Författare: emma

Ni som känner mig vet säkert att jag har en faibless för gamla spinnrockar. Inte spinnrockar som är vrak utan helt användbara men gamla spinnrockar, kanske gjorda av en känd spinnrocksdrejare ibland även av okända sådana.
Jag har många gånger fått höra att gamla spinnrockar saknar möjligheter att spinna det garn man vill ha och lika många gånger har jag protesterat och sagt att det beror inte på spinnrocken utan helt och hållet på spinnerskans kunskaper.
Trots detta upprepas det som ses som en sanning gång på gång.
Nya spinnrockars företräden framhålls som det mest fantastiska och sägs ha en så fantastisk utveckling från de där stenåldersvarianterna.
Vad är det då som de moderna spinnrockarna sägs kunna åstadkomma som de gamla inte kunde.
Jo, de sägs kunna:

•  spinna alla sorters garn, både tunt och tjockt, eftersom de har olika utväxling inbyggda genom flera spår på spinntrissorna.
• de har två trampor, i alla fall kan man få de flesta med två.
• det går fortare att trampa med två trampor
• de har spinnvingar med flyttbara krokar istället för fasta
• de har större spolar än de gamla

Det enda som är en förbättring, som jag ser det, är de större spolarna.

Att spinnrockarna med två trampor skulle ses som en fördel håller jag inte med om. I mitt arbete som ergonom, med arbetsmiljö och arbetsställningar som huvudsaklig arbetsuppgift, vill jag hävda att alla låsta arbetsställningar förr eller senare leder till belastningsskador. Två trampor leder automatiskt till en låst arbetsställning som man inte behöver ha med en gammaldags spinnrock med en stor trampa.
Denna stora trampa tillåter att man trampar med båda fötterna men också att man kan ändra arbetsställning och sitta i många olika positioner.
Att det går fortare när man trampar med två trampor är fel. Hjulet kan gå ett varv med en trampa och med två trampor går det också ett varv men med två tramptag. Energivinst? Nej inte alls.

Även äldre spinnrockar hade på vissa håll en flyttbar glidande krok. Inte alla men det var fullt möjligt att också tidigare tillverka spinnvingar med flyttbar ”krok”. Det var mer en fråga om varje spinnrocksmakares tycke och smak än brist på möjlighet eller kunskap.
Många gamla spinnrockar var försedda med flera spinnvingar med olika storlekar på drivtrissorna och spolarna för att passa för den tidens spånad av olika typer av garn. Idag har man samlat dessa drivtrissor i en trissa med flera spår. En förbättring? Ja om man inte har så stor erfarenhet  så är man hjälpt av dessa. En erfaren spinnerska kan moderera sitt spinnande och också med en utväxling åstadkomma olika typer av garn.
Spolarnas storlek kan ses som en förbättring och kan också vara det eftersom de rymmer en större mängd garn. En nackdel är att en stor spole, efterhand som den fylls, påverkar indraget som måste justeras.Ett litet problem men …

En sak som kan vara bra på nyare spinnrockar är att pipan oftast har en större diameter än äldre spinnrockar. En klar fördel om man skall spinna tjockare garn eller art yarn. Även ovana spinnerskor kan ha nytta av  en större pipa som är mer förlåtande för ojämnheter i garnet.

Nu tänker vän av ordning ” Det är ju lätt att säga att det går att spinna olika garner på en gammal spinnrock men vi har inte sett några bevis. Prata går ju men sen.”
Därför har jag naturligtvis spunnet garn på min spinnrock av äldre modell med en spinntrissa som har utväxling 10:1.
Jag har använt värmlandsull, klippt som helårsull, tvärt emot vad jag brukar göra. Den är kardad på maskin och varje flor är delad i

1. remsor på längden för att spinna ett garn med kort drag (kamgarn)
2. remsor  tvärs över floret som rullats till kardrullar och spunnits med långdrag från rullens sida (kardgarn)

För att jämföra de olika dragens inverkan på storlek och utseende på garnet spanns fyra olika garn med varje sätt.
Här är resultatet.

 På bilden finns också den spinnrock jag använt.

Det är alltid roligt att få lov att förmedla de kunskaper man tillskansat sig under årens gång därför brukar jag ha spinnkurser vid några tillfällen varje år.
Mina kurser har jag i mitt hem vilket innebär att det är få elever vid varje kurs. Dagarna brukar vara intensiva och kursdeltagarna brukar se ganska trötta ut när kurserna avslutas.
Det som fascinerar mig är hur idoga de är och så mycket de lär sig under de två heldagar som kursen pågår.
För några dagar sedan släppte jag iväg ytterligare några elever som nu får testa sina vingar på egen hand.
Många olika spinnrockar har passerat hos mig under kurstillfällena och alla har lärt sig hantera sin sorts spinnrock på det sätt som spinnrockens förutsättningar tillåter men också provat på andra typer av spinnrockar.
I en del fall har det lett till inköp av en annan spinnrock i andra fall behålls den befintliga spinnrocken som arbetsredskap.
Oavsett vilket, vet jag att några spinnerskor till har kunnat ta till sig spinnandets fantastiska möjligheter och i sin tur går ut och inspirerar andra.

Förberedelse av ull för spånad av kamgarn

Träning i att spinna långdrag

Avslutad kurs innebär att också jag behöver några dagar för att komma upp i tempo igen.
Ett bra sätt är att sortera och tvätta ull och att packa den färdiga ullen för en kommande transport till karderiet. Jag har nämligen beslutat att överlåta detta arbete för att i stället kunna syssla med annan skapande verksamhet. Jag är förutom spinnerska också väverska med egen design. Mina vävstolar har fått stå tillbaka när jag har kardat ull men nu skall min energi delas mellan spinnrockar och vävstolar.