Ett utvecklande år

År 2021 är slut och 2022 har både påbörjats och avancerat till årets andra månad. Om några dagar går vi in i mars månad. Vad kommer denna månad att låta oss uppleva? För bara någon dag sedan har en av Europas ledare fått storhetsvansinne och bestämt sig för att invadera ett fritt, självstyrande land bara för att…. . Argumenten är som komna ur en vilsen själs förvirrade, av förföljelsemani drabbade hjärna som med övertygelsen om sin egen överlägsenhet och storhet tar sig friheten att kränka ett annat lands suveränitet. Jag vill säga som en man i det kränkta landet sa ” skit på dig P, far åt h-e” .

Nog om detta. Vi återgår till det som rubriken avser, 2021 och vad som hänt hos oss vad gäller vårt arbete med trä och textil. Efter att just ha avslutat redovisning med bokslut, skatt och egen sammanställning av årets resultat, har vi återigen kommit till frågan om vi skall fortsätta att tillverka slöjdredskap för försäljning till andra eller övergå till att enbart tillfredsställa våra egna behov. Ser man krasst ekonomiskt på saken skall vi inte fortsätta. Med ökande kostnader för att driva företaget, skyhöga elkostnader, höjda drivmedelskostnader och samtidigt stigande kostnader för produkter vi själva behöver för att kunna ge er kunder en bra service, måste vi öka våra intäkter. Frågan är hur? Medan vi försöker få svar på den frågan fortsätter vi i invanda spår, om än i ett tempo som passar oss. Eftersom all vår tillverkning sker hos oss, utan anställda, så kan vi inte massproducera i snabb takt. Det är inte heller avsikten utan det vi gör skall vara nöjsamt och ske i den takt vi tycker om. Vi försöker också alternera mellan produkterna som för tillfället görs för att därför inte få tomt i hyllorna. Jag kan säga att där är vi inte! När vi lägger in produkter tar det inte lång tid innan det återigen gapar tomt på den plats vi nyss hade fullt. Men alltså – det är tillfredsställande att det vi började med för mer än tjugo år sedan, där vi bara ville dela med oss av vad vi gjorde, fortfarande uppskattas av er kunder. Tack för det!

I det som jag nu kallar för min ateljé finns två vävstolar kvar. Vävstolen där mitt klänningstyg gjordes färdigt, läs mer här, och som förbättrats i många steg men ändå inte var helt bra, fick lämna plats för den nyinköpta. En handduksväv sattes upp med badhanddukar och handdukar i våffelväv. Badhanddukarna, fyra stycken, vävdes på hela bredden medan varpen delades och handdukarna vävdes sida vid sida.

Handduksväven

Handdukarna vävdes med fåll i betydligt tunnare garn än handduksväven, men visade sig vid närmare påseende bli för bubbligt när de fållades. Fållen klipptes helt enkelt bort och fåll gjordes i våffelväven istället. Det drog inte ihop sig lika mycket som väven föe övrigt vid tvätt, men blev bättre än tuskaftsväv till fåll.

Färdiga handdukar

I början på november utökades familjen med ytterligare ett barn, en liten pojke. Pojkens mamma som är mamma till ytterligare ett barn, har tidigare burit i bärsjal och nytt barn innebär ny bärsjal eller hur? Ny varp sattes upp i samma vävstol som tidigare härbärjerade handduksvarpen. Vävstolen kompletterades också med ytterligare utrustning – ett ryckverk. För Öxabäcks vävstolar innebär det en helt ny slagbom med tillhörande skyttel. Jag kompletterade med ytterligare en skyttel och ett antal spolpipor. Som tur är passar också mina pirns som jag använder till mina Schachtskyttlar. Med ett ryckverk gäller det sedan att få in rytmen och lagom tillslag. Det första var relativt enkelt. Att få skytteln att gå från sida till sida med lagom fart krävde lite pyssel med de snören som drar löparen (den kloss som skjuter på skytteln ut från ”boet” och likaså tar emot skytteln på vägen in). Jag modifierade upphängningen i slagbommen en aning och sedan fungerade allt som jag ville. Svårare var det med tillslaget. En tung bom kräver nästan ingen kraft så det gällde att vara lätt på handen.

Ryckverk, slagbom och skyttel
Bärsjal Slutet på väven med synligt gla´’hål

Förutom Ö-vävstolen, som nu står med sikt ut genom fönstret där verksamheten bland alla småfåglar kan beskådas samtidigt med vävningen, är det nu plats för en gobelängvävstol och min varpa.

Gobelängvävstol med bänk. I korgen Gobelängpinnar i stort format.
Varpan Notera min trådförare uppe vid taket.

