I spånadens tecken

Ni som känner mig vet säkert att jag har en faibless för gamla spinnrockar. Inte spinnrockar som är vrak utan helt användbara men gamla spinnrockar, kanske gjorda av en känd spinnrocksdrejare ibland även av okända sådana.
Jag har många gånger fått höra att gamla spinnrockar saknar möjligheter att spinna det garn man vill ha och lika många gånger har jag protesterat och sagt att det beror inte på spinnrocken utan helt och hållet på spinnerskans kunskaper.
Trots detta upprepas det som ses som en sanning gång på gång.
Nya spinnrockars företräden framhålls som det mest fantastiska och sägs ha en så fantastisk utveckling från de där stenåldersvarianterna.
Vad är det då som de moderna spinnrockarna sägs kunna åstadkomma som de gamla inte kunde.
Jo, de sägs kunna:

  •  spinna alla sorters garn, både tunt och tjockt, eftersom de har olika utväxling inbyggda genom flera spår på spinntrissorna.
  • de har två trampor, i alla fall kan man få de flesta med två.
  • det går fortare att trampa med två trampor
  • de har spinnvingar med flyttbara krokar istället för fasta
  • de har större spolar än de gamla

Det enda som är en förbättring, som jag ser det, är de större spolarna.

Att spinnrockarna med två trampor skulle ses som en fördel håller jag inte med om. I mitt arbete som ergonom, med arbetsmiljö och arbetsställningar som huvudsaklig arbetsuppgift, vill jag hävda att alla låsta arbetsställningar förr eller senare leder till belastningsskador. Två trampor leder automatiskt till en låst arbetsställning som man inte behöver ha med en gammaldags spinnrock med en stor trampa.
Denna stora trampa tillåter att man trampar med båda fötterna men också att man kan ändra arbetsställning och sitta i många olika positioner.
Att det går fortare när man trampar med två trampor är fel. Hjulet kan gå ett varv med en trampa och med två trampor går det också ett varv men med två tramptag. Energivinst? Nej inte alls.

Även äldre spinnrockar hade på vissa håll en flyttbar glidande krok. Inte alla men det var fullt möjligt att också tidigare tillverka spinnvingar med flyttbar ”krok”. Det var mer en fråga om varje spinnrocksmakares tycke och smak än brist på möjlighet eller kunskap.
Många gamla spinnrockar var försedda med flera spinnvingar med olika storlekar på drivtrissorna och spolarna för att passa för den tidens spånad av olika typer av garn. Idag har man samlat dessa drivtrissor i en trissa med flera spår. En förbättring? Ja om man inte har så stor erfarenhet  så är man hjälpt av dessa. En erfaren spinnerska kan moderera sitt spinnande och också med en utväxling åstadkomma olika typer av garn.
Spolarnas storlek kan ses som en förbättring och kan också vara det eftersom de rymmer en större mängd garn. En nackdel är att en stor spole, efterhand som den fylls, påverkar indraget som måste justeras.Ett litet problem men …

En sak som kan vara bra på nyare spinnrockar är att pipan oftast har en större diameter än äldre spinnrockar. En klar fördel om man skall spinna tjockare garn eller art yarn. Även ovana spinnerskor kan ha nytta av  en större pipa som är mer förlåtande för ojämnheter i garnet.

Nu tänker vän av ordning ” Det är ju lätt att säga att det går att spinna olika garner på en gammal spinnrock men vi har inte sett några bevis. Prata går ju men sen.”
Därför har jag naturligtvis spunnet garn på min spinnrock av äldre modell med en spinntrissa som har utväxling 10:1.
Jag har använt värmlandsull, klippt som helårsull, tvärt emot vad jag brukar göra. Den är kardad på maskin och varje flor är delad i

  1. remsor på längden för att spinna ett garn med kort drag (kamgarn)
  2. remsor  tvärs över floret som rullats till kardrullar och spunnits med långdrag från rullens sida (kardgarn)

För att jämföra de olika dragens inverkan på storlek och utseende på garnet spanns fyra olika garn med varje sätt.
Här är resultatet.

 På bilden finns också den spinnrock jag använt.

