För en vecka sedan tog jag ett drastisk beslut – att lita på mitt eget omdöme. Bakgrunden är mitt kjoltyg till sockendräkten. Som ni kanske kommer ihåg har jag inte tillgång till vävnota till någon av delarna, varken livstycke, kjol eller förkläde. När jag beslutade mig för att väva tygerna till min dräkt fick jag lov att titta på en dräkt som en i gruppen som tog fram dräkten på 1970- 80-talet hade. Någon vävnota fanns inte men jag både tog foton med måttstock och räknade varptrådar. Som extra säkerhet ringde jag dessutom den person som angavs som cirkelledare för gruppen som arbetade fram dräkten. Hennes svar angående val av vävsked stämde inte med det antal varptrådar som jag fick fram vid min analys men, förmodligen en kvinnlig egenskap, jag litade inte på min egen förmåga utan varpade det antal varptrådar som skulle bli resultatet av den vävsked som cirkelledaren angav att man använt.
Efter att ha provvävt med olika garner var jag till slut tvungen att erkänna att man skall lita på sitt eget omdöme. Att detta innebar att hälften av varptrådarna skulle avlägsnas, helst utan att behöva solva om resterande varp, det var ju ett mindre problem jämfört med att inte ha litat på sig själv. Ett lite bökigt problem dock men fullt genomförbart. Efter genomförd förändring och ytterligare en provvävning är jag nu på gång.
När kroppen kräver utevistelse och solen dessutom lyser efter en natt med 6 minusgrader, då passar det att ta tag i trädgården och klippa ur våra korallkorneller som börjar inkräkta på gången till ateljén. Korallkornellerna har en fantastisk växtkraft och tar alla tillfällen att bilda avläggare för att säkra sin fortsatta överlevnad. Vi drog och slet upp de nya skotten, klippte ur de grenar som kunde tänkas att i en snar framtid göra liknande rotslagningsförsök och släpade grenarna till husbon’ns nya ”leksak”, en kompostkvarn.
Resultatet från kvarnen är vårt nya täckmateral till gångar och land för att minska världens tråkigaste arbete – att rensa ogräs.