Mekanik i praktiskt arbete – Mechanics in practical work

Att arbeta med handvävning är att använda sig av gamla redskap meď ursprung långt tillbaka i tiden. Visst har det tillkommit en hel del praktiska detaljer som både underlättar hantverket och är tidsbesparande. Att solva och skeda en väv med tunna trådar tar tid, är petigt när man använder en tätare sked och risken att det blir fel är överhängande. Jag är nog varken den första eller sista som fått göra om efter att ha provvävt och kunnat konstatera att ett rör är överhoppat eller fått fler trådar än det skulle ha. Ligger felet i ytterkant är det relativt lätt att åtgärda men ett fel mitt i väven kan få den bästa att ge upp – i vart fall för resten av den dagen.

Hittar man då redskap som inte finns i det egna sortimentet skall de inhandlas och provas med förhoppningen att arbetet i framtiden kommer att gå som en dans.  Så var det för mig, då när Vävmässan var i Malmö, och jag och  maken rest dit bara för att få en härlig stund tillsammans med likasinnade. På mässan fanns en utställare, nästan hemifrån, som sålde ett fantastiskt redskap som skulle göra arbetet med att skeda till en barnlek – trodde jag. Redskapet var en mekanisk skedkrok. Hem och prova och det fantastiska moment jag föreställt mig uteblev! Efter flera misslyckade försök hamnade skedkroken i garnhyllan. Där har den legat tills nu. När jag nu skulle solva den femte väven i min Toika Liisa bestämde jag mig för att försöka igen. Och se – nu fungerade det. Inte ett enda skedfel. Ett solvfel som var lätt åtgärdat och sedan var det bara att provväva.

Mekanisk skedkrok – the automatic reed hook

Hoppas att ni ser skedkroken. Vinkeln är svår att hantera med kameran i ena handen.

Den färdigsolvade och skedade väven provvävdes med det inslag som jag planerat och kasserades direkt då det förtog varpens effekt. Det fick bli ett med mer färg. Nu är väven igång och nu är det bara att väva de planerade fem meter plus prover innan nästa väv skall upp i väven. Den varpen är varpad idag för att färgas till rätt kulör för att sedan vävas upp till livstycken. Men det blir en senare fråga.

Framknuten och klar för provvävning – ready to make the test

To be a handweaver means working with ancient tools. It has of course been some new tools that makes the work more easy and also save time. To heddle and sley the reed takes a lot of time if you use thin threads and it may also go wrong. I’m not the first or the last one to have to start all over again after I have made a   first test and noticed  an empty dent or an extra thread in another. If this happens near the edge it’s easy to mend but when it happens in the middle  you have to rest for a while before starting to make it right.

If you find new tools you don’t have, you just have to buy them and try them with the hope they will make work more easy than ever. I thought I found the ultimate tool in Malmö 1999, hubby and I was there to visit Vävmässan an exhibition for weavers. There was an exhibitor, almost from where we live, selling a fantastic tool which would make sleying the reed so simple – so I thought. The tool was an automatic reed hook. So we went home and I tested the hook and  that fantastic moment I imagined completely  disappeared. After several failed attempts the hook ended in my yarn shelf where it has been until now. Now I was going to heddle my fifth warp in the Toika Liisa and I decided to try it one more time. And it worked! Not a single fault. One thread in wrong heddle was easy to fix and I could weave to test the yarn I had chosen for weft. It wasn’t the best choise so I changed to another colour. Now I can proceed weaving, five meter and a half for sampling.

I hope you can see the hook on the picture  on top. It’s difficult to use the hook and the camera at same time. The picture below show the warp ready for weaving.

Today I have prepared another warp. I will dye it and set it up to weave vests, but thats another story.

 

En bärande fråga med komplettering

Är man för ivrig så får man snart en påtaglig påminnelse om att kroppen är ett redskap som bör respekteras. Utan förvarning  – en intensiv, förlamande smärta – som tillintetgjorde alla försök att ens fundera på något annat än stillasittande. Inte väva eller på annat sätt använda muskulaturen, bara att tänka var en ansträngning. Men nu har jag skådat ljuset igen. Med lämpliga åtgärder har det värsta lagt sig och livet har börjat te sig ljusare igen och funderingar på nästa projekt tar form allt fastare.

Det som finns i min planering är en fortsättning på nuvarande projekt som beatår av olika varianter på bärsjalar. Hittills har det blivit fyra varianter och en femte variant som är varpad och klar att sätta upp.

Bärsjalar
Kypertvariation

En fortsättning är planering för att väva tyger till vår bygdedräkt. Den rekonstruerades av ett antal kvinnor i bygden för snart fyrtio år sedan. Få av dessa finns kvar i livet och några mer försök att föra det vidare har inte gjorts. Min tanke är att det skall finnas möjlighet att få tag i material för fortsatt tillverkning för den som så önskar.                                                                                                   Jag har fått möjlighet att fotografera och dokumentera en dräkt och har börjat leta efter material. Ett problem är att kvaliteter och färger som fanns då är borttagna ur sortimentet, företagen som levererade då har lagt ned och vilket material eller teknik som användes, har fallit i glömska eller blivit undangömt eftersom ingen efterfrågat det. Det är tur att man till en del kan både analysera vävar, ta fram ersättningsgarn och färga detsamma. Tidigare har jag vävt upp tyg  till livstycket som tillhör dräkten från min födelsebygd och tanken är att komplettera med fler delar också till denna.

Västbo häradsdräkt.
bild från Hemslöjden Jönköping