Det är alltid roligt att få lov att förmedla de kunskaper man tillskansat sig under årens gång därför brukar jag ha spinnkurser vid några tillfällen varje år.
Mina kurser har jag i mitt hem vilket innebär att det är få elever vid varje kurs. Dagarna brukar vara intensiva och kursdeltagarna brukar se ganska trötta ut när kurserna avslutas.
Det som fascinerar mig är hur idoga de är och så mycket de lär sig under de två heldagar som kursen pågår.
För några dagar sedan släppte jag iväg ytterligare några elever som nu får testa sina vingar på egen hand.
Många olika spinnrockar har passerat hos mig under kurstillfällena och alla har lärt sig hantera sin sorts spinnrock på det sätt som spinnrockens förutsättningar tillåter men också provat på andra typer av spinnrockar.
I en del fall har det lett till inköp av en annan spinnrock i andra fall behålls den befintliga spinnrocken som arbetsredskap.
Oavsett vilket, vet jag att några spinnerskor till har kunnat ta till sig spinnandets fantastiska möjligheter och i sin tur går ut och inspirerar andra.

Förberedelse av ull för spånad av kamgarn

Träning i att spinna långdrag

Avslutad kurs innebär att också jag behöver några dagar för att komma upp i tempo igen.
Ett bra sätt är att sortera och tvätta ull och att packa den färdiga ullen för en kommande transport till karderiet. Jag har nämligen beslutat att överlåta detta arbete för att i stället kunna syssla med annan skapande verksamhet. Jag är förutom spinnerska också väverska med egen design. Mina vävstolar har fått stå tillbaka när jag har kardat ull men nu skall min energi delas mellan spinnrockar och vävstolar.

Ull, ull och nästan bara ull.

Sorteringen och tvätten av den klippta ullen pågår (fortfarande). Den sista fällen av de vita tackorna är nu på sorteringsbordet och ullen som har sorterats tidigare är också tvättad.
Vårens klippning har bjudit på många trevliga upplevelser. Bland annat har  några fällar kunnat sorteras och locktvättas. Vårens ull är också extra fin och mjuk till viss del säkerligen beroende på att vi inte betäckt några tackor i höstas eftersom förra årets lammning blev mycket sen. Ingen av fjolårslammen har hunnit bli ett år än.
I år, egentligen nästa år, har vi tänkt att vår lamning skall ske några månader tidigare. Vår önskan är att lammen föds i mars allra senast i början på april.
Så går det när man köper en bagge som var sent född och behövde äta upp sig innan  betäckningen men
lammen efter nämnda bagge har blivit fina och ullen är både lång och mer finfibrig än ryaullen brukar vara.

Lång lammull klippt för första gången

 När ullen är lång och skall tvättas som lock får man anpassa tvättningen. Jag har ett tag använt nätpåsar som också visade sig fungera också för locktvätt.

Ullen placerad i nätpåse

Det gäller att inte lägga i för mycket ull i påsen. Påsen placerades sedan i en av de mycket användbara champinjonbackarna.

Ullpåse placerad i champinjonback.

Backen sätts ned i en balja som rymmer två backar på höjden. Baljan är fylld med knappt handvarmt  vatten utan tillsatser. Min ull får vila i badet över natt och sköljs sedan i nytt vatten. Om ullen skall färgas tvättas ullen i ytterligare ett vatten med tillsats av knappt en tesked hårschampo, billigaste sorten, och ett stänk ammoniak som löser kvarvarande smuts och ullvax. Efter tio minuter upp till en halvtimme kan ullen sköljas i nya vattenbad tills vattnet är rent.
Ullpåsarna rullas ihop från långsidan och centrifugeras i tvättmaskinen och kan sen tas upp, vecklas upp och ullen läggas i en ny back, en brödback den här gången, för att torka.

Kasserad brödback passar bra för ullockar.

Ullen på bilden var rejält lång och kunde inte sträckas ut till hel längd.
Längden var tvunget att mätas och dokumenteras för att få trovärdighet.

Lång ull. De längsta lockarna mättes till 44 cm.

Hur långt 44 cm är måste visas med jämförelsematerial.

Ullstapel i verkligheten.

