När man nu har beslutat sig för att väva upp tyg till sockendräkter, är det bara att ta ett steg till och plocka fram knyppeldynan som de senaste 8 – 9 åren har tillbringat en något undanskymd tillvaro.
Hembygdsdräkter skall ha en huvudbonad, ofta i form av en bindmössa. En bindmössa har ett stycke, en spets eller ett broderat tyllstycke, i mössans framkant. För de dräkter jag tänker på har den ena en knypplad spets och den andra ett broderat stycke.
På min knyppeldyna har det suttit en påbörjad spets, en del av två spetsar som skall monteras tillsammans. Spetsen hade inte blivit mer än en knapp decimeter innan dynan ställdes undan. Nu var det dags att ta fram och slutföra denna spets för att sedan fortsätta med den breda spetsen. Men … hur i hela friden var det jag gjorde med slagen, nålarna mm? Fram med bok, mönsterblad och och ta på tänkarluvan. Efter ett tag och flera misstag föll poletten ned och där var den, Nunneudden.
Bilden är någon dag gammal så spetsen har nu blivit längre och det är inte längre ett problem att komma ihåg de olika slagen.
Att sitta med knyppling är ett bra alternativ när det gäller att ta det lugnt vid vävstolen för att inte bråka för mycket med nacken och axeln och när pollenhalterna stigit till mängder som en känslig kvinna inte tål.