Det är en gång sagt att Gud skapade himmel och jord, djur och människor. På den sjunde dagen avslutade Gud sitt skapelsearbete och vilade.
I :a Mosebok 2 kapitlet vers 1 står följande: (1 Mosebok 2:1)
Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.
Vers 2Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.
Vers3Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.
Med dessa citat från Gamla Testamentet vill jag säga att idag, söndag, som enligt tradition och tro skall vara vilodag, har vi istället för vila arbetat med vårt ständigt pågående projekt det vill säga vårt hus och vår trädgård. Som egen företagare försiggår arbete med vår verksamhet veckans alla dagar men istället för att arbeta med trä,ull,garn eller tyg valde vi att ta vara på dagens uppehållsväder och fortsätta med det som skall bli en trädgårdsgång. Hösten har präglats av arbete med vårt hus där södergavelns brädfodring bytts mot nya fräscha bräder. En stenlagd trädgårdsgång har varit planerad sedan många år men vi har inte kommit till skott förrän nu. Idag har en stor del av den resterande sträckan avtäckts, försetts med markduk och belagts med singel. Nu klarar sig gången till våren då den skall få den slutgiltiga formen med stenmjöl som bas och bli stensatt. Stenarna har legat på pall och väntat länge. Nu är det så dags.
En källa till kunskap är litteratur. I vår familj är vi läsare det vill säga vi tar alla tillfällen i akt att suga åt oss ordens betydelse genom rikliga boklån på vårt närbelägna bibliotek. Böckerna vi lånar kan sorteras in i arten skönlitteratur som omfattar allt från historiska romaner till deckare. Vi, egentligen KM, besöker biblioteket åtminstone var annan till var tredje vecka för att låna tillräckligt många böcker för att räcka för två personer tills nästa biblioteksbesök.
När det gäller facklitteratur är det en annan sak. Då träder habegäret in och talar om att en fackbok skall läsas flera gånger både fram- och baklänges och sedan kunna användas som referenslitteratur.
Denna vecka har referensbiblioteket utökats med två böcker, dels Annemor Sundbøs bok ”Usynlige trådar i strikkekunsten” , dels en tung bok med titeln ”The Andean Science of Weaving”, författare Denise Y Arnold och Elvira Espejo. Annemor har också skrivit ”Spelsau og samspill” som lästs med stor behållning. Hennes grundliga arbete med genomgång av såväl äldre som nyare syn på ämnet ger mycket kött på benen för den som är intresserad av det hon skriver om. Jag hoppas och tror att den nyinskaffade boken skall ge samma glädje som den tidigare. Författarna till boken om vävning som man gör i Anderna har jag inte läst tidigare men eftersom boken behandlar de olika tillvägagångssätten vid vävning där varpen dominerar och bildar mönster och jag är fascinerad av bandvävning, tror jag den kommer att platsa i mitt bibliotek.
Egentligen skulle jag haft fler böcker om lin och linhantering eftersom det är vad min ”forskning” är inriktad på just för tillfället. Som vanligt är det påståenden som gör att jag triggas igång och vill veta hur det egentligen är och framför allt varför och om det förändrats och vad anledningen är till detta.
Alltså spinner jag lin på det sätt som litteraturen sedan gammalt talat om att man bör göra, för att sedan göra tvärtom och utvärdera resultatet. En sak jag redan kunnat konstatera är att källorna säger en sak och dagens utövare gör något helt annat. Beror detta på att gammal kunskap tappats bort eller att nya kunskaper skapats. Det skall bli intressant att söka svaret på.
För er som lyckats undvika min bild med min skammelrock under pågående arbete kommer den här igen.
Jag använder ett rockblad med kammar att fästa linet i för att jag tycker det fungerar bäst för mig. Vad man använt under den tid man spann lin som odlades här i trakten vet jag inte eftersom de spinnrockar jag träffat på använts för att spinna ull. Spinnrocksrullen är idag mer välfylld än på bilden även om jag bara kunnat ägna några få stunder till spånaden eftersom vi fortfarande håller på att arbeta med husets beklädnad och omgivning.
