En fULLständigt FÅRfärlig blogg – Sida 12 – En sida om livet med ull, får och livet i allmänhet

Säkerhetstänk

Att se till att man har en bra arbetsmiljö när man arbetar, oavsett vilket arbete man än utför, är av största vikt. Inte minst gäller det när man arbetar med maskiner av olika slag. Eftersom husfrun, i sitt tidigare yrkesliv, arbetat med arbetsmiljöfrågor som konsult knuten till större företag, har säkerhetsfrågan getts stort utrymme i det egna arbetet. Men är oturen framme kan saker och ting utvecklas åt ett håll man har minimal makt att påverka. Så var det i husbon’ns arbete häromdagen. Vid tillverkningen av våra slöjdredskap består en del av arbetet av att såga upp ämnen i olika dimensioner.

Sågen som användes till att såga upp virke i mindre delar består av en stor sågklinga nedsänkt i ett bord där virket förs mot sågklingan i riktning från kroppen på handhavaren. Virket som valts för sågning var tätvuxet och utan synliga defekter, vilket inte innebär att det inte finns. Det virket som skulle sågas hade just en sådan dold defekt som fick sågklingan att hugga och virket att slå tillbaka med full kraft mot husbon’n som stod mycket strategiskt placerad vid sågens kortända. Tilläggas skall att husbon’n har skyddsutrustning i form av ett stort förskinn, inhandlat mitt i djupaste skogarna i sydvästra delen av Småland i husfruns födelsebygd, småföretagarnas centrum Gnosjö.

När virket med full kraft slog tillbaka, var det detta förskinn som räddade den mest centrala delen av husbon’ns kropp från att totalt demoleras. Resultatet av incidenten blev en utbredd blåfärgning som, trots ispåse i handduk för att kyla ner och begränsa skadan, blev en tydlig påminnelse om att man måste vara nogrann med skyddsutrustning och handhavande för att inte råka ut för skador som kan äventyra tillverkningen av detaljer till våra redskap.

Nu några dagar efter incidenten börjar blånaden minska och husbon’ns ädlare delar har återtagit sitt ursprungliga utseende så vitt man via ett ytligt påseende kan bedöma. Slutet gott allting gott.

Genvägar eller senvägar

Alla söker vi väl efter att förenkla eller underlätta vårt arbete. Ibland lyckas vi och kan glädjas åt att våra framsteg, ibland är resultatet gott men tidsvinsten tveksam eller saknas helt.

Varpning är ett sådant moment som skulle må bra av att kunna göras på ett smidigt sätt för att få en jämn och problemfri vävning. Ett sätt skulle kunna vara att efterlikna industrins sätt och varpa i sektioner. För att kunna konstatera om det faktiskt underlättar arbetet måste man prova. Först krävs att man har den utrustning som krävs, alltså måste vävstolens varpbom utrustas med en tillsats för sektionsvarpning. Denna består av fyra lister med borrade hål i två rader. I dessa hål sätts stålbyglar i mitt fall med två centimeters mellanrum. Listerna skruvas fast på varpbommen. För att varpningen skall kunna ske smidigt gäller det att vara noga så att byglarna placeras exakt mitt för varandra.

Förutom bommen behövs någon form av hållare för de spolar som skall generera den färdiga varpen. För varje sektion med varptrådar som krävs i det två centimeter breda utrymmet måste det finnas en spole som lämpligen placeras i ett spolrack eller annan typ av hållare. Mormors spolställ, förvarat på vinden i gamla gårdshuset, blev en del av installationen.

Samtliga trådar skall samlas till en knappt två centimeter bred varp i en hållare med möjlighet att påverka spänningen av trådarna och sedan är det bara att dra på rätt längd i varje mellanrum på bommen tills hela varpens bredd är kompletterad. Nu är det väl inte ”bara”. Det gäller att vara uppmärksam så att alla trådar hamnar där de skall, rätt längd dras på, att skälet blir riktigt och att trådarna klipps av med rätt längd kvar i ”svansen”.

Hur är det då med tidsåtgången? Det blir ingen tidsvinst! Att varpa i sektioner går inte snabbare än att varpa en varpfläta eller två. Blir det bättre pådraget? Ja, spänningen på trådarna blir lika i varje sektion förusatt att alla spolar har lika mycket varp. Det krävs lika många spolar som antal varptrådar vilket kräver att man antingen kan spola om varpgarnet till fler spolar eller att man använder samma varpgarn till fler varpar för att motivera inköp av ett större antal spolar av samma material, färg och kvalitet.

