du arbetar som avlönad person?

Räkna gärna ut kostnaden med din faktiska eller önskade lön. Summan du får fram är det som skall delas på två objekt i detta fall.

Kaizen

Ett begrepp som förekommer inom företagsvärlden är Kaizen – ständiga förbättringar. Det är användbart också i det lilla, att förändra, förbättra och utveckla sig själv och sin verksamhet är viktigt. Allt blir inte som man tänkt sig, då är det bara att ta nya tag. Annat blir precis så bra som det var tänkt och arbetet flyter lätt och smidigt. Min partner i utvecklingsarbetet är KM, min livspartner, som (gärna) lyssnar till mina ideer och som dessutom är en fena på att hitta kluriga lösningar för utförandet av desamma.

Det senaste projektet uppstod när äldsta barnbarnet hade önskemål om en tunnare bärsjal till sommaren. Efter en del funderande blev beslutet att väva en sjal i damast. Att väva damast startar alltid med ett rutblock och blyrtspenna. Först när mönstret är färdigritat flyttar jag över till datorn och lägger in det i mitt vävprogram för att få fram dragnota och solvnota. Jag skulle definitivt kunna använda min kladd men det är mer praktiskt att kunna skriva ut några kopior, dels för att ha vid arbetet dels att spara i pärm.

Start på projektet

Sedan återstår att välja garn till varp och inslag och att varpa, denna gång en flerfärgad varp med ett enfärgat ljusare inslag.

Varpen klar

Det blev problem med varpens många färgbyten som medförde att sektionsvarpbommen blev opraktisk att använda. Det var den bommen som var försedd med förlängning. Vävstolen är försedd med två garnbommar men bara en har förlängning. Efter samtal med KM kom vi fram till att modifiera vävstolen (igen) denna gång med en förlängning som kunde härbärgera båda bommarna med samma avstånd till mönsterskaften.

Utseende innan förändring

Efter KM’s arbete ser västolen ut så här.

Vävstol med förlängning och början på varp

Tunn varp innebär många stygn och många lod för att tynga varpen. Loden jag hade sedan tidigare fick kompletteras med 100 nya av samma sort. För att räcka till fick jag också ta till ett antal lod sydda av tyg och fyllda med sand som jag gjorde för många år sedan och som är betydligt tystare än metalloden.

Solvning i mönstersolv

Att sätta upp en vävstol för damast tar tid. Alla trådar skall solvas två gånger. Eftersom jag valt att sätta alla solv på ett skaft för att solva skall dessa senare fördelas i rätt ordning på mönsterskaften. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och styrka i armarna. Loden för denna uppsättning väger 17 kilo. Nu återstår att solva färdigt och knyta fram innan mönstret kan provvävas och skärskådas för att se om resultatet blev som det var tänkt.

Själv är bäste dräng

För en vecka sedan tog jag ett drastisk beslut – att lita på mitt eget omdöme. Bakgrunden är mitt kjoltyg till sockendräkten. Som ni kanske kommer ihåg har jag inte tillgång till vävnota till någon av delarna, varken livstycke, kjol eller förkläde. När jag beslutade mig för att väva tygerna till min dräkt fick jag lov att titta på en dräkt som en i gruppen som tog fram dräkten på 1970- 80-talet hade. Någon vävnota fanns inte men jag både tog foton med måttstock och räknade varptrådar. Som extra säkerhet ringde jag dessutom den person som angavs som cirkelledare för gruppen som arbetade fram dräkten. Hennes svar angående val av vävsked stämde inte med det antal varptrådar som jag fick fram vid min analys men, förmodligen en kvinnlig egenskap, jag litade inte på min egen förmåga utan varpade det antal varptrådar som skulle bli resultatet av den vävsked som cirkelledaren angav att man använt.

Efter att ha provvävt med olika garner var jag till slut tvungen att erkänna att man skall lita på sitt eget omdöme. Att detta innebar att hälften av varptrådarna skulle avlägsnas, helst utan att behöva solva om resterande varp, det var ju ett mindre problem jämfört med att inte ha litat på sig själv. Ett lite bökigt problem dock men fullt genomförbart. Efter genomförd förändring och ytterligare en provvävning är jag nu på gång.

Kjoltyg

När kroppen kräver utevistelse och solen dessutom lyser efter en natt med 6 minusgrader, då passar det att ta tag i trädgården och klippa ur våra korallkorneller som börjar inkräkta på gången till ateljén. Korallkornellerna har en fantastisk växtkraft och tar alla tillfällen att bilda avläggare för att säkra sin fortsatta överlevnad. Vi drog och slet upp de nya skotten, klippte ur de grenar som kunde tänkas att i en snar framtid göra liknande rotslagningsförsök och släpade grenarna till husbon’ns nya “leksak”, en kompostkvarn.

Husbon’n i arbete

Resultatet från kvarnen är vårt nya täckmateral till gångar och land för att minska världens tråkigaste arbete – att rensa ogräs.