Only in Swedish about combing wool. Ullkammar är för många en dyr investering. Inte alla har möjlighet, eller lust, att skaffa sig flera olika sorters ullkammar.
Finns det kammar som klarar flera olika typer av ull eller måste man hålla sig till en sorts ull med de kammar man köpt?
Blir det bättre kammat med en viss storlek på kammen i förhållande till ullens grovlek och längd?
Det kan bli många frågor och utan vägledning står man ibland vilsen och riskerar att välja fel.
För mig som arbetar med ull i olika former har det varit naturligt att prova genom att designa och låta KM tillverka kammar i olika storlek och utförande. De som har passerat en omfattande prövning och blivit godkända för vidare tillverkning har till slut fått ta plats i webbutiken.
Men om jag nu inte kan någonting om ull och inte har tillräckliga kunskaper för att välja själv, vilka kammar skall jag då välja?
För att hjälpa dig som är tveksam har jag valt att testa våra kammar med olika ull. Idag är det lammull av finull-/gobelängtyp.
Ullen är tvättad i varmt vatten (inte hett) med en tesked ammoniak för att de smutsiga topparna skall bli mer tilltalande att kamma.
Jag tvättar alltid ullen innan kamning av hänsyn till mina redskap som jag vill skall hålla länge och dessutom hålla sig fräscha inför nästa omgång ull som skall kammas. Jag vill inte heller arbeta närgånget med ull som kan innehålla både det ena och det andra (även om det inte är vanligt med smitta som följer med ull kan det hända).
Ullen för detta prov är locktvättad vilket gör det lättare att fästa ullen på kammarna.
Längden varierar mellan 7 och >10 cm och lockarna är olika tjocka beroende på var på fåret ullen har vuxit.
De kammar jag använt är Gammeldags
Minikammar
MiniMidi med kamstation
Maxi med kamstation
Minikammar är små dubbelradiga kammar som hålls i händerna. Den ena kammen laddas till ½ eller 2/3 med ull. Ullen sätts över kamspetsarna med klippändan så nära kanten som möjligt och ullen kammas
och rullas till ett fågelbo
MiniMidi kammar med kamstation är våra tätaste kammar. Dessa har också en kamstation där en kam kan placeras fast. Kammen fästs med tänderna mot taket. Den andel ull som kan kammas är något större än den som kammas med Minikammarna. Förfarandet är likvärdigt men en kam förs i sidled med början i ullens topp in mot kammen.
När all ull finns i den rörliga kammen förs den tillbaka genom att kammen dras uppifrån och ned över den stationära kammen.
När ullen är färdigkammad dras ullen till en spets och dras från kammen med hjälp av små drag från sida till sida.
Det färdiga bandet – topsen – rullas till ett fågelbo som med MiniMidikammarna blir större än den från Minikammarna.
Maxikammarna har en kamstation där den ena kammen sätts fast och ullen fästs med kammen i upprätt läge. När ullen skall kammas vrids kammen 1/4 varv till sidläge och den fria kammen kammar uppifrån och ned. När all ullen finns i den fria kammen vänds den fasta kammen med tänderna uppåt och ullen förs på genom att den fria kammen förs uppifrån och ned så att ullen förs tillbaka till den stationära kammen.
Kammen i kamningsläge
Kammen i dragläge
Det kammade bandet rullas om handen
Ullen som kammades fick ett likvärdigt utseende med samtliga tre kamsorter. Den enda skillnaden blev mängden ull som kunde kammas samtidigt.
På bilden visas ullen som kammades med våra tre olika kamvarianter. Till höger i bild visas ull kammad med en kamkarda.
För jämförelse kammades också en del lockar med en kamkarda. En del av den kammade ullen drogs till ett ullband men detta blev inte så homogent som de som drogs direkt från kammen.
Vid all ullkamning blir det kamrester. Dessa rester blir olika stora beroende på hur väl kammarna arbetar. De rester som bildades kardades med fina kardor till kardrullar.
Slutsats: Den ull jag valt att arbeta med kammas med lika gott resultat i samtliga Gammeldags kammar. Det var endast mängden ull som kunde kammas som varierade. All ull, oavsett kamsort, kammades två gånger och kamresterna togs tillvara för att kardas. Som jämförelse kammades också lockar med kamkarda. Resultatet av kamning med kamkarda är sämre att dra till ullband/tops och lämpar sig bättre att spinnas från vikningen (from the fold).