Nu, i början av 2022, är vävstolen med bärsjalen tom och väntar på att få en varp för plädar. Här skall en annan av mina redskap få stå till tjänst, min skaftväxlare. Den tillkom för nästan tjugo år sedan då jag fick tag på information om den skaftväxlare Peter Collingwood konstruerat. KM stod, som alltid, till tjänst och byggde en skaftväxlare till min vävstol (den som nu är fråntaget meddlemsskapet i ateljén). Den använde jag att väva mönstrade mattor i ull, både gångmattor och större mattor. Nu skall en något förenklad variant med betydligt tätare mellan ”tangenterna” få ta plats i Cyrusvävstolen. Jag ser verkligen fram till att få komma igång med den.

Idéer är det gott om. För ett tag sedan gick min lilla ryggsäck sönder och planen var till en början att lämna in den till skomakaren för att laga den. Den idén fick inget starkare fäste. I stället dök en ny idé upp. Jag skall väva tyg till en ny ryggsäck. Planering följde, varp gjordes och inslagsgarn plockades fram. Nästa fas var att välja vävstol. De vävstolar som var lediga var stora och långa och mitt projekt krävde inte så lång varp och inga övriga finesser för att vävas. I mitt lilla vävrum i bostaden stod min ”resevävstol”. Ja den är egentligen för stor och tung för att kallas så, men den har gjort en hel del resor då vi har deltagit på hantverksmässor och den har varit med. Jag behöver väl knappast tala om att det är KM som har gjort den åt mig. Upprinnelsen var en kraschad Fia-kasett. Bommarna togs tillvara och blev varp och tygbom i den nya vävstolen. Resterande tillverkades efter önskemål från – ja ni vet vem – mig. På mässorna var den ett dragplåster som rönte stor uppmärksamhet mestadels från män som diskuterade funktion och kom med glada tillrop. Vävstolen är högst kompetent, tar relativt liten plats, i hopfällt läge ca 40 cm, är stadig och har 8-skafts upprättstående kontramarsch. Vävbredden är ca 65 cm , lagom mått för små projekt. Det var bara ett problem. I vävstolen sitter en smal varp för Finnväv som kom av sig. Jag har svårt att dra av en väl pådragen varp, så vad göra? Man får väl vara så god och åtminstone väva några små försök med Finnväv även om även små försök tar tid. Hur var det nu?

”Resevävstolen” Pella.
”Första” försöket med ofullständigheter och missar.

Första försöket med plockad dubbelväv om man inte räknar de otaliga band med plockat mönster som jag vävt. Ett långsamt sätt men inte dumt, om man som jag, behöver öva på tålamod. En annan sak som är praktiskt med denna vävstol är att den får plats i vårt vardagsrum så det går att väva och (nästan) kommunicera samtidigt. Så här sitter jag nu och väver och planerar nästa projekt och nästa, och nästa…

Spår

Vi lämnar spår efter oss vart vi än rör oss. En del spår är avsiktliga andra inte. En del spår väljer vi aktivt själva, andra finns utan att vi medverkar till dem eller kan påverka förekomsten. Idag handlar spåren om omvärldens sätt att hantera ett scenario som vi inte i vår vildaste fantasi kunde tro skulle hända i vår livstid – Corona. När denna farsot började spridas över världen, tidigt under 2020, var vi inte beredda på den inverkan det skulle få på vårt liv, våra relationer eller vårt handlingssätt. Vårt liv har förändrats på många sätt. Tillhör man riskgrupp blev man automatiskt utestängd, blockerad, från aktivt liv under nästan ett år. All kontakt med omvärlden fick ske via sociala media, inga kontakter med familj eller bekanta som inte tillhörde det egna hushållet var ”tillåtna” vilket innebar att inte kunna träffa barn och barnbarn, som för vår del, finns utspridda över hela södra Sverige.

Inköp fick ske via beställning via nätet, och vad vi har använt nätet. Vi har beställt mat som sedan har kunnat hämtas på valfritt ställe, i små skåp, ibland fanns den tillgänglig i andra fall fick vi vänta femton minuter medan personalen plockade in den i skåpen. Att handla via nätet är till viss del praktiskt, till viss del inte eftersom de varor man i vanliga fall kan bedöma på plats, nu väljs av någon annan utan samma preferenser som mig. Det har fungerat men blivit avsevärt dyrare.

Förutom maten har vi handlat allt vi behövt över internet. Eftersom vi de senaste åren arbetat med att iordningställa en arbetslokal, tidigare använt för hantering av ullen från våra får, har vi haft möjlighet till meningsfull sysselsättning även under pandemin. En del gånger har vi varit tvungna att ge oss ut utanför bostaden för att få hem bland annat en del material för att kunna färdigställa utrymmet eller under senare delen av 2020, införskaffa en del behövlig inredning. En del av detta har kunna handlats på nätauktioner för att enbart hämtas upp.