Sedan kunde den roligaste delen av arbetet med ullen ta vid.
För att kunna se hur ullen är beskaffad, se om den innehåller märgfibrer eller färgade fibrer (i den vita ullen) har vi införskaffat ett mikroskop. Mikroskopet är av äldre datum men fullt fungerande och förstorar med de objektiv som finns från ca 20 ggr upp till 600 ggr. Planer finns på att komplettera med ytterligare ett objektiv för att få förstoring till max 1500 ggr.
En komplettering är redan gjord, ett mätokular med kalibreringsenhet som gör att en enskild ullfiber kan mätas.
Dessutom kan jag numera kontrollera mätresultatet med en micrometer som mäter micron.
Det är otroligt spännande att få bekräftat det som man med erfarenhet kan urskilja med hjälp av känsel och syn.
Ullen på ovanstående bilder är finfibrig.Den finaste nackullen är endast 9-11 micron, medan ullen generellt (prover tagna på flera ställen i fällen)  från denna ettåring (snart) har en finlek/grovlek på hos bottenullen på 17 micron och hos täckhåren 24 micron.
En ull med både täckhår och bottenull av den finleken är otrolig och att dessutom kunna få det svart på vitt är så spännande.
Också ullen av våra tackor har visat sig vara mycket fin i år.med bottenull mellan 24-28 micron och täckhår ca 38 micron.
Jag är helnöjd.
Jag har också hunnit med att provspinna några lockar från nackullen hos lammullen. Jag spinner från locken utan kamning eller kardning och resultatet blir supertunt.Kanske kommer en bild så småningom på resultatet.Jag spinner på min Joy med utväxling 16:1.  Skall mäta total längd och vikt när halsullen är färdigspunnen.
Att spinna är rogivande och sådant man orkar också när kroppen är trött och huvudet behöver syssla med andra ting. Lika givande är att fatta en bok, ny eller gammal, som med sitt innehåll förmår att engagera och inspirera till nya tankar och projekt. Jag läser med glädje facklitteratur som handlar om får, ull, spånad med mera.

Igår hade vi besök på gården. Vår nya besättningsveterinär var hos oss och tog MV-prover. Dessa prover skall tas med ca 3 års mellanrum för att man skall få behålla sin status som MV-fri. Maedi Visna är en obotlig sjukdom som man i Sverige försöker att utrota genom att fårägare finns med i ett program med provtagningar under tre år för att få status som MV-fri. Vi har varit med från början och provtagningen i år var uppföljning för att åter bekräfta att våra får är friska och kan säljas till andra med fårägare med samma status.
Att vi har ny besättningsveterinär beror på att vår tidigare uppnått en ålder av mer än åttio år och förtjänar att få litet ledigt.
Vår nya veterinär har dessutom bosatt sig i vår by och skall arbeta med lantbruksdjur vilket inte är helt vanligt.  Besöket blev en positiv upplevelse för oss om än inte helt för fåren som blev tappade på en del av sitt blod.
Förhoppningsvis kommer svaren snabbt och är positiva för oss (dvs ingen påvisad sjukdom).

Gårdsbesök med spinn

Idag var det fårsläpp och vårmarknad på Gångemad i Fotskäl, en gård bara några mil från oss.
Under några år har det av gårdsfolket ordnats attraktioner i samband med att fåren skall släppas ut på bete med bland annat fårklippning, försäljning av gårdsprodukter och med hantverkare med fårprodukter i focus närvarande för att visa upp sitt hantverk.
Så också i år och i år tog vi en liten tripp för att deltaga som åskådare.
Ängen bortom gården var parkeringsplats för besökare och på gårdsplanen fanns försäljningsstånd och en avskärmning för hönsbingo.
I en avskärmning vid ladugården hördes surret från en fårsax för här klipptes får innan de fick träda in i sommarhagen i sin nya kostym.
Fårklipparna arbetade oförtrutet. Tiden för att klippa ett får var föremål för ett lotteri och den som vann hade satsat på tiden 1 minut och tjugo sekunder (om jag minns rätt). Klippare var företaget ”Man får tacka” som har säte både i Skåne och Göteborg.

Fårklippning

 För oss som inte har kabelsax utan klipper med vanlig fårsax eller också ibland med elsax är tiden nästan löjligt stor i jämförelse med dessa klippare som har det som födkrok vår och höst. Men vår arbetsställning vid klippbänken är betydligt bättre än den dessa klippare har (konstaterar den något yrkesskadade fd ergonomen).
Vid ett av uthusen var en tilltalande samling av personer placerad. Tillsammans med för gruppen utmärkande redskap och föremål placerade  framför, bakom, ovanför och bredvid satt/stod Carina, en relativt färsk spinnerska med en utvecklingsfart som är exceptionell, hennes ullindoktrinerade man som nyligen gjort sig en slända och visade prov på sina färdigheter och så Ann som tagit med några av sina spinnrockar och sländor ochjust höll på att instruera en ung, kanske blivande spinnerska som snabbt tog  till sig Anns instruktioner och åstadkom sitt alldeles första garn.