Efter att ha haft en något tight arbetsvecka bestämde vi oss igår för att riktigt slå oss lösa och ta en tur till de loppisar som valt att ha öppet under lördagen.
Vi satte klockan att ringa för att säkert komma upp i tid. Efter utfodring av djur, dusch mm satte vi oss i bilen för en fyrtiofem minuters resa. Under våra loppisresor har vi ingen ambition att hitta något. Hyllor, skåp och övrigt utrymme är minst sagt välfyllt allaredan.
Första stället bjöd på skugga för bilen, vår hund finns alltid med oss och finns det ingen skugga blir det inget besök, en regnskur och massor av folk i bygdegården där loppisen hölls.
På några dukar vid podiet låg en pryl, inte okänd och det finns ett par alla redan, men denna hade fler möjligheter.
1. Varpsticka – warping paddle
En varpsticka med plats för 66 trådar. Inte illa. Min mormors varpsticka hade inte lika många hål. Hon varpade till handdukar med varpgarnet uppspolat på rullar som sattes i en rullstol med plats för många rullar. Varpan var en som fästes mellan golv och tak i huset de bodde och min mor har talat om att syskonen i familjen åkte på varpan när den var tom men uppställd för arbete. Den varpan och spolställningen blev mina första redskap för att kunna varpa själv.
Idag har jag en modern varpa som KM har gjort till mig.
På samma ställe köpte vi också en kafferostare för vedspisen. Vi tillhör dem som aldrig skulle komma på tanken att göra oss av med vår vedspis. Under hela den kalla årstiden tillför den värme och dessutom lagar vi all mat på den.
En klammerapparat blev nästa fynd. Den är av samma modell som den man ser i blomsterhandeln. Vi har redan en men en reserv är alltid bra att ha.
Innan vi lämnade för att åka vidare hittade maken en bok som väckte nostalgiska tankar om en gång för länge sedan. Författaren var Sven Hassel som skrev om att vara soldat i krig. Han lyckades trots det mindre trevliga ämnet att få både maken och mig att skratta mitt i allt eländet. Den fick följa med hem.
Alla våra fynd kostade tillsammans som en maskinspunnen garnhärva på ett hekto. Garnnördar förstår jämförelsepriset.
Ett par ställen till fick ett snabbt besök som inte ledde till mer uttag ur kontantkassan.
På det sista stället vi stannade innan vi vände bilens nos mot hemmet, fastnade jag direkt på andra våningens ena halva. Efter en snabb blick på stolar, soffor, bord och mattor stod hon där, i ensamt majestät framför ett fönster, sorgligt intrasslad men inte värre än att det gick att med lite lirkande få henne fri och rörlig igen. Jag tror att hon blev glad över uppmärksamheten och över att få komma tillsammans med likasinnade hos oss. Hennes enda sällskap hittills var en härvel som hade svårt att hålla styr på alla sina delar.
Ni har säkerligen förstått att denna något äldre dam är en spinnrock. När hon väl blivit uttrasslad visade det sig att hennes hjul är välformat och rakt, Trampan gnisslar lite men inte värre än att en dutt med smörjande effekt skulle avhjälpa gnisslet.
Damen är välklädd. Förutom spinnvinge har hon ett linfäste och rullen, tyvärr bara en, var klädd i grovt spunnen lintråd.
Priset var nästan oöverkomligt lågt. Jag betalade hela 45 kronor för henne.
Väl hemma visade det sig att hon har en exakt kopia av min ”Finskerocks” spinnvinge och de spolarna passar också till den nyas. Spinnvingen var dessutom märkt med Toikas märke. Jag tror däremot att spinnrocken är tillverkad av en helt annan person. På rockens undersida står det nämligen K. C.n Hasselfors 1976.
Är det någon som känner till att det fanns någon i Hasselfors under den tiden som tillverkade spinnrockar får ni gärna höra av er med en kommentar till mig.
