Emma – Sida 19 – En fULLständigt FÅRfärlig blogg

Naturligt arbete

Gårdagen bjöd på hyfsat väder och gårdens folk passade på att göra en insats för vår natur. Tidigare generationer av gårdsfolk använde en hel del tråd för att hägna in marken med avsikt att hålla gårdens djur innanför gränsen. Trådsorten fungerade säkert avskräckande eftersom den var försedd med kraftiga hullingar med en tendens att fastna i både djurpäls och människoskinn om man vågade sig på äventyret att ta sig över eller under densamma.

Ja, som du säkert redan gissat handlar det om taggtråd. Taggtråd ingår inte i vårt sätt att stängsla eftersom vi har får och har stängslat med fårnät. Taggtråden har heller inte varit i bruk sedan vi tog över ansvaret för gården. Vi har plockat ihop massor under årens lopp men ändå hittar vi tråd som kommer fram när vi röjer eller bara tar en promenad och råkar få syn på några rostiga bitar som tittar fram ur marken. Att dra rostig taggtråd som genom tidens inverkan blivit omedgörlig, går av om man drar för hårt och som inte går att rulla ihop utan stora ansträngningar ger i alla fall en viss tillfredsställelse. Nu kan både skogens djur och vi människor röra oss i skogen utan att riskera sår av taggtrådsrester med blodförgiftning som följd. Nu har släpkärran lastats med både tråd och annat som tjänat ut och inte på något sätt kan återanvändas mer. Nu skall skrotfirman få ta hand om allt.

När vi gick i skogen lyste det plötsligt klart turkos i mossan. Ett ägg ca 2 cm långt och helt intakt låg på mossbädden. Kan det vara en inkräktare som behövt större plats i boet och kastat ut ägget? Något svar får vi inte. Händelser som sådana finns inte att läsa om på sociala medier utan förblir en av skogens hemligheter.

Materialtillpassning

Som bekant har vi åtgång på material i vår tillverkning av slöjdredskap. När lagret börjar bli mindre är det dags att fylla på med nytt material som hinner torka till innan det skall användas. Vi har egen skog och ibland måste den ansas i kanten för att den så begärliga elförsörjningen inte skall lida skada vid de blåsväder som då och då uppträder i trakten. Själva fällningen av träden har ombesörjts av yrkesmän, men att reda upp röran blir vår sak.
När man nu har fällda träd med en grövre dimension fick KM för sig att prova att klyva stocken på gammalt vis, alltså med slägga och kilar. Som medföljande blev min uppgift att dokumentera försöket. En bit blev dokumenterat med mobilens kamera.

Här kommer ett smakprov

Det skall tilläggas att stocken nu är i två delar som skall sågas upp till plankor för användning i något av våra många projekt (dock ej i vår tillverkning eftersom stocken är gran).

En stickig historia

När man nu har beslutat sig för att väva upp tyg till sockendräkter, är det bara att ta ett steg till och plocka fram knyppeldynan som de senaste 8 – 9 åren har tillbringat en något undanskymd tillvaro.

Hembygdsdräkter skall ha en huvudbonad, ofta i form av en bindmössa. En bindmössa har ett stycke, en spets eller ett broderat tyllstycke, i mössans framkant. För de dräkter jag tänker på har den ena en knypplad spets och den andra ett broderat stycke.

På min knyppeldyna har det suttit en påbörjad spets, en del av två spetsar som skall monteras tillsammans. Spetsen hade inte blivit mer än en knapp decimeter innan dynan ställdes undan. Nu var det dags att ta fram och slutföra denna spets för att sedan fortsätta med den breda spetsen. Men … hur i hela friden var det jag gjorde med slagen, nålarna mm? Fram med bok, mönsterblad och och ta på tänkarluvan. Efter ett tag och flera misstag föll poletten ned och där var den, Nunneudden.

Bilden är någon dag gammal så spetsen har nu blivit längre och det är inte längre ett problem att komma ihåg de olika slagen.

Att sitta med knyppling är ett bra alternativ när det gäller att ta det lugnt vid vävstolen för att inte bråka för mycket med nacken och axeln och när pollenhalterna stigit till mängder som en känslig kvinna inte tål.

Böcker, böcker, böcker

Jag har troligtvis nämnt tidigare att jag älskar litteratur och läsande och speciellt facklitteratur får mig att känna ett intensivt ha-behov. Den kunskap och det arbete som en författare lägger ned på att skriva och ge ut en bok späckad med fakta ger mig oftast en positiv känsla.

Den senaste boken jag införskaffade och som nu är läst från ”pärm” till ”pärm” är Ull blir vadmal, författare Kerstin Paradis Gustavsson. Boken är omfattande, 296 sidor, med Kerstins samlade kunskap om ull och vadmalstillverkning. Bokens innehåll är samlat i kapitel som behandlar olika delar av processen och också tar upp ull och vadmal ur ett historiskt perspektiv. I jämförelse med Kerstins tidigare bok om vadmal har denna nya bok gått djupare in i ämnet.

Ett önskemål, som jag också framfört till Kerstin, är att en så omfattande bok borde vara inbunden istället för klistrad. Min erfarenhet av klistrade fackböcker är inte särskilt god. (Se mitt inlägg om Pattern and Loom, boken som blev till lösbladssystem efter endast ha öppnats vid några få tillfällen.) Boken skulle tyvärr då blivit ännu dyrare än nu. Kostnaden blir strax under 600 kronor i nuvarande tappning.

Läsmässigt är den, om man kan bortse från den för mig besvärande styckeindelningen med ett antal ord i fetstil i början på varje nytt stycke, en trevlig bok. Den hade dock enligt min åsikt tilltalat mig mer om styckena varit en mer sammanhängande text som den tidigare boken om vadmal. Nu får den mig att se ett antal meningar, av typ klippa och klistra, som sammanfogats utan sammanhang, vilket inte alls är fallet om man bortser från fetstilen.

För att se vad jag menar visar jag en sida av varje bok som jämförelse.

Det skall tilläggas att bokens innehåll tilltalar mig mycket och en inbunden variant skulle kännas bättre och tåla bläddring fram och tillbaka utan att man riskerar samma sak som hände med min ”Pattern and loom”.

Jag ser fram mot fler böcker av Kerstin som med sin kunskap kan berika oss andra som också gillar att arbeta med det finaste materialet som vi begåvats med – ULL.