Mitt i allt arbete gick vår varmvattenberedare sönder. En liten fläck i kanten som noterades den ena dagen blev till en sifon den andra dagen med vatten som formligen sprutade ut över tvättstugans inredning och golv. Innan husbon’n hann att stänga vattentillförseln och börja tömma beredaren på ett mer ordnat sätt fick vi torka vatten som runnit ut på golvet. My-y-y-cket vatten! Vi diskade för hand i cirka en vecka innan nästa varmvattenberedare kunde installeras och vi fick varmvatten igen. Det första vi gjorde var att ta var sin dusch. En mycket njutbar sådan.

Den gamla varmvattenberedaren

Så kom vi då till början av 2021 då all el var monterad, lokalen försedd med värme och inredningen monterad och det som var tänkt att finnas i lokalen skulle få hitta sin plats. Hyllor (inköpta på nätauktion för en otroligt billig peng) fylldes med vävgarner av framför allt ull i olika kvalitéter, butiksdiskens skiva oljades in – många gånger- för att bli tålig, en del av de slöjdredskap och DIY-kit plockades in i hyllor och korgar för att stå färdigt när/om kontakten med våra kunder kan bli som tidigare och vi kan tillåta besök och handel på plats.

Efter att garnet fått plats i hyllorna kom turen till några stora vävstolar. En av dessa hade tidigare haft sin plats i det kombinerade kontoret, skärrummet, förvaringsrummet och vävrummet. Trångt, men med tiden har vi blivit riktigt bra på att gå sidledes i stället för rakt fram och det har fungerat. Den andra vävstolen är en harneskvävstol som tidigare stått till allmän beskådan för besökare i vårt vardagsrum. Hopplockad, på den enda plats som inte inkräktade på vårt personliga utrymme (om man är mycket tolerant och har visioner för framtiden) men måste tett sig väldigt underligt för människor som vågat sig fram till detta par som inrett sitt hem så märkligt. Utrymmet som var så väl dimensionerat för vår hantering av ull, är nu väl utnyttjat även om jag fortfarande har några vävstolar som inte fått plats här eller på annan plats i vårt lilla hus.

Vy från entrén

Kvar på kontoret blev en plats för packning av order, återställd plats på skärbordet och obeskuren kontorsplats. Och fortfarande finns det fyra vävstolar kvar på annan plats i huset.

Packbord

Nu väntar vi på utlovad vaccination mot Covid-19, om vi nu kommer fram innan alla icke riskgrupper, kommunchefer, politiker och deras anhöriga snikit till sig all tillgänglig vaccin och innan smittan nått oss trots försiktighet, munskydd och isolering.

Kaizen

Ett begrepp som förekommer inom företagsvärlden är Kaizen – ständiga förbättringar. Det är användbart också i det lilla, att förändra, förbättra och utveckla sig själv och sin verksamhet är viktigt. Allt blir inte som man tänkt sig, då är det bara att ta nya tag. Annat blir precis så bra som det var tänkt och arbetet flyter lätt och smidigt. Min partner i utvecklingsarbetet är KM, min livspartner, som (gärna) lyssnar till mina ideer och som dessutom är en fena på att hitta kluriga lösningar för utförandet av desamma.

Det senaste projektet uppstod när äldsta barnbarnet hade önskemål om en tunnare bärsjal till sommaren. Efter en del funderande blev beslutet att väva en sjal i damast. Att väva damast startar alltid med ett rutblock och blyrtspenna. Först när mönstret är färdigritat flyttar jag över till datorn och lägger in det i mitt vävprogram för att få fram dragnota och solvnota. Jag skulle definitivt kunna använda min kladd men det är mer praktiskt att kunna skriva ut några kopior, dels för att ha vid arbetet dels att spara i pärm.

Start på projektet

Sedan återstår att välja garn till varp och inslag och att varpa, denna gång en flerfärgad varp med ett enfärgat ljusare inslag.

Varpen klar

Det blev problem med varpens många färgbyten som medförde att sektionsvarpbommen blev opraktisk att använda. Det var den bommen som var försedd med förlängning. Vävstolen är försedd med två garnbommar men bara en har förlängning. Efter samtal med KM kom vi fram till att modifiera vävstolen (igen) denna gång med en förlängning som kunde härbärgera båda bommarna med samma avstånd till mönsterskaften.

Utseende innan förändring

Efter KM’s arbete ser västolen ut så här.

Vävstol med förlängning och början på varp

Tunn varp innebär många stygn och många lod för att tynga varpen. Loden jag hade sedan tidigare fick kompletteras med 100 nya av samma sort. För att räcka till fick jag också ta till ett antal lod sydda av tyg och fyllda med sand som jag gjorde för många år sedan och som är betydligt tystare än metalloden.

Solvning i mönstersolv

Att sätta upp en vävstol för damast tar tid. Alla trådar skall solvas två gånger. Eftersom jag valt att sätta alla solv på ett skaft för att solva skall dessa senare fördelas i rätt ordning på mönsterskaften. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och styrka i armarna. Loden för denna uppsättning väger 17 kilo. Nu återstår att solva färdigt och knyta fram innan mönstret kan provvävas och skärskådas för att se om resultatet blev som det var tänkt.