En fULLständigt FÅRfärlig blogg – Sida 14 – En sida om livet med ull, får och livet i allmänhet

Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid bommen och se ’vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Och från baksidan

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.

Våfflor i mer svårtuggad form

Så har jag då låtit mig inspirerats av andra väverskors arbeten, något som jag inte brukar tillåta mig eftersom mina alster vävs med tanke på att hamna i butiken. Efter att ha vävt handdukar i två varianter lockades jag att komplettera med badhanddukar. Jag valde att göra dessa i våffelväv men inte den vanliga varianten på fem skaft utan med åtta skaft och åtta trampor. De åtta tramporna blev efter en stunds eftertanke tio då jag valde att väva fållar i tuskaft.

Husbon’n hade just kompletterat vävstolen med ytterligare skaft, lattor och trampor och tygbommens bomtyg byttes ut mot nytt ofläckat linne så nu skulle det på ny varp och vävas stora badlakan. Första varianten blev blå varp med grönt inslag. Fyra badlakan plus provväv var tanken att det skulle bli. Vävningen gick smidigt även om jag önskat att vi hade åstadkommit ett ryckeverk för att ytterligare kunna snabba på vävningen. Med första varpen nedvävd men inte urtagen ur vävstolen, varpades nästa variant. Istället för att klippa ned det tidigare vävda dök idén upp att knyta i den nya varpen på den gamla för att slippa solva och skeda på nytt. Från tanke till handling är inte steget så långt. Den nya varpen klipptes upp och arbetet med att knyta ihop varparna påbörjades.

DET TOG TID!

Så småningom var varparna ihopsatta och kunde dras på och knytas fram och vävningen av variant två kunde ta sin början.

Den här gången var det sex stora badhanddukar som skulle vävas. Kvar fanns också provväv av varp nummer två men också av varp nummer ett som lämnats väl tilltagen för att underlätta sammanfogningen. Vävningen löpte på bra och stället där varpen skarvats närmade sig.

Just skarven ställde till en del bekymmer eftersom knutarna hakade tag i varandra och fick säras på manuellt.

Alla handdukarna är nu nerklippta och skall fållas, förses med handvävda hängeband och firmamärke och några av dessa skall också paketeras och bli till gåvor.

När väven nästan var färdigvävd flyttades vävstolen ett kvarts varv. Resultatet blev bättre utrymme, lättare att kommunicera med husbon’n när han finns i rummet och det är en stor fördel att slippa sitta med ryggen emot. Flytten kom till efter att ha tittat på gamla bilder från 2002 då den större vävstolen från Varpapuu, en snarlik vävstol också av finsk tillverkning, fanns uppställd i samma utrymme. På bilden kunde man se att placeringen fungerade bättre än den som den mindre Toikan haft sedan den monterades efter att jag fått den till skänks för drygt ett år sedan.

Jag måste säga att vävstolsmodellen med stående slagbom tilltalar mig. Den kräver inte så mycket kraft för att slå ihop väven, vilket är bra om man inte är så stark. Det enda problemet med denna modell av vävstol är att även om den inte kräver så stor styrka, måste man vara nästan akrobat för att kunna komma in och justera trampornas uppknytning. Det är en fördel att göra klart allt sådant innan framknytningen av varpen äger rum.

Nu finns det åter en tom vävstol. Tanken är att den skall få äran att härbärgera varpen till livstycken till sockendräkten. Den varpen är inte gjord ännu, men det kommer. Först skall växter flyttas ut i växthusen och yngsta dotterns äldsta dotter konfirmeras, sedan blir det vanliga arbetsdagar igen med komplettering av butikens nu något tomma hyllor. Förhoppningsvis skall vi också hinna njuta av det varma och soliga vädret innan ”regnperioden”inträder.

Vårkänslor

Sen kväll eller snarare natt. Efter att ha tillbringat en stund i sociala media och blivit mer än en smula irriterad över en persons sätt att kommentera en fråga från en medmedlem, en kommentar som inte har någon som helst intention att vara upplysande eller ens ha ett uns av vänligt bemötande utan enbart görs för att framhäva den egna förträffligheten som naturligtvis står högt över alla andras, är det nödvändigt med en tillbakablick på min egen tillvaros små glädjestunder.

Äntligen har vi fått vår med allt vad det innebär av spirande grönska, både utomhus där hasseln visar sina guldgula, välmatade hängen och där fåglarnas skara utökats med både tranor, bofink,flugsnappare och idag stora flockar av starar och inomhus där de växter som förodlas under belysning har kommit upp och håller på att växa till sig, för att så småningom kunna planteras ut i växthusen och på friland. Även om våren också innebär att pollensäsongen startat, måste man bara glädjas åt de ljusnande kvällarna och den stundtals riktigt behagliga temperaturen utomhus.

En levande trädgård kräver en del arbete. Att klippa ur grenar som inte fyller en funktion i äppleträdet av sorten Halländskt brunnsäpple, vårt äpplemosträd, är en lämplig vårsyssla. Och visst är det nu möjligt att kasta hatten genom kronan som det sägs att man skall kunna.

En lite annorlunda frukt kan också skönjas i trädets krona men bara tillfälligt.

Handdukarna som jag vävt är nu nedklippta, fållade och också försedda med handvävda band.

En ny väv är på gång. Denna gång är det tänkt att bli badhanddukar. Förråden av handdukar har det senaste åren decimerats och istället för att väva för försäljning har jag nu vävt för vår egen räkning. För att kunna sätta upp denna väv har husbon’n fått i uppgift att tillverka nya lattor (de befintliga var enbart till fyra skaft och tillhörde troligtvis inte heller den vävstolen från början) och komplettera med ytterligare två trampor. Den vävstol som jag fick för drygt ett år sedan har numera 8 skaft och trampor och eftersom den, som mina övriga, är försedd med kontramarsch så är det många träbitar som skall till.

Med många vävstolar i huset är det också mycket tillbehör som krävs. Idag har vi därför bevistat vår favoritleverantör av bra-ha-grejor för vävstolsanvändare, AK’s snickeri i Öxabäck, och inhandlat hålsnöre, solv och sprintar. Trots att jag inte är ägare till en enda vävstol av deras produktion har många av mina vävstolar delar som tillverkats av dem på beställning i de fall husbon’n inte haft tid eller möjlighet.

Värme i dubbel uppsättning

Kallt, lågom djup snö, vårsol som värmer trots kylan, då är det dags att förbereda inför kommande års kalla dagar och nätter.

Husbon’n har filat kedjan till motorsågen och fällt ett antal björkar till ved och några småekar som skall bli till stängselstolpar. När han klyver stolparna på längden och vässar ena ändan på dessa faller det på matmors lott att hugga björkklabbarna till ved lagom för att stoppas in i kökets vedspis.

Vi arbetar några timmar per dag med veden och den huggna högen växer sakta men säkert till både på höjden och bredden. När vägen blivit något mer snöfri, skall kärran kopplas på bilen och köras fram för att lastas med den huggna veden som sedan skall staplas upp under tak för torkning.

Nu tänker säkert vän av ordning att ”varför klyver de inte veden med maskin”? Det finns en klyv på gården men eftersom det är kallt går kolven långsamt och trögt. Och sedan skall man ju ha motion och att hugga ved innebär att man både rörelse- och styrketränar samtidigt som man producerar bränsle för vinterns uppvärmning.

Att hugga ved innebär inte bara ett idogt arbete, det kan också innebära en pratstund med husbon’n eller chans att få både husbon’n och husets hund på samma bild.