Det händer en hel del även om Sverige inte helt har återgått till tidigare status. Så har ateljén nu utökats med ytterligare en vävstol. Platsen räckte till (nätt och jämt) och tillfället dök upp så det gällde att slå till. Nytillskottet hämtades en bit ovanför Borås, dit husbon’n och undertecknad tog en tur med bil och släpkärra. Vi börjar så smått bli vana vid den sortens resor men ändå är det lätt att glömma en del av väsentligheter för att underlätta resan för främlingen. Det löste sig tack vara att främlingens tidigare värdfolk var väl försedda med stora pappkartonger.
Hemma vidtog det vanliga när en nykomling skall introduceras till befintliga vänner. En tvätt med såpvatten för att förbereda för planerat arbete och ett besök hos närbelägna AK.s Snickeri för att komplettera skönheten från en 8:a till en 12:a. Kompletteringen fick hämtas nästkommande dag så monteringen påbörjades för att färdigställas efter hämtningen av de nya delarna.
Nu står hon där, på plats bland de andra, med sin 150 cm bredd och kompletterad till en 12-skaftare, en Cyrusvävstol från AK.s tillverkad 1981 enligt det nummer som finns på vävstolen och i mycket gott skick trots tidigare användning. Hon är tänkt att få starta lätt med badhanddukar och handdukar i lin. Mönstret är konstruerat och färdigt, 5 skaft och 7 trampor, garnet finns i mina garnhyllor redo att varpas. Inte än men snart när mitt klänningstyg är färdigvävt i en av de andra vävstolarna.
Förutom vävar i plural finns fler redskap i mitt huvud, men nu i litet mindre skala än dessa mina mastodonter till vävstolar (det finns även en tredje vävstol med harnesk i ateljén). Inspirerad av Kerstin Neumüller och hennes täljda bandskedar finns nu trästycken, späntkniv och täljknivar på plats på vårt allt-i-allo-bord det vill säga vårt köksbord. Plats finns det eftersom vi nu bara är två vid bordet, inte sex som när det begav sig. Träarbeten är i vanliga fall husbon’ns arbete. Det som gör att han mer eller mindre bor i sin verkstad, med vissa undantag för att ta hand om gårdsarbetet som annars riskerar att få gården att verka, bokstavligen, igengrodd. Sedan vi slutat med fåren växer det massor och det kräver sin man att hålla slyet under kontroll.
Så det är alltså mina fingrar som är utsatta för knivens skarpa delar, och de är vassa det har både fingrar och naglar fått erfara. Skadorna är dock inte så stora att jag behövt använda förbandsutrustning. Jag har tidigare gjort några bandskedar på egen hand men de flesta jag har har gjorts av Åke Erlandsson från Kind som bland annat sålt sina alster på Vävkompaniet i Borås. Även några inte så fina men ändå användbara bandskedar i olika storlekar finns i mina korgar.
Det lockande med att göra fler bandskedar är att man kan göra den utsmyckning man vill ha på dessa små praktiska saker. Jag började med att apa efter som man gör för att lära sig, så här har gjorts gummor i olika format, inte alls så fina som Kerstins men det gör inget för dessa är enbart mina. Björk var startmaterialet och det blev några stycken, men snart infann sig frågan – hur blir det att tälja i andra material? Svaret är att äppelträ är hårt!!! Det blir fina snitt när man väl karvat sig igenom och fått en skåra men det går långsamt. Jag har inte provat att skära i färskt äppelträ, kanske det går lättare.
Eneträ är lurigt. Det kan se lättskuret ut men det kan finnas små grenämnen som gör att fibrerna plötsligt inte går rakt utan gör en avstickare som man inte räknat med. Splinten kan också vara väldigt lös och då kan stycket gå i bitar.
Jag har några träslag till att prova innan jag återgår till mitt huvudsakliga intresse, till exempel päronträ och sälg. Det är roligt och intressant att arbeta i trä även om det aldrig kommer att bli min huvudsakliga kärlek men när det kan användas till att väva band, som jag är fascinerad av, då finns det en glädje också i detta.
För dig som är intresserad av Kerstin Neumüllers bandskedar finns en artikel i Hemslöjd nr 4 2020. Kerstin finns också på Instagram där hon heter @dearcarvingdiary