Spår

Vi lämnar spår efter oss vart vi än rör oss. En del spår är avsiktliga andra inte. En del spår väljer vi aktivt själva, andra finns utan att vi medverkar till dem eller kan påverka förekomsten. Idag handlar spåren om omvärldens sätt att hantera ett scenario som vi inte i vår vildaste fantasi kunde tro skulle hända i vår livstid – Corona. När denna farsot började spridas över världen, tidigt under 2020, var vi inte beredda på den inverkan det skulle få på vårt liv, våra relationer eller vårt handlingssätt. Vårt liv har förändrats på många sätt. Tillhör man riskgrupp blev man automatiskt utestängd, blockerad, från aktivt liv under nästan ett år. All kontakt med omvärlden fick ske via sociala media, inga kontakter med familj eller bekanta som inte tillhörde det egna hushållet var ”tillåtna” vilket innebar att inte kunna träffa barn och barnbarn, som för vår del, finns utspridda över hela södra Sverige.

Inköp fick ske via beställning via nätet, och vad vi har använt nätet. Vi har beställt mat som sedan har kunnat hämtas på valfritt ställe, i små skåp, ibland fanns den tillgänglig i andra fall fick vi vänta femton minuter medan personalen plockade in den i skåpen. Att handla via nätet är till viss del praktiskt, till viss del inte eftersom de varor man i vanliga fall kan bedöma på plats, nu väljs av någon annan utan samma preferenser som mig. Det har fungerat men blivit avsevärt dyrare.

Förutom maten har vi handlat allt vi behövt över internet. Eftersom vi de senaste åren arbetat med att iordningställa en arbetslokal, tidigare använt för hantering av ullen från våra får, har vi haft möjlighet till meningsfull sysselsättning även under pandemin. En del gånger har vi varit tvungna att ge oss ut utanför bostaden för att få hem bland annat en del material för att kunna färdigställa utrymmet eller under senare delen av 2020, införskaffa en del behövlig inredning. En del av detta har kunna handlats på nätauktioner för att enbart hämtas upp.

Mitt i allt arbete gick vår varmvattenberedare sönder. En liten fläck i kanten som noterades den ena dagen blev till en sifon den andra dagen med vatten som formligen sprutade ut över tvättstugans inredning och golv. Innan husbon’n hann att stänga vattentillförseln och börja tömma beredaren på ett mer ordnat sätt fick vi torka vatten som runnit ut på golvet. My-y-y-cket vatten! Vi diskade för hand i cirka en vecka innan nästa varmvattenberedare kunde installeras och vi fick varmvatten igen. Det första vi gjorde var att ta var sin dusch. En mycket njutbar sådan.

Den gamla varmvattenberedaren

Så kom vi då till början av 2021 då all el var monterad, lokalen försedd med värme och inredningen monterad och det som var tänkt att finnas i lokalen skulle få hitta sin plats. Hyllor (inköpta på nätauktion för en otroligt billig peng) fylldes med vävgarner av framför allt ull i olika kvalitéter, butiksdiskens skiva oljades in – många gånger- för att bli tålig, en del av de slöjdredskap och DIY-kit plockades in i hyllor och korgar för att stå färdigt när/om kontakten med våra kunder kan bli som tidigare och vi kan tillåta besök och handel på plats.

Efter att garnet fått plats i hyllorna kom turen till några stora vävstolar. En av dessa hade tidigare haft sin plats i det kombinerade kontoret, skärrummet, förvaringsrummet och vävrummet. Trångt, men med tiden har vi blivit riktigt bra på att gå sidledes i stället för rakt fram och det har fungerat. Den andra vävstolen är en harneskvävstol som tidigare stått till allmän beskådan för besökare i vårt vardagsrum. Hopplockad, på den enda plats som inte inkräktade på vårt personliga utrymme (om man är mycket tolerant och har visioner för framtiden) men måste tett sig väldigt underligt för människor som vågat sig fram till detta par som inrett sitt hem så märkligt. Utrymmet som var så väl dimensionerat för vår hantering av ull, är nu väl utnyttjat även om jag fortfarande har några vävstolar som inte fått plats här eller på annan plats i vårt lilla hus.

Vy från entrén

Kvar på kontoret blev en plats för packning av order, återställd plats på skärbordet och obeskuren kontorsplats. Och fortfarande finns det fyra vävstolar kvar på annan plats i huset.

Packbord

Nu väntar vi på utlovad vaccination mot Covid-19, om vi nu kommer fram innan alla icke riskgrupper, kommunchefer, politiker och deras anhöriga snikit till sig all tillgänglig vaccin och innan smittan nått oss trots försiktighet, munskydd och isolering.

Kaizen

Ett begrepp som förekommer inom företagsvärlden är Kaizen – ständiga förbättringar. Det är användbart också i det lilla, att förändra, förbättra och utveckla sig själv och sin verksamhet är viktigt. Allt blir inte som man tänkt sig, då är det bara att ta nya tag. Annat blir precis så bra som det var tänkt och arbetet flyter lätt och smidigt. Min partner i utvecklingsarbetet är KM, min livspartner, som (gärna) lyssnar till mina ideer och som dessutom är en fena på att hitta kluriga lösningar för utförandet av desamma.

Det senaste projektet uppstod när äldsta barnbarnet hade önskemål om en tunnare bärsjal till sommaren. Efter en del funderande blev beslutet att väva en sjal i damast. Att väva damast startar alltid med ett rutblock och blyrtspenna. Först när mönstret är färdigritat flyttar jag över till datorn och lägger in det i mitt vävprogram för att få fram dragnota och solvnota. Jag skulle definitivt kunna använda min kladd men det är mer praktiskt att kunna skriva ut några kopior, dels för att ha vid arbetet dels att spara i pärm.

Start på projektet

Sedan återstår att välja garn till varp och inslag och att varpa, denna gång en flerfärgad varp med ett enfärgat ljusare inslag.

Varpen klar

Det blev problem med varpens många färgbyten som medförde att sektionsvarpbommen blev opraktisk att använda. Det var den bommen som var försedd med förlängning. Vävstolen är försedd med två garnbommar men bara en har förlängning. Efter samtal med KM kom vi fram till att modifiera vävstolen (igen) denna gång med en förlängning som kunde härbärgera båda bommarna med samma avstånd till mönsterskaften.

Utseende innan förändring

Efter KM’s arbete ser västolen ut så här.

Vävstol med förlängning och början på varp

Tunn varp innebär många stygn och många lod för att tynga varpen. Loden jag hade sedan tidigare fick kompletteras med 100 nya av samma sort. För att räcka till fick jag också ta till ett antal lod sydda av tyg och fyllda med sand som jag gjorde för många år sedan och som är betydligt tystare än metalloden.

Solvning i mönstersolv

Att sätta upp en vävstol för damast tar tid. Alla trådar skall solvas två gånger. Eftersom jag valt att sätta alla solv på ett skaft för att solva skall dessa senare fördelas i rätt ordning på mönsterskaften. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och styrka i armarna. Loden för denna uppsättning väger 17 kilo. Nu återstår att solva färdigt och knyta fram innan mönstret kan provvävas och skärskådas för att se om resultatet blev som det var tänkt.