vävning – Sida 2 – En fULLständigt FÅRfärlig blogg

Kaizen

Ett begrepp som förekommer inom företagsvärlden är Kaizen – ständiga förbättringar. Det är användbart också i det lilla, att förändra, förbättra och utveckla sig själv och sin verksamhet är viktigt. Allt blir inte som man tänkt sig, då är det bara att ta nya tag. Annat blir precis så bra som det var tänkt och arbetet flyter lätt och smidigt. Min partner i utvecklingsarbetet är KM, min livspartner, som (gärna) lyssnar till mina ideer och som dessutom är en fena på att hitta kluriga lösningar för utförandet av desamma.

Det senaste projektet uppstod när äldsta barnbarnet hade önskemål om en tunnare bärsjal till sommaren. Efter en del funderande blev beslutet att väva en sjal i damast. Att väva damast startar alltid med ett rutblock och blyrtspenna. Först när mönstret är färdigritat flyttar jag över till datorn och lägger in det i mitt vävprogram för att få fram dragnota och solvnota. Jag skulle definitivt kunna använda min kladd men det är mer praktiskt att kunna skriva ut några kopior, dels för att ha vid arbetet dels att spara i pärm.

Sedan återstår att välja garn till varp och inslag och att varpa, denna gång en flerfärgad varp med ett enfärgat ljusare inslag.

Det blev problem med varpens många färgbyten som medförde att sektionsvarpbommen blev opraktisk att använda. Det var den bommen som var försedd med förlängning. Vävstolen är försedd med två garnbommar men bara en har förlängning. Efter samtal med KM kom vi fram till att modifiera vävstolen (igen) denna gång med en förlängning som kunde härbärgera båda bommarna med samma avstånd till mönsterskaften.

Efter KM’s arbete ser västolen ut så här.

Vävstol med förlängning och början på varp

Tunn varp innebär många stygn och många lod för att tynga varpen. Loden jag hade sedan tidigare fick kompletteras med 100 nya av samma sort. För att räcka till fick jag också ta till ett antal lod sydda av tyg och fyllda med sand som jag gjorde för många år sedan och som är betydligt tystare än metalloden.

Att sätta upp en vävstol för damast tar tid. Alla trådar skall solvas två gånger. Eftersom jag valt att sätta alla solv på ett skaft för att solva skall dessa senare fördelas i rätt ordning på mönsterskaften. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och styrka i armarna. Loden för denna uppsättning väger 17 kilo. Nu återstår att solva färdigt och knyta fram innan mönstret kan provvävas och skärskådas för att se om resultatet blev som det var tänkt.

För nöjes skull – Just för fun

English below

I samband med städningen av lilla vävrummet kom lusten till ett projekt bara för nöjes skull. Ingen vävstol ledig. Men vänta, vad är det som står gömd bakom en av de andra vävstolarna – ensam och glömd? Göta finns ju ledig! Var får jag plats med henne? Platsen blev bordsändan på vårt, mycket användbara, köksbord. Vi får helt enkelt flytta in ett steg om vi vill göra annat än arbeta vid bordet. Vid vårt köksbord, tillverkat av oss för mer än fyrtio år sedan, som genomlevt förändring av benen (enbart estetiskt), fått ny skiva då den gamla tagit stryk av tidigare arbete vid bordet och som använts under familjens skiftande storlek från sex till numera två personer, finns plats för både det ena och det andra.

En varp varpades och drogs på vävstolen, solvades och knöts fram. För att få vävstolen i maximalt trim byttes alla snören ut mot nya från Texsolv. KM var behjälplig med tillverkning av två nya trampor och ny trampinfästning för dessa och nu är också denna lilla vävstol mer användbar vid hastigt påkommen lust att göra något som inte ingått i planeringen.

Göta på plats vid bordsändan – Göta at the end of our table

Nästan färdigt för vävning – almost ready for weaving

Till sist blev det provvävning. Passade på under tiden två nya surdegslimpor bakade i ugnen.

When cleaning the small weaving room, I got a desire for a project only for pleasure. No loom available. But wait, what is hidden behind one of the other looms – alone and forgotten? The Göta is free! Where can I place her? The place became the table end of our, very usable, kitchen table. We simply have to move one step if we want to do anything but work at the table. At our kitchen table, made by us more than forty years ago, which legs has undergone a change (only aesthetically), received a new table-top as the old one had some scratches from previous work at the table and used under the family’s changing size, from six to now two people, there is room for various things.

A warp was made and wound on the back beam of the loom, every yarn end was threaded through a heddle eye and the reed and tied to the front beam. To get the loom in maximum trim, all the cords were replaced with new ones from Texsolv. KM assisted in the manufacture of two new treddles and a new attachment for these, and now this little loom is also more useful if I get an urgent desire to do something that is not included in the planning.

Finally I maid a test. Meanwhile, two new sourdough loaves baked in the oven.

Genvägar eller senvägar

Alla söker vi väl efter att förenkla eller underlätta vårt arbete. Ibland lyckas vi och kan glädjas åt att våra framsteg, ibland är resultatet gott men tidsvinsten tveksam eller saknas helt.