Pjär med sländan
En fullt koncentrerad Ann med Carina bredvid
Carina i spinnartagen

 Carina hade sin lilla Ashford Joy med och det blev en provtur med spinnrocken med två trampor. Mest som en jämförelse med min spinnrock, tillverkad av KM, efter en ritning gjord av mig efter en liten bild i en broschyr. Min spinnrock har bara en trampa och det är fullt tillräckligt för mig eftersom mitt rörelsemönster framför spinnrocken är just vad ordet säger, rörligt.

Provspinning med prat

Min spinnrock står sig helt klart bra i jämförelsen.
Kunde inte låta bli att ge Carina lite ytterligare input i att spinna med långdrag och adaptiv som hon är tog hon till sig tekniken med snabbheten hos en vessla. Det är bara träning som återstår så behärskar hon den tekniken med.

Det är trevligt att besöka platser i grannskapet för man träffar alltid på bekanta. Så också den här gången. En halmslöjdande kvinna, född och uppvuxen i vår grannby och hennes svarvande man, tillika får- och ullintresserade och föräldrar till ena hälften av Hallands mest framgångsrika fårproducenter, hade avsatt söndagen för ett besök på en annan fårgård under utveckling.

Hantverkare på gårdsbesök

 När eftermiddagen led mot sitt slut och fårklipparna gjort sitt, var det dags för fårsläppet som gick till så att en person sprang före fåren med en spann med fårgodis i ena handen. Fåren sprang efter för att nå godiset och kom på så sätt på plats i den nya hagen för första gången den här sommaren.
En trevlig dag till ända och vi kunde återvända hem och ta hand om våra får och vår ull.

Med Ryafåret i fokus

När månaden maj just fått sin början, inte ännu lik maj i visan om Maja  men trots allt en del sol, ställde vi färden mot västra Sveriges utpost.
Vägen till målet gick utefter kusten, över vatten och in på en liten  slingrande väg. innan vi slutligen hamnade hos dagens värdpar på Hasslebacken.
Vi anlände som de första gästerna och möttes av mannen i huset och gårdens hjälpreda, en livlig Border collie.

Gårdens BorderCollie som till sin fötvivlan inte fick delta fullt ut i sammankomsten

Gården ligger naturskönt på en liten höjd med ett mycket charmigt inhus, byggt med utgångspunkt från ett äldre litet hus och påbyggt i omgångar av dagens värdpar. Vid  uppfarten ligger också fårhuset med dess hyresgäster, Ryafåren,  som är en anledning till dagens sammankomst.
Vi hinner också med en titt runt gården och beskådar bland annat en damm som idag hyser både flodkräfta och karp.

Fåren, som kan röra sig fritt mellan ute och inne, kommer fram. Tackorna med sina lamm ser besökarna som en möjlighet att det kanske vankas extra godis och vill gärna hälsa  på oss besökare.

En blivande fårvallare. Valp 3 månader gammal.

Resultatet av fårägandet kan också beskådas inne i huset där värdfrun har sin vävstol som producerat vävnader av ullen, klippt från fåren och spunnen till garn.

Besöket på gården var en del i Ryaklubbens södra regions medlemsträff. Efter att alla deltagarna samlats och avnjutit förmiddagskaffe, begav vi oss till Aja på Manu Factus för att titta på och få berättat om Aja´s arbete med den stora kardmaskinen hon installerat i en del av båthallen vid Allmags brygga.

Aja i sin nyligen inredda lokal

Hon berättade om hur det går till att få sin ull kardad hos henne och hur hon vill att ullen skall se ut när den lämnas för kardning.

Aja och några av besökarna med inlämnad ull vid det stora kardverket.

Ullsorteringsramar

Besöket gav en bra inblick i ullens väg från råull till kardflor med Aja som en inspirerande guide.

Efter besöket gick färden tillbaka till Hasslebacken och en fantastisk buffé med  gårdens produkter i högsätet dukades fram. Vi lät oss alla väl smaka.
Mätta både till kropp och själ diskuterades för Ryaklubben aktuella frågor med fokus på fåravel och medlemsfrågor.
En fin dag avslutades med hemresa och med tankar om dagen och framtiden med våra Ryafår och deras fantastiska ull.