På mormors tid – In grandma’s time

English below

Min mormor var, förutom att ha fött tio barn, också handväverska. Vid sidan av alla praktiska bestyr i hemmet med barn och djur, vävde hon åt en lokal förläggare. Det hon vävde var handdukar i gåsögon. De redskap hon använde, vävstolen, varpan, rullar och rullställning, garnvindor med mera, fanns kvar på gården när vi tog över på sent 1980-tal. Vävstolen hade jag fått ta över redan innan i samband med att jag gick vävutbildning i slutet av 1960-talet. Det var min första vävstol, av äldre modell med stock som varpbom, troligen tillverkad av min morfars morbror som var möbelsnickare. Den saknade sträckbom, knäbom och lattor, hade fast sittbänk vilket gjorde att vävstolen stod stilla när man slog hårt och tramporna var fästa vid främre bommen. Den vävstolen var min läromästare. Det var då jag lärde mig hantera och kompensera för det inte helt perfekta som att bommen hade en spricka som gjorde att den inte hade exakt samma omkrets över hela bredden eller att slagbommens hål var rejält slitna.

Till mormors vävstol fanns också vävskedar av äldre typ. Dessa visste jag inte om innan vi tog över gården och kunde gå på upptäcksfärd i det gamla huset. På vinden fanns också en väggfast varpställning med knaggar uppsatta i takstolarna, en stor varpa på över fyra meters omkrets som vid varpning togs ner i rummet och placerades i ett fäste i taket och en varpfot på golvet. Till varpan hörde en spolställning för rullar som till utseendet liknade stora spinnrocksrullar. På dessa spolades garnet upp troligtvis med hjälp av spinnrocken som fanns tidigare i huset.

Vävskedarna är tillverkade med trä- eller vassrör, vilket har jag inte kunnat avgöra, och är betydligt lägre än de jag använde i början av min vävbana. Av de sex gamla vävskedar jag har varierar höjden mellan knappt 8 cm och 9,5 cm. Längden var anpassad till vävstolens slagbom. Skedarnas längd varierar från den kortaste som mäter 67,5 cm och till den längsta som mäter 105 cm. Antal rör/10 cm sträcker sig från 40 till 95.

Några av de gamla vävskedarna – Some of the old reeds

Uträkningen med antal rör är min egen. Det finns en äldre märkning men tiden har gjort den omöjlig att tyda. En av vävskedarna har en indelning som jag uppfattar som indelning i bund. Antal rör mellan de iknutna trådarna är 48, vilket omvandlat till två trådar i rör innebär 96 trådar i ett bund. Talet användes för att räkna ut garnåtgången till en varp.

Indelning i bund – the reed divided in “bund” an old swedish word for an amount of threads in a warp

Mer om indelning av trådar i pasma, bund med mera finns att läsa på www.bergdalaspinnhus.com/artiklar (där man kan hitta en massa intressant) och i “Lanthemmens vävstolar” förf. Gertrud Grenander Nyberg.

En av väskedarna är märkt i båda ändarna med NPAS vilketborde vara tillverkarens märkning. Vem denne NPAS var är okänt för mig.

Under 1990- talets sista år använde jag en av de gamla vävskedarna när jag vävde vilket gick att se på grund av den lilla ojämnhet som blev i den färdiga vävnaden. Nu finns skedarna mer till lyst och som en rest och påminnelse om mormors arbete.

Grandma’ was a mother of ten and also a hand-weaver. Beside all practical daily work with children and animals, she wove goose-eyes towels for a local tissue publisher. The tools she used, the loom, warping-mill, bobbins and bobbin-stand, yarn-winders and more, were found in the old house when we bought the farm in the late 1980s. I allready had gotten the loom when I studied weaving in the late 1960s. This loom was my first one, an ancient type of loom with a log of wood as the warp-beam, and probably made of my grandfathers uncle who was a furniture carpenter. The loom had no back-beam, no knee-beam or lamms, there were a bench attached to the loom wich made the loom stand still when beating in the weft and the treadles were fastened in the front under the bench. This loom was my teacher. I learned how to cope and compensate the not so perfect details such as the log having a crack making the perimeter not the same all across the width or that the holes for hanging the beater were worn due to grandm’as intensive weaving.

Grandma’s loom also had old fashion reeds. I didn’t know those existed before we bought the farm and I could go exploring the old house. In the attic there were warp pegs fasten to the rafters, and a big warping-mill more than 4.6 yards circumference. When grandma’ were going to make a warp she took the warping-mill down to the room och fastened it to the ceiling and a foot on the floor. With the warping-mill there were a bobbin stand with bobbins that look alike large spinning wheel bobbins. To load these bobbins they used the spinning wheel that was in the house.

The reeds are made of wood or reed, I can’t say wich and they are much lower than those I used in the start of my weaving. The hight is between barely 3.1″ to 3.7″. The length were to fit into the looms beater and varies between 2.4 feet and 3.7 feet. The reed size 10/dpi is between 15/16 to 37/38. (se pic 1.)

The calculation of number of spaces is my own. There are older markings but over time they have become unreadable. One of the reeds has threads with even spaces, a division which I perceive as a division into bundles ( in Swedish bund). The number of spaces between the threads is 48, which converted to two threads in every space means 96 threads in a bund. The numbers was used to calculate the yarn supply for a warp.

One of the reeds has markings in both ends, NPAS, wich could be the manufacturers marks. Who this NPAS was I don’t know.

During the last years of 1990s I used one of the old reed when weaving, wich one can see in the small irregularities in the fabric. Now the reeds are more for pleasure and to remind me of my grandmothers work. A grandma I didn’t meet in person. She died when my mother was only 16 years old. But I’ve been told about her weaving and that she was a mild woman that allowed the kids ride carousel on the warping-mill when not in use.