Efter varpning, solvning och framknytning kommer så arbetet med att se om bilden i huvudet motsvarar det färdiga resultatet. I detta fall är det en bärsjal att användas för att bära familjens allra nyaste medlem som väntas om någon vecka.

Vårbestyr

Tydliga vårtecken har blivit synliga. Tranor flyger mot åkrarna vid sjön. Kanske ett av de par som brukar häcka på en åker i närheten och stannar kvar hela sommaren. De gör inte som de stora streck som stannar enbart för att hämta krafter på sin väg mot norr. Förutom tranor är beteshagarna vid sjöarna i trakten fulla av gäss, både grågäss, sädgäss och vitkindad gås. En enstaka myskand fanns mitt ibland gässen men verkade sakna partner.

Förutom alla fåglar, vars läten får luften att vibrera, har träd och buskar börjat göra sitt bästa för att skapa liv till nästa års växtlighet. Luften fylls av pollen från alla hängen från hassel, al och asp. Ett inte fullt så angenämt tillstånd för alla som liksom mig påverkas av detta. Tur att det finns allergitabletter annars vore alternativet att bli kvar inomhus utan att kunna njuta av ett allt behagligare väder både varmare och mer soligt – i alla fall då och då.

Arbetsmässigt är det planeringstid. En stor del nya ideer skall få sin form, redskapen skall anpassas till dessa ideer vilket involverar såväl husbon’n som husets fru. Arbete både med papper och penna (ja här används fortfarande dessa uråldriga prylar) och datorer i den mån dessa kan underlätta arbetet eller kanske de helt enkelt krävs för att kunna åstadkomma det önskade slutresultatet. Ibland kan de senare göra att huvudets beklädnad blir än mer gråtrist än man trodde var möjligt. I mitt fall gäller det att en programvara, som var tänkt att kunna bli ett bra komplement till ateljens egen hemsida, visat sig så fruktansvärt svårarbetad och med så många brister att det köpet blev en flopp numera ratad och ersatt med en väl fungerande programvara som tyvärr inte kan integreras utan skall ha sin egen adress. Program som inte håller vad de lovar är tidstjuvar av stora mått.

Anpassningen av arbetsredskap tillhör den trevligare delen av arbetet. Sedan en tid har planering pågått för att komplettera vävstolarna med utrustning för att kunna dra på varpen sektioner istället för en hel varp gjord på traditionellt sätt på varpan. Det har nu påbörjats. Min vävstol med dragrustning har kompletterats med lister med borrade hål fastsatta på befintlig varpbom (husbon’ns del av arbetet) . I dessa hål placerades stålbyglar, en otrolig mängd, tillverkade av husfrun på en gigg husbon’n gjort för ändamålet. Nästa del i projektet är att göra en manick som kan hålla ihop en mängd trådar som skall placeras i mellanrummet mellan två byglar på varpbommen. För att tillverka denna har slakt av några gamla vävskedar visat sig nödvändigt.

I en av mina andra vävstolar pågår ett arbete som jag egentligen inte förstår varför jag valt att göra. Den sista lilla delen av föregående varp knyts i med ny varp. Garnet är bomullsgarn 30/2 och antalet trådar är omfattande. Tidsvinst tror jag inte det blir om man jämför med att dra på en helt ny varp, solva och skeda. Tidigare liknande arbete var med bomullsgarn 8/2 vilket gick betydligt smidigare.

Vår innebär också utomhusarbete. Husbon’n har ökat ljusinsläppet i en del av omgivningen d v s tagit ner några träd som växt sig för stora. Dessa blir en del av kommande års värmelager. Träden är delade i lagom stora längder för att passa i klyven, ett arbete som enligt ”di gamle” skall vara avklarat före första maj. En del av husbon’ns tid läggs också i verkstan på saker som skall in i webbutiken t ex bandvävstolar, som är det senaste, och ullkammar som alltid behövs kompletteras. Tillverkningen av det vi säljer är tidskrävande så därför blir tillgången begränsad. Den begränsas också av arbete med husfruns önskemål om saker som behövs vid den tillverkning som rör det mjukare området (det textila), och som nu av vårarbetet på gården.

Tvålkok

Att göra tvål är en syssla som pågått hos oss årligen sedan nästan tjugo år. Tvål kan göras på flera olika sätt och med flera olika råvaror där den ena, av en del, anses bättre än den andra för att åstadkomma en så bra, hudvänlig tvål som möjligt. Någon förespråkar animalt fett andra växtoljor som ingredienser. Den ena tillverkaren anser att den mest hudvänliga tvålen görs av fett från nöt, får och gris, en annan använder enbart oljor som rapsolja, olivolja med flera oljor från växtriket och anser det vara de enda råvaror som kan användas.