Den nya bekanten fick en rengöring och uppsmörjning, förseddes med nytt drivsnöre och rullen fick ett startsnöre av ullgarn som mina spolar brukar få.
En ny spinnrock bara måste man testa. Att provspinna säger betydligt mer om en spinnrocks kapacitet och hur bekväm den faktiskt är att spinna på. Med sitt stora tunga hjul går den otroligt lätt att trampa. Utväxlingen kan jag inte heller klaga på 13,5:1 dvs att spinnvingen hinner snurra tretton och ett halvt varv medan stora hjulet snurrar ett.
Har ni hunnit bli nyfikna på min nya spinnrock? Här kommer hon i egen hög person eller hur man nu säger om en träkonstruktion.
2. Spinnrocken och linslusen Nelly – the spinning wheel and our Border Collie Nelly
Ullen som användes för provspinning var grå shetlandsull, den sista resten av ett tidigare inköpt parti. Ett nytt parti har tagit dess plats. Damen är lättspunnen. Här syns det första resultatet.
3. Det först spunna garnet – the first spun yarn
After a weeks hard work we, hubby and I, decided to take a day off, visiting a couple second hand shops that are open this Saturday. We put the alarn clock to ring to get up in time. After feeding our sheep, taking a shower and so on we sat in our car for a fortyfive minutes trip. We have no ambition to find a special thing when we take our second hand trips. Our shelves, cupboards and rooms are so to say already filled up. First place offered shade for the car, a shower of rain and lots of people. We always bring our dog, is there no shadow there will be no visit. On a couple of tabelcloths there was a thing, not unknown and I have a pair of them already, but this one had more opportunities. pic 1 A warping paddle for 66 threads. Not bad. My grandmothers warping paddle did not have so many holes. She made warps for towels and hade the warp yarn on bobbins in a bobbin frame that could hold a lot of them. The warping-reel was of a kind attached to the floor and the ceiling in the house where they lived and my mother have told me that she and her siblings took a ride on the warping-reel when empty. That warping-reel was my first tool to enable me to make a warp myself. Today I have a modern warping-reel made by DH.
At the same place we bought an old coffee roaster for our wood stove. We would never even think of taking out our wood stove. During winter it makes us warm and we cook all our meals on it. A stapler was the next bargain. This model you can find in flower shops. We already have one but an extra one is good to have. Before leaving, DH found a book that reminded us of times long ago. The author, Sven Hassel, wrote about how to be a soldier. He managed to make this not so nice subject a bit funny and absurd. We bought it too. We got all our finds for a total of what a skein of machine spun yarn would cost. Yarn geeks understand the comparison.
We visited some more places but did not reduce our cash. The last place we visited before going home, I emidiately got stuck on first floor.. After a quick glance at chairs, sofas, tables and carpets there she was, in solitude at the window, sad entangled but not more than we could get her free and flexible again. I think she was glad of the attention, and to come together with like-minded with us. Her only companion so far had been a yarn reel that had difficulties controlling it’s parts. You have of cource already guessed that this elderly lady is a spinning wheel. When she got rid of the clutter we could see that her drive wheel was straight, the pedal squeaks a little but could be good with a little lubrication. The lady is well dressed. Beside the flyer she has a distaff for flax or wool but only one bobbin. The price was almost prohibitively low. I paid 45 SEK (about 5$) to get her. When home I could see that one of my spinning wheels have same sort of flyer that this new one has and the bobbin fits both flyers. The name on the flyer says it’s a Toika but the spinning wheel is probably made by another person. Under the breast is a name K.C.n Hasselfors 1976. If someone knows of a person in Hasselfors during that period making spinning wheels, please let me know. After cleaning and lubricating all parts, the wheel got a new drive-band and the bobbin got a start string. When you get a new spinning wheel you have to make a test. A test let you know more of the capacity and how well it spins. With the heavy wheel it is unbeleively easy to tread. The ratio is 13,5:1 that means when the flyer spins 13,5 laps the drive wheel makes one. Have you got curious to see my spinning wheel? Here she is. pic. 2. The wool i used to spin a sample was grey shetland wool, the remainder of a previously purchased batch. A new batch is taken its place. The lady is easy-spun. Here is the first result. pic.3.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