Varpning är ett sådant moment som skulle må bra av att kunna göras på ett smidigt sätt för att få en jämn och problemfri vävning. Ett sätt skulle kunna vara att efterlikna industrins sätt och varpa i sektioner. För att kunna konstatera om det faktiskt underlättar arbetet måste man prova. Först krävs att man har den utrustning som krävs, alltså måste vävstolens varpbom utrustas med en tillsats för sektionsvarpning. Denna består av fyra lister med borrade hål i två rader. I dessa hål sätts stålbyglar i mitt fall med två centimeters mellanrum. Listerna skruvas fast på varpbommen. För att varpningen skall kunna ske smidigt gäller det att vara noga så att byglarna placeras exakt mitt för varandra.

Förutom bommen behövs någon form av hållare för de spolar som skall generera den färdiga varpen. För varje sektion med varptrådar som krävs i det två centimeter breda utrymmet måste det finnas en spole som lämpligen placeras i ett spolrack eller annan typ av hållare. Mormors spolställ, förvarat på vinden i gamla gårdshuset, blev en del av installationen.

Samtliga trådar skall samlas till en knappt två centimeter bred varp i en hållare med möjlighet att påverka spänningen av trådarna och sedan är det bara att dra på rätt längd i varje mellanrum på bommen tills hela varpens bredd är kompletterad. Nu är det väl inte ”bara”. Det gäller att vara uppmärksam så att alla trådar hamnar där de skall, rätt längd dras på, att skälet blir riktigt och att trådarna klipps av med rätt längd kvar i ”svansen”.

Hur är det då med tidsåtgången? Det blir ingen tidsvinst! Att varpa i sektioner går inte snabbare än att varpa en varpfläta eller två. Blir det bättre pådraget? Ja, spänningen på trådarna blir lika i varje sektion förusatt att alla spolar har lika mycket varp. Det krävs lika många spolar som antal varptrådar vilket kräver att man antingen kan spola om varpgarnet till fler spolar eller att man använder samma varpgarn till fler varpar för att motivera inköp av ett större antal spolar av samma material, färg och kvalitet.

Efter varpning, solvning och framknytning kommer så arbetet med att se om bilden i huvudet motsvarar det färdiga resultatet. I detta fall är det en bärsjal att användas för att bära familjens allra nyaste medlem som väntas om någon vecka.

Hembygdsdräkt en känsla av tillhörighet till bygden

Nytt i vävstolen. Varpen till livstycken är varpad, pådragen, solvad, framknuten och påbörjad. Den här gången är det fyra skaft och sex trampor. Solvningen tog lite tid att göra. Tät sked och 1984 trådar gjorde att det var korta pass som gällde. Provvävningen är den viktigaste delen. Det är då det visar sig om man varit tillräckligt noggrann vid solvning och skedning och om mönsteranalysen blev rätt. När man inte har någon vävnota men fått ett litet prov av livstycketstyget av en snäll person som fanns med i gruppen som tog fram hembygdsdräkten, finns det möjlighet till kontroll. Dräktens övriga delar är fotograferade och dessutom försedda med noteringar. Utan vävnota gäller det att hitta material som stämmer med grovlek, kvalitet och färg. Det handlar om fingertoppskänsla och kunskap om vad som fanns att tillgå då. En del kvaliteter säljs inte längre utan får specialbeställas t ex garner. En del färger har ersatts med andra närstående som det troligtvis gjorde på den tiden som förlagan till plaggen fanns. Väverskan kanske hade en färg som enligt henne kändes mer passande, då användes den i stället för originalfärgen.

Nå, nu är provvävningen avklarad, de två trådar som korsats vid skedningen är korrigerade och tillslaget för att få rätt täthet är inprogrammerat i huvud och muskelminne och den egentliga vävningen är igång. Det går inte fort. Inslagets täthet är 30 inslag per cm, varje mönster är 42 inslag med fyra olika inslagsfärger/kvaliteter. Livstycket vävs med inslag av bomull, svart och grönt, och silke i gult och vitt.

Fyra skyttlar kräver en viss snits i hanteringen. Skyttlar på vävpallen har en tendens att hamna där de inte skall vara – på golvet. Skyttlar som hamnar på golvet kan bli stötta i kanten och göra att varptrådar går sönder, vilket man inte vill ha. Vad göra? En hållare som kan hängas på bröstbommen (när det går), som rymmer minst tre av skyttlarna och som är lätt tillverkad av befintligt material är önskemålet.

Det blev en bit över av tyget införskaffat till bomtyg på tygbommen. Ett kraftigt tyg i lin som passar utmärkt till skyttelhållare. Fastsättningen ordnades med ett sytt, brett band av samma tyg. Tanken var att förse bandet med en öljett för att kunna knyta i ett band men verktyget till den sortens öljett som fanns tillgänglig passade inte. Det blev till att sy ett hål. Lingarn, ett varpgarn till bildväv, blev bra till knapphålslangett. Ett befintligt hemslöjdsband syddes kvar i påsens nederkant för att kunna knyta fast påsen vid bommen och se ’vi hade gjort oss en skyttelhållare’.

Och från baksidan

Nu skall det väl fungera med vävning utan missöden.