Tillverkningsmetoden skiljer sig också åt. Koka tvål kan betyda allt från just det som uttrycket säger att framställa tvål genom att ”koka” lut och fett till en fast konsistens, eller att göra tvål med kallprocess följt av att ”mogna” tvålen i ugnen till en ren kallprocesstvål. Varmprocesstvål kan också betyda att man framställer tvålen på det sätt man kan läsa om i Seymor’s bibel för självhushållare eller att man efter att ha gjort tvålmassa med en kallprocess färdigställer tvålen genom att ”koka” den i gryta på spisen till den fått rätt konsistens eller använder en s k slow cooker för att göra tvålen klar. Kallprocesstvål är troligtvis det mest vanliga sättet att göra tvål i liten skala och också det sätt som tillämpas utav de flesta försäljare av tvålar i Sverige.

Hur är det då med hudvänlighet – beror det på processen eller råvarorna eller kanske båda eller kan man göra hudvänlig tvål oavsett om man utgår från antingen animalt fett eller oljor.

Läser man om tvåltillverkning i stor skala så använder man ofta animalt fett, dels för att detta ses som en överskottsprodukt och priset därmed blir lägre än med växtoljor. Storskaligt tillverkad tvål anses (av en del) inte hudvänlig men samma personer framhåller att äkta tvål skall tillverkas av just animalt fett som ju de stora tvåltillverkarna använder. Tvål av växtoljor, framför allt olivolja framhålls av någon som det finaste som kan användas för huden medan andra anser att tvålen skadar huden och dessutom måste lagras väldigt länge för att mogna dvs få ett pH som inte är skadligt för huden. Tvål, som andra rengöringsmedel bör ha ett pH mellan 8-9 för att fungera. En tvål med pH 7, neutralt, har inte så bra rengörande effekt.

Vid vår tillverkning använder vi det fett som vi får naturligt som restprodukt vid slakt. För vår del är det fårtalg. Fårtalg får vi främst från utslagstackor som samlat på sig lager och som vi inte vill låta gå till spillo. Fårtalg behöver renas innan det går att använda i tvålen, det gör man genom att smälta talgen vid låg värme och hälla upp på burkar för förvaring.

Förutom talg använder vi också växtoljor. Om det nu inte kan helt säkert avgöras vad som är bäst, det animaliska eller det växtbaserade fettet, varför då inte använda det som fungerar bäst till den tvål man vill göra. För vår del använder vi, förutom fårtalg, dessutom olivolja, mandelolja, rapsolja allt efter vilken karaktär vi vill ha på vår tvål. Det brukar inte vara något problem att åstadkomma förtvålning och någon längre lagringstid brukar inte heller behövas. Om tvålen är användbar beror till syvende och sist på att man är noga med ingredienserna, som vägs inte mäts upp, och det slutliga pH-värdet som tvålen fått som färdig. Den tvål som tillverkas hos oss kan vara kallprocessad vilket ger en ljusare tvål som ibland behöver lagras några veckor för att bli som bäst, kallprocessad/ugnsprocessad ger också en relativt ljus tvål som behöver vila en ibland två veckor för att bli tillräckligt hård men som är fullt användbar direkt eller varmprocessad vilket också ger en helt färdig tvål men som tar längre tid med ”kokning” för att bli klar. Den varmprocessade tvålen blir mörkare i tonen än den kallprocessade. Framför allt gäller det mjölktvål dvs tvål där man istället för vatten blandar luten med mjölk.

Tvålen skall, när den är färdig, hällas upp i en behållare för att få sin form och kunna delas i lämplig storlek. Husbon’n har tillverkat lagom stora formar som kläs med vaxat papper för att lätt kunna lyfta ur tvålen när den stelnat.

Årets tillverkning av tvål omfattar både kallprocesstvål, kallprocess med mogning i ugn samt varmprocesstvål/kokt tvål. Samtliga tvålar har fått ligga till sig någon vecka men var helt säkra redan vid tillverkningen. Någon sort har fått en svag doft, någon har fått en tillsats av årets sista skörd av ringblommor som fått ligga till sig i olja. En sort har en mustig egendoft och färg på grund av mjölkbasen. Alla är bra för huden, ger ett lagom lödder, inte för mycket eller för lite utan precis som det skall vara lagom.